Salka Sandéns debutroman Deltagänget är en bok jag gärna rekommenderar för unga aktivister, som håller på med hus- och gatuockupationer och skiter i att högakta den materiella- och immateriella äganderätten. Det gör jag inte i egenskap av 70-talstomte med ajjabajjafingret osäkrat, utan helt enkelt för att det är en roman som de antagligen skulle tycka om att läsa, för att det är en bra och inspirerande bok om deras föregångare i den autonoma rörelsen och AFA i Göteborg under 90-talet. Salka Sandén var själv aktiv inom rörelsen, så boken är långt självbiografisk.

Romanen startar 1988 med den då 14-åriga huvudpersonens känsla av alienation. Hon bor i en förortshåla där samhället inte väntar sig att man skall växa upp till att bli annat än losers. Inom henne föds en subversiv vilja till flykt och motstånd. Då hon första gången ser ett ockuperat hus, med banderollen ”Här slutar Sverige”, är det som att se ett piratskepp vid horisonten. Här finns en dröm om ett liv i frihet och gemenskap. Det är med denna banderoll allting börjar.
Sandéns roman handlar om försöken att förverkliga drömmen om ett liv där man inte enbart är mat åt maskineriet. Boken skildrar det kvalitativa språnget till att inte bara kräva mera bröd utan hela djävla bageriet. Det är fråga om att inte förtränga begären, utan kräva allt och nu. Kanske pubertalt – men det är ju om en ung generation boken handlar.
Boken är en utvecklingsskildring i episodromanens form. Namnen på bokens kapitel är etapperna som bildar utvecklingsbanan och visar i vilka miljöer romanen rör sig: Borgen, Avenyn, AFA, Gbg 2001 o.s.v. Platser, organisationer, aktioner och ett fängelse. De invigda vet vad det är fråga om och de som inte är det får en alternativ berättelse om vår närhistoria.
Deltagänget är en välskriven roman som håller klassperspektivet mera levande än de ideologiska modellerna. Miljön växlar mellan ockuperade hus, arbetsplatser och fängelse, men samma förtryck finns överallt – men också motstånd och solidaritet. Boken kombinerar individualism med kollektivets krav, för att få fram budskapet att det är tillsammans vi kan tillfredsställa våra behov och kämpa för våra drömmar.

äventyr och allvar

Handlingen går fram till och med händelserna i Göteborg under
EU:s toppmöte, då allvaret blir tydligt. Tidigare fanns det mycket lek i aktionerna. Sandén skildrar många dråpliga situationer, då husockupanterna provocerar och driver med polisen och också deras kamp mot nazisterna har drag av äventyr. Men, i och med att vi närmar oss årtiondets slut ökar allvaret. Man hamnar in i en cirkel av våld och motvåld. Sverigedemokraterna växer sig allt starkare och nazisternas våld blir råare, samtidigt som deras aktiviteter skyddas av polismakten. Det är ändå Göteborg 2001, som visar att kampen inte är en lek utan bokstavligen blodigt allvar. Polisen skjuter nu för att döda.
Deltagänget ger en god inblick i uppkomsten och utvecklingen av en rörelse som i allmänhet ses som sluten och farlig. Ofta kan man läsa att AFA och andra utomparlamentariska vänsterrörelser är likadana kålsupare som nazisterna, kanske ännu farligare. Sandén inbjuder läsarna till en öppna dörrars-dag och presenterar rörelsen så som hon som f.d. aktivist ser den. Det är ändå fel att se boken som en krönika, eller rörelsehistorik. Deltagänget är ett skönlitterärt verk och ett välkonstruerat romanbygge, där huvudlinjen bryts av detaljer som ifrågasätter den enklaste läsarten. En av de detaljer som jag speciellt fäst mig vid är det ögonblick då fiendens – en av de vidrigaste nazisterna – ansikte träder fram i all sin nakenhet. Här visar Sandén upp ett rörande medlidande inför den tragik, som finns också i detta människoöde.
I en intervju i Arbetaren berättar Sandén att hon inte längre är politiskt organiserad, endast fackligt inom syndikalisterna och att hon tycker det är naturligt att man som vuxen engagerar sig på ett annat sätt än i ungdomen. Deltagänget är lyckligtvis ingen uppgörelse med radikala ungdomssynder utan en insiktsfull generationsroman.

---

Salka Sandén: Deltagänget. Vertigo 2007.