På nattåget mellan Chisinau och Kiev väcks jag av en man i överstor uniformsmössa som kräver pengar för transitvisum genom Transnistrien. Det blir en samvetsfråga, ska man faktiskt betala till en ”stat” ingen erkänner?

Men summan är låg och jag har inte lust att testa vad som händer om man inte betalar. (Knappast något – inte stannar de väl tåget och lämpar av en i natten?). Sedan kommer det en ny uniformerad man. Han bläddrar noggrant genom passet och hittar ingen stämpel för inresa till Moldavien och förklarar att här föreligger ett ”problem”. Sedan vill han veta var jag har bott i Moldavien. Jag är fortfarande sömndrucken och börjar leta efter ett hotellkvitto från Chisinau. När jag inte hittar det är det mera ”problem”. Sedan vaknar jag till och inser att också om mannen skulle representera någon stat skulle det inte angå honom vad man gjort i grannstaten. Han mumlar något otydligt och försvinner.  Idén är tydligen att skrämma sömndruckna resenärer till att betala för att undvika ”problem”. Lurendrejeri i ”statlig” uniform.

Transnistrien är det mest akuta exemplet på hur ryska minoriteter utanför landets nuvarande gränser har svårt att finna sig i att ha förlorat den direkta kontakten med moderlandet. Efter ett krig 1992 har den del av Moldavien som ligger öster om floden Dnjestr agerat som en självständig stat, trots att ingen annan stat erkänt den. Ryssland har dock stött regionen med sina trupper – i tiden leddes den 14:e divisionen av den namnkunnige generalen Alexander Lebed.

När Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott ofrivilligt drog sig tillbaka till sina kärnområden blev det kvar ryskt dominerade öar utan fysisk kontakt med hemlandet.  En av dem var Kaliningradområdet, vars framtid genast efter 1991 var oklar, men efter år av förhandlingar har transitotrafiken reglerats. Tre ryskdominerade irredenta återstår som fortfarande utgör spänningsmoment i internationell politik: Abchasien och Sydossetien i Georgien samt Transnistrien. De används av Moskva bl.a för att stoppa självständighet för Kosovo.

Moldavien har som självständigt inte kunnat välja mellan öst och väst. Den lilla delen öster om floden Dnjestr, med en halv miljon invånare, har valt öst. I Transnistrien vill man antingen förenas med Ryssland eller vara en självständig liten stat.

Men medan det för medelålders och äldre mänskor i Transnistrien är naturligt att hålla fast vid den ryska kulturen och sambanden österut, är detta inte självklart för en yngre generation, som inte vill isolera sig från Europa.

Detta kommer till uttryck redan i namnet på informationscentret World Window i Tiraspol, som redan verkat i tio år, berättar Igor Gavrilov, aktiv inom organisationen.

– Det startades av studenter vid universitetet som ville få möjligheter att studera utomlands och skapa möjligheter för ett aktivare liv i Tiraspol, där det inte fanns mycket att göra för ungdomar.

Tillsammans med organisationerna CReDO och JCDC i Moldavien och det rumänska fredsinstitutet Patrir i Cluj i Transsylvanien har man startat ett projekt för en dialog mellan den västra och den östra stranden av Dnjestr. Man använder olika konfliktlösningsmodeller och försöker skapa kontakter mellan olika yrkesgrupper på vardera sidan floden.

Igor Gavrilov medger att det inte är lätt att verka som medborgarorganisation i Transnistrien – regeringen befrämjar stereotyper av olika slag. MGB – forna KGB – följer noga med vad man gör. Därför är det speciellt viktigt att man arbetar öppet och visar att man inte utgör någon fara för landets självständighet.

– Vi försöker vara transparenta och inbjuder både politiker och medier till våra projekt.
Ge alternativ

Det viktigaste för Igor Gavrilov och andra unga är att undvika isolering. Ett sätt är att ordna ungdomsutbyte.

– Vi vill skapa en dialog mellan mänskor, vi vill inbjuda utlänningar till Transnistrien och visa att det inte är farligt, vi vill visa mänskor i Transnistrien att också utlänningar är mänskor. Det är viktigt att visa mänskor från utlandet att Transnistrien är ett område som kan förändras. Här förekommer smuggling, men den kan stoppas. När transnistriska ungdomar vistats en tid i EU eller USA kommer de tillbaka med en helt ny vision av hur man kan leva ett bra liv.

– Om ungdomar inte lär sig engelska utan enbart ryska har de inte andra möjligheter än att flytta till Ryssland eller så leva ett fattigt och ointressant liv i ett nedfruset Transnistrien. World Window vill ge ungdomarna ett val och visa på alternativa sätt att leva – vill de förenas med EU och ha ett bra liv eller leva i en avlägsen del av Ryssland? Detta skulle då vara en mer avlägsen provins än Sibirien.

Igor Gavrilovs vision är ett Transnistrien som är en del av Moldavien men har ryska som regionalt språk. Det kan ta 5–10 år att återförena Moldavien och sedan kunde man förhandla om en anslutning till EU.

Under tiden måste man arbeta i Transnistrien för att sprida europeiska värden. Det går inte över en natt, men med små steg kan man nå resultat, tror Igor Gavrilov. World Window är en av Transnistriens största medborgarorganisationert med sex anställda och ett tiotal frivilliga.

Dialogprojektet koordineras av Denis Matvejev på fredsinstitutet Patrir i Cluj. Han konstaterar att de båda parterna under de femton år som gått drivit ifrån varandra. Projektets idé är att på nytt föra parterna närmare varandra. Det är de lokala organisationerna som ställer upp målen och genomför arbetet, medan Patrirs roll är att ge verktyg och inspiration för arbetet.

– Vi arbetar inte direkt med den politiska processen, men försöker förbättra den genom att stärka medborgarorganisationerna. Nu är det bara omkring sex personer som är med i processen på vardera sidan. Vi försöker vidga kretsen och öka den politiska dialogens kvalitet.
Vilken kvalitet den nu har är svårt att veta: ”Allt sker bakom slutna dörrar, i sovjetisk tradition”, säger Denis Matvejev. Vilken roll Ryssland spelar vet man inte heller.

– Men det är alltmer uppenbart att Rysslands strategi är att behålla inflytande över hela Moldavien, inte bara Transnistrien. Det främsta målet för progressiva mänskor i Moldavien är numera att göra landet mer attraktivt och skapa ett välstånd som lockar också mänskorna på östra stranden.