Den serbiske religionssociologen Mirko Djordjevic har i sin bok Une autre Serbie ägnat sig åt den ortodoxa kyrkans roll under 90-talets krig, som inte just är känd utanför Serbien och Grekland. – Vi talar om alliansen mellan militären och kyrkan, den som man på franska kallar alliansen mellan sabeln och vigvattenskvasten. Man ska inte glömma – och det är min huvudtes – att vår egen ortodoxa kyrka inte bara var vittne den gången, utan direkt medskyldig till krigen. Man stödde aktivt den serbiska regimens expansionskrig för att etablera ett Storserbien, säger Djordjevic.

Före krigen utgav Serbiska akademin den nationalistiska stridsskriften Memorandum, som krävde att alla serber skulle få bo i ett Storserbien, oberoende av i vilken annan republik de levde i det Jugoslavien som höll på att gå under. Hur förhöll sig kyrkan till detta?
– Varken Slobodan Milosevic eller författarna till Memorandum skapade den serbiska nationalismen. Den är en ideologi som ursprungligen härstammar från den serbiska kyrkan. Det är ett fenomen som kallas filetism, ett grekiskt ord som betecknar att nationen kommer före det religiösa – fosterlandet först, religionen sedan. Man kan säga att denna filetism är en sjukdom som den ortodoxa kristendomen aldrig kunnat kurera.
– År 1989 höll Milosevic sitt berömda tal på Kosovo Polje där han annonserade sin nya nationalistiska politik. Detta var tidpunkten när de två nationalismerna, den kyrkliga och den nationalistiska, möttes och en allians bildades. Det manifesterades med att två flaggor vajade över detta massmöte, en med ett kristet kors, en annan med hammaren och skäran. Ända sedan detta möte har kyrkan gett sitt fulla stöd åt Milosevic och hans krigspolitik. Detta fortsatte ända till Daytonavtalet, som bekräftade gränsen mellan Bosnien och Serbien längs floden Drina. Efter undertecknandet tog kyrkan upp striden mot Milosevic, inte för att han fört sin krigspolitik mot Kroatien och Bosnien, utan för att han nu gett upp sina territoriella krav på de båda staterna.
– Sedan dess har kyrkan i stället stött premiärminister Vojislav Kostunica, och man kan säga att med honom vid makten har det serbiska samhället i viss mån klerikaliserats. Det han säger dikteras faktiskt av vad kyrkan anser. Det är också en offentlig hemlighet att både kyrkan och Kostunica hjälper Radovan Karadzic och Ratko Mladic att hålla sig gömda. Kyrkan har aldrig gett upp det gamla kravet på att alla serber ska samlas i en stat, oberoende av om de bor utanför Serbien i något grannland.

En mjukare röst
Kyrkan gav år 2003 ut ett officiellt dokument som antagits av biskoparna.
– Det innehåller tre huvudpunkter: Alla serber har rätt att leva i en stat. Milosevic hade därför rätt i sina ursprungliga krav före krigen. Serbien får inte ge upp Kosovo, oberoende av att där lever två miljoner albaner. I detta dokument, som getts ut på olika språk, räknar man upp alla de brott som begåtts mot serber i Kosovo. Men man kan i dokumentet inte läsa något om att där också bor albaner och att det begåtts brott också mot dem.
Men stod det inte klart att denna etniska politik bara kunde innebära massakrer, det vi lärde känna som ”etniska utrensningar” under kriget i Bosnien?
– Man finner inte någonstans i Memorandum någonting som helst om massakern i Srebrenica eller andra krigsförbrytelser under Milosevics styre. Däremot heter det allmänt om serbernas krav att de var berättigade. I dag hävdar kyrkan att massakern i Srebrenica aldrig ägt rum, utan att det hela är uppdiktat av det franska kontraspionaget! Man betonar också att både Karadzic och Mladic är serbiska hjältar.
– Men det är viktigt att framhålla att det finns två strömningar i kyrkan. Det finns också röster som ända från början varit mot kriget, men med tiden har dessa röster i stort sett förstummats. Patriarken Pavle hörde till en början till den mjukare strömningen, och är känd för sitt uttalande om att han inte skulle ge sitt stöd åt ett Storserbien om det kostade en enda oskyldig mänska livet. Men han har alltid varit i minoritet.

Välsignade mördare
Till detta kommer att den serbiska kyrkan alltid starkt påverkats av den ryska ortodoxa kyrkan, påpekar Djordjevic.
– Detta inflytande är så stort att det f.n. finns så att säga två ryska ambassader i Belgrad, den officiella ambassaden och den ryska kyrkans representation, där t.o.m. underrättelsetjänsten finns på plats. I den serbiska regeringsdelegationen som förhandlar om Kosovo ingår två biskopar som kyrkans representanter. Enligt författningen är kyrkan skild från staten, men de facto förhåller det sig inte så.
Enligt Djordjevic gav kyrkan kriget sitt fulla stöd, både genom dokument som antogs under denna tid och genom att sända fältpräster till armén.
– Biskoparna från Zvornik och Tuzla i Bosnien klättrade t.ex. upp på en pansarvagn för att välsigna Ratko Mladics bosnienserbiska här. De är fortfarande biskopar i den serbiska ortodoxa kyrkan och de stöder fortfarande Mladic och krigspolitiken.
Kyrkans män välsignade de serbiska styrkor som utövade massakrerna t.ex. i Zvornik och Bijeljina 1992 och Srbrenica 1995, säger Djordjevic.
– Då Arkans styrkor gick in i Bijeljina kunde man se det ortodoxa korset målat på deras pansarvagnar. Innan de paramilitära styrkorna sköt de muslimska civila välsignades de av en präst.
Djordjevic namnger prästen som fader Gavrilo från klostret Privina Glava utanför staden Sid i Vojvodina.
– Denna fader Gavrilo, som välsignade mordet på muslimska pojkar i Bijeljina, verkar fortfarande inom kyrkan. Jag var själv närvarande i staden dagen när massakern ägde rum. Jag minns att jag måste kliva över mänskor som dödats av Arkans paramilitärer.

Ingen självkritik
Kyrkan gjorde ingenting för att stoppa de etniska utrensningar som ansågs nödvändiga för att skapa ett Storserbien.
– Kyrkan har aldrig uttalat ett enda ord för att beskydda muslimerna, och förnekar dessutom att de existerar. Den anser att de egentligen är serber som antog den islamiska tron när osmanerna styrde landet. Det finns alltså inget bosniskt folk, bara muslimska serber.
– Kyrkan har heller aldrig uttalat sig självkritiskt vid någon enda tidpunkt under denna dramatiska period. När t.ex. Carla del Ponte från domstolen i Haag vände sig till kyrkan för att få den att uttala sig fördömande mot Karadzic och Mladic svarade man henne att dessa två fortfarande borde betraktas som serbiska hjältar! Premiärminister Kostunica har otaliga gånger förklarat att kyrkan är den institution som inkarnerar serbiskheten, nationens identitet. Situationen är alltså nu – och det är inte bara min åsikt utan en allmän uppfattning – den att medan kommunistpartiet under Tito hade monopol på den nationella identiteten och religionen är det nu, under Kostunica, kyrkan som övertagit partiets plats.

Kostunicas roll
I Europa har man inte riktigt förstått Kostunicas eller kyrkans roll.
– Kostunica har vid flera tillfällen förklarat att Republika Srpska i Bosnien med tiden ska bli en del av den serbiska staten när Kosovo tas ifrån oss. Vi som är troende mänskor är mycket bedrövade över detta sakernas tillstånd, eftersom vi anser att kyrkan inte ska föra en krigspolitik, utan spela en helt annan roll i samhället.
– I väst inser man inte att Kostunica bara är Milosevics arvtagare och att han fortsätter denna politik. Han har ännu inte accepterat Daytonavtalet, eftersom han inte respekterar Drinagränsen till Bosnien. Han har vid flera tillfällen förklarat att Daytonavtalet inte är slutligt, och det har också kyrkan sagt.
– Men nu är det Kosovofrågan som är på dagordningen. I Kosovo är serberna i minoritet och det är ett faktum att de utsätts för albansk chauvinism. Men det bor två miljoner albaner i Kosovo, som under inga omständigheter vill leva tillsammans med Serbien. Kosovo är visserligen ”Serbiens vagga”, Kosovo är vårt ”Jerusalem”, men i dag bor det huvudsakligen andra än serber där, alltså albaner. Det stämmer att Kiev i Ukraina en gång var en del av den ryska staten, men i dag är Ukraina självständigt. Det är också sant att Betlehem är Jesu födelsestad och en tidigare judisk stad, men i dag är den palestinsk. Men vår kyrka kan inte förstå dessa realiteter i förhållande till Kosovo.

En avslutande artikel om Serbien av J-M Eriksen publiceras i mars.