Då jag för ett par år sen var inbjuden till en författarträff här i Sverige för att tala om mina böcker fick jag en fråga jag aldrig fått förut. Halvt på skämt beklagade jag mig över att de satiriska krigsskildringarna som ingår i romanen Eriks bok inte väckte den upprördhet jag hade väntat – kriget, och i synnerhet fortsättningskriget, är ingenting man skämtar om i Finland. Det föranledde en man i publiken att ställa frågan om det finns något ämne i den finländska historien som fortfarande har förmågan att väcka folks upprördhet.

Det gick fort att hitta ett svar: påstå att Mannerheim var bög och ni får se på fan!
Medan 1800-talets stormän har förbleknat ur historien och Urho Kekkonen är lovligt villebråd och rent av har beskyllts för att ha varit KGB-agent är Mannerheim helig, oantastbar. Jag minns fortfarande med vilken vördnad min lärarinna i Lagmans folkskola i Jakobstad, Lisa Hedlund – salig i åminnelse sen länge – talade om ”Mannerheim, Marskalk av Finland”, man kunde till och med höra versalerna. Det här var för 45 år sen och ingenting i Mannerheimbilden tycks ha förändrats. Nu har Katariina Lillqvists animerade dockfilm Uralin perhonen (Fjärilen från Ural) fått krigsveteraner och själutnämnda väktare av den finländska historiens rätta skrivning att gå i taket.
Enligt Hufvudstadsbladet ska den homosexuelle Mannerheim i dockfilmen uppträda i spetsprydd behå, ha förmågan att förvandla sig till kentaur samt svettas i skärselden. Uralin perhonen – som delvis har finansierats av YLE – bygger på en legend om Mannerheims kirigiziske betjänt, en ung man han mötte under sin resa i Centralasien och ibland sägs ha haft ett homoerotiskt förhållande med. Ingen av dem som de senaste veckorna högljutt kritiserat filmen har förstås ännu sett den, eftersom den har premiär på Tammerfors filmfestival nu i mars. Men att kritisera det man inte vet någonting om har ju aldrig avskräckt oss finländare.

”Att påstå att Mannerheim var homosexuell är som att påstå att Gud är homofil och hade ihop det med Adam i paradiset. Det är att häda”, ryter en kritiker i Hbl den 26 februari.
Än mer avslöjande är i all sin aningslöshet ett annat yttrande:
”Mannerheim var en duktig fruntimmerskarl, men inte hemma i Finland. Han förförde i Frankrike och S:t Petersburg.”
Duktig fruntimmerskarl? Är det fortfarande ett ideal i Finland år 2008?
Ja. Jag tror det förhåller sig så. Finländarens självbild är alltjämt i huvudsak maskulin. Vår historia är en berättelse om Män och deras dåd. Och om Kriget. Framförallt Fortsättningskriget, som även det naturligtvis måste skrivas med versal.
Vi finländare ser oss som Nordens vadmalsklädda spartaner, fåmälda hjältar som under polstjärnans kalla sken sammanbitet kämpar mot en tiofaldig övermakt. Vårt land är fattigt, utom på hjältar. Den runebergska traditionen med rötter i ett krig som förlorades för 200 år sen håller fortfarande sitt grepp om vårt kollektiva medvetande. I den traditionen finns ingen plats för fegisar, lipsillar eller bögar. Även den finländska kvinnan är en stoisk hjältinna, som vet vad fosterlandet kräver – tänk på Torpflickan, som stolt begråter sin fästman ända tills hon får veta att han inte stupat utan fegt flytt fältet, den uslingen.

Det har slagit mig att vår nationella självbild i mycket påminner om den serbiska. I såväl Serbien som Finland tar historieskrivningen avstamp i nederlag – i det serbiska fallet slaget vid Trastfälten i Kosovo 1389, i det finländska fallet i kriget 1808 – 09. Både finländare och serber har av tradition gärna uppfattat sig som offer, stående ensamma mot en i värsta fall direkt fientlig omvärld. Vår finländska nationalkänsla kom långt att definieras i motsättning till Ryssland-Sovjetunionen. Före och under krigen 1939 – 45 var det inte ovanligt att Finland utmålades som den yttersta bastionen mot österns mongoliska barbari.
Att som man gör i dagens Finland bygga sin nationella självbild på sina krig är kanske oundvikligt – Finland är en liten nation som utsatts för fruktansvärt mycket historia. Samtidigt är det allt annat än oproblematiskt. Att så mycket av vårt kollektiva minne – för att använda en term myntad av franske sociologen Maurice Halbwachs – fokuseras på krigen, och framför allt fortsättningskriget, tenderar att överskugga andra väsentliga delar av vår historia.

De finländska kvinnornas historia under efterkrigsåren är fortfarande i stort sett oberättad. Kvinnorna i min mors generation fick från slutet av fyrtiotalet och framåt axla en stor del av ansvaret för återuppbyggnaden av landet efter kriget och lägga grunden till det välfärdssamhälle som nu håller på att rivas och återprivatiseras med nästan manisk iver. Att våra mammor dubbelarbetade var en självklarhet (jag kan inte minnas att det fanns en enda hemmafru på vår gata i Jakobstad). Hushållet föll helt och hållet på deras lott, och det mesta av ansvaret för barnen, med hjälp av far- och mormödrar. Och kvinnorna fick ensamma ta hand om männens krigstrauman så gott de kunde, då fanns inga terapeuter och krisgrupper att tillgå. I den barndomsvärld jag minns var kvinnorna alltid de starkare, de som höll vardagen igång; utan dem skulle tillvaron ha rasat samman. Våra pappor hade alla krigat mot ryssarna, men det kunde och ville ingen tala om, det låg ännu för nära. Jag tror att alla vi som är födda i slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet bär med oss våra fäders tystnad. Det skulle dröja många år innan jag själv äntligen i någon mån kunde förstå hur märkt min far var av sina krigsupplevelser, inte bara fysiskt.

Allt detta är erfarenheter som hittills fått mycket liten plats i historieskrivning och skönlitteratur.
Jag menar naturligtvis inte att man ska skriva ut kriget ur den finländska historien. Inbördeskriget, vinterkriget, fortsättningskriget, kriget i Lappland, och de människor som tvingades utkämpa de krigen och de som blev krigens offer är alla nödvändiga delar av vår historia. Vad jag efterlyser är fler berättelser som tar vid där krigen slutar. Ty också de berättelserna är nödvändiga för att vi ska förstå vår historia och därigenom oss själva. Att som nu ofta sker göra en berättelse till absolut sanning och inte tillåta andra berättelser jämte den är inte särskilt fruktbart.