Det känns magiskt att stå vid ett stort vatten som rör sig framåt av egen kraft, ibland med förvånande fart. Inte en vindil krusar ytan, bara virvlarna vittnar om strömmarna som för mot flodens mynning. Förra sommaren färdades jag på Mahakam som är en av Östra Kalimantans stora floder med källor djupt inne i Borneo i dayakernas, urfolkets land, på gränsen mot Malaysia. Just innan floden mynnar ut i Makassarsundet ligger staden Samarinda, som de sjöfarande bugineserna från Sulawesi grundade i början av 1700-talet och som av hävd varit startpunkt för resande uppför floden. Numera har den stor betydelse för traktens timmer- och gruvindustri.
Också jag anländer till Samarinda och hittar ett luftigt
hotellrum på Hotell Aida med utsikt över marknadskvarteren och moskén. Från dagarna i Samarinda är det framförallt ljud och ljusintryck som jag minns. Skymningen som faller som ett lila dis över den dammiga stadskärnan medan imamens djupa basröst mullrar ur högtalarna ett tiotal meter från mitt fönster. Samarindas
svalor som har sin dagliga träff innan solnedgången och svingar sig högt ovanför moskéns kupol, och som jag kan höra ännu när mörkret fallit och kupolen är upplyst. Det som slutligen dränker de andra ljuden är hotellets generator som går i gång om det blir elavbrott. Och det blir det, väldigt ofta. Det säger mycket om den nationella fördelningspolitiken i Indonesien att en ö så rik på energikällor i form av fossila bränslen, olja och naturgas inte har tillgång till den mest basala form av elbruk. Generatorn puttrar på som en utombordsmotor men håller åtminstone igång fläkten. Det är augusti och vi är inne i den torra perioden, det är hett om dagarna fast inte alls den fuktiga bastuvärme som jag hade väntat mig på Borneo.

Människorna längs floden

Det finns sedan länge många små samhällen och byar längs Mahakams stränder. Här bor malajer, kineser och bugineser. En stor del av malajerna har flyttat hit från tättbebodda öar som Java och Madura, lockade av regeringens transmigrations program med förmånliga villkor för bosättning. Kineserna har hand om affärslivet. ”Kineserna äger de stora stenhusen nere vid strandgatan”, berättar hotellpojken på Aida med en ogillande grimas. Han tillhör dayakerna, ett samlingsnamn för Borneos ursprungsfolk som under trycket av de nya invånarna trängts undan alltmer från kusttrakterna. Här längs Mahakams stränder och även i andra delar av Östra Kalimantan finns Kenyah, Tunjung och Benuaq stammar. I västra delarna och i norr dominerar ibanerna. Dayakernas livsmönster har i takt med att regnskogen skövlats alltmer brutit samman. Innan kontakten med omvärlden levde de ett självförsörjande liv i regnskogen. För att klara sig tar de nu lönearbeten hos de inflyttade folken.
Stammarna har haft skiftande sociala strukturer fast det är svårt att veta hur det inverkar på deras situation idag. Traditionellt har ibanerna en människosyn som grundar sig på jämställdhet medan t.ex. Kenyahfolket har haft en hierarkisk ordning med olika klasser. Människor från Kenyahfolket har jag träffat tidigare i Sarawak, de har ett helt underbart konsthantverk som tyvärr inte fått den uppmärksamhet det förtjänar. (I museet i Kuching finns en fin väggmålning, ifall någon har vägarna förbi.)
Penanerna är den enda stammen som fortfarande delvis lever på vandrande fot i regnskogen. De är inte många kvar som vägrar ge upp sin livsstil, men ännu förra året läste jag rapporter om att de upprättat vägblockader för att stoppa skogsbolagen som skövlar skogen. Deras kamp mot skogsbolagen har bland annat författaren Kristian Petri skrivit om efter en resa till Sarawak, där han också skildrar sitt möte med Bruno Mansner som på den tiden agerade som penanernas språkrör i väst.
Ofta förknippas Borneos urinvånare med huvudjakt. Och visst, i synnerhet ibanerna har en tro på att huvuden som tagits i strid har en magisk kraft. Senast huvudjakten har dokumenterats var 2002 i västra Kalimantan, då ibanerna fördrev tusentals madureser (malajer från Madura) som flyttat in under migrationsprogrammet. Mot bakgrunden av alla de grymheter västerländsk krigföring har fört med sig har jag svårt att förstå uppståndelsen kring huvudjakt. Är det mer sofistikerat att spränga en människa i bitar, som man gör i andra delar av världen?

Regnskogen försvinner

I takt med att behovet av råvaror vuxit i den utvecklade världen har intresset för Indonesiens öar med deras väldiga naturtillgångar ökat i explosiv takt. Inte minst nu då Kinas industriella tillväxt skapat ett starkt sug efter råvaror.
Enligt officiella siffror finns knappt hälften av Borneos ursprungliga regnskogar kvar, enligt andra uppgifter är det bara en tredjedel. Plundringen av världens tredje största regnskog har gått snabbt. I Indonesien fälls numera varje år regnskog motsvarande halva Danmarks yta, eller mer – det är svårt att få en klar bild av proportionerna, men de är enorma.
Före den asiatiska finanskrisen 1998 var det framför allt diktatorn Suharto och klicken runt honom som berikade sig, efter krisen tog de utländska företagen över. Innan Indonesien hunnit hämta sig hade utländska bolag svept in och lagt under sig lönsamma tidigare statsägda bolag. (se Naomi Kleins Chockdoktrinen där det finns ett kapitel om just detta). Centralregeringen i Jakarta och militären som ser till att allt löper smidigt är nöjda handelskumpaner. Skatteintäkterna som de utländska bolagen betalar fyller upp de sinande kistorna i statskassan och militären ser till att befästa sitt grepp genom att sköta säkerheten.
En stor del av skogsskövlingen sker illegalt. Både indonesiska och utländska bolag tar för sig, bistådda av lokala korrumperade nätverk.
President Susilo Bambang Yudhoyono har likväl det gångna året försökt ta krafttag för att stävja den illegala avverkningen. Det är oklart i vilken mån han lyckats, sannolikt fortsätter den illegala avverkningen i djupet av landet skymd för insikt. Då man rör sig inåt från Mahakams stränder finns här i ödemarken plötsligt breda asfalterade vägar, knappast byggda för byborna. ”Dilarang Masuk”, förbjudet inträde, står det på skyltarna vid avtagsvägarna.

Perspektiv i tid och rum

I Asien hade Kina redan på 1100-talet decimerat sina skogar och Indien hade mist större delen av sin skog i mitten av 1800-talet. Både Indien och Kina är nu i stort behov av råvaror för sina växande industrier. Inte minst byggnadsraseriet i samband med Olympiska spelen i Beijing har inneburit en rovdrift av skogarna på Kalimantan och då inte den räcker till vänder man sig mot Väst Papua, Indonesiens stora ”guldklimp” i öst, där ursprungsbefolkningen redan betalar ett högt pris i form av förorenad livsmiljö och kränkta mänskliga rättigheter.
Dels vill man åt timret men på senare tid har det alltmer handlat om att öppna upp för oljepalmsplantagerna. Palmolja har snabbt blivit en stor exportvara och Indonesien gick förra året om Malaysia som världens största producent av palmolja.
Man har beskyllt dayakerna för att deras svedjebruk startar bränder som årligen plågat både Kalimantan och Sumatra och stora delar av Malaysia. Men det är inte de som bär ansvaret. Forskare har kunnat konstatera att urbefolkningen genom århundraden utvecklat ett intrikat växelbruk av grödor, som rätt skött inte skadar naturen. Däremot är det ofta inflyttade jordbrukande indonesier som utan traditionella kunskaper på grund av okunnighet kan starta bränder. De största skurkarna är i alla fall plantageägarna som bränner skog för att bereda plats för oljepalmerna, påhejade av omvärldens stora affärsbolag och konsumenterna – oss. Palmolja har snabbt blivit en av världens ledande vegetabiliska oljor, och används i allt från potatischips till kosmetika. Även saluförd som biobränsle.
Åk inte dit…
…där finns ingenting att se. Guiderna försöker övertala mig att ta en tur till nationalparken istället för att bege mig på flodfärd, men jag är envis. En gråmulen morgon med dimma över floden startar min resa som ska föra mig 523 km inåt landet, mot flodens övre lopp. En liten armada av träbåtar i två plan sköter trafiken på Mahakam. Vid slutpunkten Long Bagun kan man fortsätta med inhyrd speedboat om man vill, men det är dyrt. Tvärtemot mina förväntningar är flodbåten ytterst bekväm. På första våningen har man lastat varor som ska till de små samhällena längs flodens stränder: ett berg av gröna matbananer, kartonger med nudlar, kex, matolja m.m. Båtarna för också med sig den nya tiden. Någon har köpt en tjock modern resårmadrass, andra har kånkat hit en teve.
Några hytter finns inte. På andra våningen är madrasser utlagda i en rad på båda sidorna om en smal gång i mitten som löper i båtens längdriktning. Man har också ett ”eget” fönster med frånskjutbart glas och god utsikt över floden och de förbiilande stränderna. På första våningen i båtens bakre del kan man köpa mat och kaffe.
Två dagar och en natt tar färden till Long Bagun. Den väldiga motorn dunkar rytmiskt och öronbedövande men man vänjer sig snabbt och ljudet är mer dämpat på andra våningen.
Under den första dagen kan jag med sorg i hjärtat konstater att det faktiskt inte finns mycket att se, rättare sagt, inte mycket kvar att se. Markerna kring floden ligger förödda och förbrukade, och vattnet har en sjuk brun ton. Övergivna, och till stor del förfallna sågverk och plywoodfabriker, sankmarker med nakna trädstammar, spretiga buskage och sly och slam täcker stränderna. Bebyggelsen är tät, mest låga, omålade grå trähus på styltor. Bensinstationer, butiker som säljer livsmedel och mobiler, små blåmålade moskéer, utanför husen vid bryggan ett litet dass ovanför flodvattnet. Flera av byarna är byggda på träpontoner som hindrar dem från att översvämmas under regntiden. Ibland är husen i gott skick men det hör till undantagen. Längre in mot land skymtar stora förödda områden med förkolnade stammar, offer för de årliga bränderna. Fortfarande är en del fabriker i full gång, röken bolmar svart ur stora skorstenar och arbetet pågår på kajerna. Här vid flodens nedre del är det mycket trafik, pråmar med väldiga kollaster som bogseras av mindre båtar passerar ofta, däremot fraktas här inte mycket timmer. Även om vi passerar flera timmerdepåer med uppstaplade timmerstockar ser jag inte så mycket timmer på floden. Har president Youdhoyonos nya strängare tag mot den illegala avverkningen gett resultat ?
Förgiftat vatten
”Nej, jag badar aldrig i floden, vattnet är inte rent”, säger Hari, den unga killen som jobbat två år på båten och som talar lite engelska. För två år sedan dog hans mamma i magcancer. Han misstänker att flodvattnet bär skulden. Det finns misstankar om att flodvattnet innehåller kvicksilver och cyanid från tidigare gruvdrift i Mahakams övre lopp.
Människorna som bor längs floden kan inte skydda sig från vattnet. Det är många som drabbas av olika hudsjukdomar och fisken dör.
Här sker allt vid floden. Människorna lever i ständig närhet till vattnet. Om morgnarna kommer kvinnorna ner till stranden, kammar sitt långa hår, borstar tänderna och tvålar in sig själva och barnen, samma sak i skymningen innan mörkret lagt sig, då kan man se hela familjer som tvättar av sig dagens svett. Allt byke tvättas här nere. Mandin på de små hotellen längs floden är fylld med det mörka vattnet. Genom långa rör leds det upp till hushållen i byn.
De stora bolagen står för de farliga utsläppen, men människorna här saknar också miljömedvetande. På båten upptas allt vatten i köket från floden. Det är lika självklart som att alla sopor och allt skräp går direkt ner i floden. Bekymmerslöst slänger man plastflaskor och godisförpackningar ut genom fönstret. Jag ser kvinnor på stränderna som går ner till vattnet och tömmer sopsäcken. Det är ett under i sig att floden kan rymma allt det skräp den får ta emot. Tydligen finns det strömmar som för ner allt mot bottnen för ingenting syns på ytan mer än avhuggna trädgrenar och jordbitar som slitits loss.

Guld…

Ortsbefolkningen har i hundratals år känt till att det finns guldfyndigheter nära övre loppet av Mahakam. 1949 hittade några dayaker guld av en slump. Snart hade nyheten spritt sig. Det blev en veritabel guldrusch, människor kom från avlägsna öar och områden för att vaska guld. I slutet av åttiotalet fick det australiensiska gruvbolaet Rio Tinto tillstånd för gruvdrift av guldet i stor skala. Människor fördrevs från hus och hem och förbjöds att vistas i området. Under de följande tio åren rapporterades flera övergrepp mot befolkningen, både sexuella trakasserier och misshandel. Floden förorenades. 1991 hamnade 1200 tunnor med kemiska ämnen i vattnet. Invånarna tror att de innehöll cyanid. Protester och demonstrationer slogs ner med hjälp av säkerhetsstyrkor som flögs in med helikopter.
Det finns också starka misstankar om att de första guldgrävarna förde med sig ett av de farligaste ämnen som människan känner till – flytande kvicksilver. I sin roman Indonesian Gold, som bygger på verkliga händelser, skildrar australiensaren Kerry B. Collison hur utländska bolag skaffar sig tillstånd för gruvdrift genom att liera sig med korrupta höga officerare inom militären. Bolagen exploaterar sedan naturen utan hänsyn till lokalbefolkningen som drabbas av symptom på kvicksilverförgiftning: andningssvårigheter, muskelsvaghet, synproblem. Enligt Collison har samma symptom iakttagits hos människorna som bor nära den stora Grasberg-gruvan på Väst Papua, där guld och koppar utvinns av amerikanska gruvbolag i samverkan med Rio Tinto.

…och kol

Nu håller guldgruvan på att avvecklas. Kvar lämnas förorenade marker och vattendrag för en oöverskådlig framtid. Rio Tinto har ett program för avveckling men det är otillräckligt och har fått stark kritik av den lokala miljörörelsen.
Nawawi, en guide som jag träffar på hotell Aida, berättar att koldriften idag är den största förorenaren. Det finns nu ett flertal kolgruvor i närheten av Mahakams mellersta lopp. Utredningar har visat att stora mängder små kolpartiklar hamnar i vattnet vid brytningen och eftersom nästan allt kol innehåller tungmetaller är man säker på att mätningar skulle visa kraftigt förhöjda tungmetallhalter i flodvattnet. Enligt utredarna saknas det publicerade uppgifter om analys av flodvattnet. Det finns inte heller några officiella uppgifter om hälsoproblem hos lokalbefolkningen. De människor från Mahakams stränder som Nawawi träffat har klagat över problem med huden och att fiskodlingen drabbats. Men man kan inte heller se de farligaste följderna genast. Tungmetaller lagras i fiskens vävnader, fisk som sedan äts av människorna. På lång sikt kan tungmetallerna inverka på hjärnans och nervsystemets funktioner, i synnerhet små barn är utsatta. Här i Norden har larmsignalerna för länge sen gått när det gäller Östersjöns fisk. Frågan är hur länge det ska dröja innan de internationellt lierade gruvbolagen tar sitt ansvar. Inte heller verkar ödesfrågan som berör de fossila bränslenas koldioxidutsläpp minska verksamheten i gruvorna. Kolpråmarna är talrika på Mahakams vatten !

Rasismen

”Vi är inte mer än apor i träden för de stora herrarna som kommer hit, de talar om utveckling men tar allt ifrån oss som vi behöver för att leva”, säger John, en flodbo av Kenyahstammen.
Kolonialtidens rasism lever kvar, nu riktas den mot regnskogens folk, man betraktar dem som primitiva i behov av anpassning och fostran till ett ”modernt” liv. Centralregeringen i Jakarta upprepar det mönster av exploatering som de forna kolonisatörerna, holländarna, satte i system.
Vem bryr sig om skogsfolken när man håller sina affärsmöten i höghusen med spegelfasader i Jakarta och Surabaya, Beijing och Chengdu, långt från regnskogens verklighet!
Efter några dagar tar jag båten tillbaka till Samarinda och fortsätter sedan vidare västerut till Banjarmasin med buss. En stor passagerarbåt tar mig över till Surabaya. Nästa stopp är Bogor där jag beundrar och förvånas över den stora parken som minner om gångna koloniala tider vars spår ännu syns på så många plan i det indonesiska samhället.
Det dröjer inte länge innan jag återigen vandrar längs Södra Mälarstrand, ser ut över Riddarfjärden och minns Mahakams strömmande mörka vatten, som ilar framåt dag och natt för att uppgå i Makassar sundets vågor. Jag minns människorna där som stretar och strävar för ett drägligt liv. Som inte längre vet om vattnet är deras vän eller fiende.