Turkiets djupa stat
Nu har man börjat nysta upp ett nätverk med pensionerade generaler, jurister och andra som siktat på att genom mord på prominenta personer som författaren Orhan Pamuk och kurdiska mänskorättsaktivister skapa sådan oro i landet att det skulle leda till en militärkupp år 2009.
Samtidigt har en av landets högsta åklagare inlett en process för att få det islamiska regeringspartiet AKP olagligförklarat och tvinga premiärminister Recep Tayyip Erdogan och 70 andra ledande medlemmar att lämna politiken för fem år. Sedan tidigare pågår en liknande process för att förbjuda det prokurdiska partiet DTP. Både islamiska och prokurdiska partier har förbjudits också tidigare, nästan på löpande band, men denna gång är det fråga om partier som tillsammans har 360 av 550 platser i parlamentet, så hotet mot demokratin blir extrastort.
I Bryssel har man sagt att ett sådant förbud skulle skada förhandlingarna om ett turkiskt medlemskap i EU. Men detta är antagligen just ett av syftena med aktionen, det kemalistiska blocket som de ledande åklagarna och domarna tillhör, vill inte se ett EU-medlemskap eftersom de inte vill låta det nationella spelrummet minska och framför allt inte förlora något av sin egen makt.
En annan tolkning har varit att juristerna tänker använda hotet mot AKP som en bytesvara. Om regeringen lägger ned undersökningen av Ergenekonsammansvärjningen inställer de processen mot AKP.
Orhan Pamuk
stod uppenbarligen som följande på Ergenekons mordlista. När polisen slog till i slutet av januari var en av de arresterade en Selim A. som fått i uppdrag att mörda honom. Han hade redan fått en Glock-revolver och två miljoner turkiska lira.
Det var generalmajoren i a. Veli Küçük, gruppens centralfigur, som via en mellanhand värvat honom. Mellanhanden var översten i a. Fikri Karadag, ledare för De patriotiska styrkornas allians (VKGB), en ultranationalistisk organisation vars ledande medlemmar arresterats för stöld, utpressning och andra brott.
Küçük har anklagats för att ha organiserat mord på kurdiska lokalpolitiker och civila under 90-talet, då han tjänstgjorde i sydöstra Turkiet, men aldrig ställts inför rätta. Hans namn figurerade också i utredningen av Susurlukaffären, men inte heller då väcktes något åtal mot honom.
Utanför Susurluk kolliderade 1996 en Mercedes med en lastbil och tre av de fyra i personbilen dödades. Olyckan väckte stor uppmärksamhet eftersom en av de fyra var en av de högsta cheferna för landets polisväsende, en annan landets mest kända gangster Abdullah Çatli, som åtföljdes av sin flickvän, en tidigare miss Turkiet. Den enda överlevande var en kurdisk klanhövding som verkade på regeringens sida och satt i parlamentet. Han påstods vara inblandad i narkotikahandeln. Olyckan visade på de nära banden mellan polisväsendet och den undre världen, som inte stördes av att Çatli var efterlyst för mord.
En annan känd konspiratör som arresterades i tillslaget mot Ergenekon var advokaten Kemal Kerinçsiz, som de senaste åren gjort sig känd genom att väcka åtal mot kända kulturpersoner för brott mot turkiskheten enligt den beryktade § 301 i strafflagen. Till de åtalade har hört t.ex. Orhan Pamuk, författaren Elif Shafak, med delvis turkarmeniska rötter, och den turkarmeniske publicisten Hrant Dink, som senare mördades. Antagligen var det Ergenekon som stod bakom mordet. Enligt Dinks advokat hade Dink blivit psykad av Küçük som flera gånger framhört grova hotelser mot honom.
En statskupp år 2009
har enligt polisutredningen varit målet för kampanjen. Genom mord på personer som försvarar kurdernas sak, påminner om armeniernas öde eller sprider kristna budskap vill man inte bara eliminera personer som man har obehag för, utan framför allt skapa spänningar och misstro mellan olika etniska och religiösa grupper. Kerinçsiz’ processer har förefallit vara bisarra utslag av en enskild hatkampanj, men framstår nu som en genomtänkt del av denna kampanj för att förgifta samhällsandan.
Till dem vars namn påträffats på en mordlista hör utom Pamuk parlamentsledamöterna (för DTP) Ahmet Türk, Leyka Zana (känd för sin långa fängelsetid) och Sebahat Tuncel, mänskorättsaktivisten Osman Baydemir, nu borgmästare i Diyarbakir, samt journalisten Fehmi Koru.
För att förvilla allmänheten har man också genomfört aktioner mot ”kemalistiska” mål i hopp om att misstanken skulle falla på islamister. En av dessa aktioner misslyckades genom att den man som gick in i högsta förvaltningsdomstolens lokaler år 2006 och sköt mot en grupp domare, av vilka en dödades och övriga fyra sårades, schabblade och blev fast, trots att alla övervakningskameror i byggnaden stängts av. Mannen, som ropat islamistiska slagord, konstaterades vara advokaten Alparslan Aslan, ingalunda någon islamist. Aslan stod också bakom att attentat med handgranater mot den kemalistiska tidningen Cumhuriyet några dagar tidigare. Nu visar undersökningarna att det var Ergenekon som stod bakom dåden, i hopp om att misstankarna skulle riktas mot islamister.
Att jurister som Kerinçsiz och Aslan agerar på sådanahär sätt visar att uppfattningen om rättsstaten skiljer sig från den som är vanlig hos oss. I inlagan för att förbjuda AKP citeras ett uttalande av Aslan som bevis mot AKP…
Utredningen kring Ergenekon fick sin början genom upptäckten av ett lager med vapen och sprängämnen som härstammade från armén i en förort till Istanbul-förorten Ûmraniye förra sommaren.
Det bysantinska arvet
verkar leva vidare i Istanbul. Kärngruppen inom Ergenekon har haft sitt högkvarter i en kyrka tillhörande turkisk-ortodoxa patriarkatet, som dock aldrig varit en religiös organisation utan upprättats för att privatisera det grekisk-ortodoxa patriarkatets egendomar i Turkiet (detta patriarkat existerar fortfarande, trots att en av Kerinçsiz’ kampanjer gått ut på att fördriva det). Det innebär att det s.k. turkisk-ortodoxa patriarkatet inte bara äger fyra kyrkor utan också en hel del fastigheter i Istanbuls hjärta Beyoglu. Avkastningen från dem räcker till att finansiera en hel del lönnmord och liknande. Förklädnaderna är många.
Det har funnits många liknande konspirationer med rötter í samma miljö, Sauna var av någon anledning namnet på en av dem, Atabeyler ett annat. Attacken mot högsta förvaltningsdomstolen sattes i samband med Atabeyler, men nu läggs skulden på Ergenekom – kanske grupperna varit nära förbundna, kanske det är en och samma grupp.
Kuvaici är det samlande namnet på dessa halvmilitära organisationer, ett namn som användes för frivilligstyrkor under Mustafa Kemals självständighetskrig.
De grå vargarna
är extremnationalisternas symbol i Turkiet och Ergenekon ansluter sig till den, det är namnet på turkarnas ursprungshem i Altaibergen (där man i tiden sökte också mongolernas och finnarnas ursprungshem). Gökturkarna kom med tiden att styra ett väldigt rike mellan Kina och Krim, men det började mycket smått, så smått att en rivaliserande stam i en sammandrabbning utplånade alla gökturkar så när som på en liten pojke. En varghona, som i mytologin fått namnet Asena, tog hand om honom, diade honom, kom med kött åt honom och med tiden parade de sig och fick många barn. Gruppen, som blev allt större, hade förskansat sig i en mycket bördig dal, Ergenekon, bakom en järnport. Till slut blev dalen för liten, de slog sönder järnporten och marscherade (eller snarare drog till häst) ut från dalen och hamnade till slut i Anatolien.
Denna myt är fortfarande så levande att presidenterna i Turkiet och de centralasiatiska och kaukasiska staterna med turkisk bakgrund vid ett möte efter Sovjetunionens sammanbrott krossade en symbolisk järnport med sina släggor.
Nationalisterna vårdar också myten om att turkarna har vargblod i sig.
Peter Lodenius
