Journalistens klassiska roll är att iaktta vad som sker och berätta om det. Men en journalist kan också frestas att försöka påverka det som sker. Ibland uppstår en dubbelroll som kan vara problematisk.Jorma Cantell har följt med samhällsutvecklingen i Finland på nära håll sedan 60-talet, och i viss mån också påverkat den. Nu har han dragit sig tillbaka och skrivit sina memoarer, Tyhjäntoimittajan tunnustuksia, som ger material för funderingar om denna dubbelroll. Hans yrkesidentitet är journalistens, han har varit chefredaktör för Ylioppilaslehti, Ahjo (Metalls medlemstidning) och Demari. Men han kom med tiden att använda de kontakter och kunskaper han fått för lobbande av olika slag. Det är möjligt att han haft en ännu större begåvning på detta område.
Av memoarerna får man ett intryck av att han där han befunnit sig i ”i den inre kretsens yttre kant”, som han uttrycker det, varit mer intresserad av personerna i denna krets och spelet mellan dem än av spelets substans. Han var haft en betydande förmåga att skaffa sig vänner, men också ovänner. Han gör inte heller någon hemlighet av hur usla han anser en del mänskor vara, eller vilka brister han själv lider av. I det avseendet är memoarerna antagligen unika, kanske han gett dem ut på eget förlag för att inte behöva kompromissa.
Radikal visionär
Sin viktigaste insats gjorde han nog vid Ylioppilaslehti 1963–66 och det är en nyttig påminnelse att läsa det avsnittet. När man nu läser om 1968 får man lätt bilden att studentradikalismen föll ner från himlen, eller åtminstone från Paris. Naturligtvis bidrog inspiration utifrån till t.ex. ockupationen av Gamla studenthuset, men den var bara en manifestation av den radikalism som hade grott under 60-talet. Denna radikalism var en reaktion mot den förstelnade samhällsandan och Ylkkäri blev den nya tidens banerförare. Cantell skriver själv att han lyckades bra på Ylkkäri och Ahjo, men mest tack vare goda medarbetare, medan han misslyckades totalt på Demari, vilket han skyller på sig själv. Det kan ligga något i det, men å andra sidan är väl en god chefredaktör en sådan som har näsa för goda medarbetare.
Ylkkäri kom att utgöra samlingspunkten för dem som ville förändra samhället, aktivisterna i de nya ensaksrörelserna skrev där, liksom senare kända kritiker och författare. Ylkkäri väckte starka reaktioner, sådant hade man inte hört förr. En av de cantellska ledare som väckte mest protester hade ett enkelt budskap: ”Isänmaa on kuin perunapelto”, fosterlandet är som en potatisåker, det har sitt värde om det kan föda sina invånare, men om en stor del av dem går arbetslösa har det inte fyllt sin uppgift. En så prosaisk syn på fosterlandet väckte förstås anstöt.
De här åren i mitten av 60-talet utgjorde en brytningstid, det urbana Finland fick efter en seg dragkamp övertaget över det agrara och en ny kultur formades. Ylkkäri spelade en viktig roll i denna process och Cantell gav rum för nya strömningar och bidrog själv till dem. Han blev rikskänd och han medger själv att offentligheten gjorde honom fåfäng och egocentrisk.
SDP-intriger
Hans nästa jobb som Demaris riksdagsreporter gav också det nya kontakter. Följande post som Ahjos chefredaktör förde in honom i den fackliga sektorn, där politisk ändamålsenlighet ofta fick övertaget över journalistisk hederlighet. Före Metalls val 1971 var Cantell med om att hämta bidrag till socialdemokraternas valkampanj från Frankfurt och Genève. Vid valet 1975 var han andre chefredaktör för Demari och kastade sig in i valkampanjen, där han med så stora drag målade upp bilden av en antisocialdemokratisk maffia inom medierna att det ledde till åtminstone sex anmärkningar från Opinionsnämnden för massmedier. Även om det skadade hans journalistiska rykte anser han fortfarande att det var värt att på detta sätt bidra till den knappa socialdemokratiska valsegern.
Bland socialdemokraterna inflätades journalistiken med internt juntande. Cantell berättar t.ex. (utan kommentarer) om hur han tillsammans med en av Metalls funktionärer åkte till Tammerfors där biträdande stadsdirektör Paavo Lehtinen tog emot dem i stadens representationsbastu. Under mötet som varade hela dagen kom man överens om att tammerforsarna skulle stöda att Kalevi Sorsa fortsatte som partisekreterare och att Metalls Sulo Penttilä valdes in i partistyrelsen – som motprestation skulle Lehtinens son få ett jobb inom fackföreningsrörelsen.
Men Cantell visar också att han hade en hel del vettiga idéer. De riktlinjer för en förnyelse av Demari som han och en arbetsgrupp jobbade fram förverkligades bara till en mindre del, bl.a. för att resurserna inom redaktionen var begränsade. Men fackets tidningssedeln och arbetarpressdagen hörde till hans idéer som förverkligades.
Boken har en del tryck- och slarvfel, men den är lättläst och ger en bild från insidan av den finländska politiken under 60–80-talen.
- Jorma Cantell: Tyhjäntoimittajan tunnustuksia, Viestintäkanavat 2008, 287 s.
Varför eget förlag?
Arne Bengtsson har gett ut boken på eget förlag, vilket börjar bli mindre ovanligt än det varit.
Bengtsson berättar om sitt femåriga projekt att förlagen i Sverige var ganska ointresserade av det. Ett läste manus och ville nog ge ut boken, men krävde sponsorer som han inte kunde mobilisera. Andra förlag brydde sig inte ens om att läsa manuset eller svarade att deras utgivningslista var full. Söderströms i Helsingfors var intresserat, men skulle inte ha hunnit få ut boken till bokmässan i Göteborg hösten 2007, där Estland var temalandet. Samma svar gav DN:s bokförlag.
”Men det är ju intressant att en i bokutgivning oerfaren individ klarar det som ett etablerat förslag inte klarar. Så i grund och botten handlar det väl om intresse och vilja att ta risk”, kommenterar Bengtsson.
Han fick alltså boken färdig i tid för bokmässan. Den är ändå inget hastverk, den är snyggt layoutad, har en (kanske lite för) omfattande notapparat, litteraturförteckning och personindex, men saknar tryckfel.
Upplagan på tusen ex är slutsåld och produktionskostnaderna är betalda. Så Bengtssom fick blodad tand och jobbar nu med en bok om Lettland och Litauen som har arbetstiteln Baltisk kris och ska komma ut före årets bokmässa i Göteborg, som har Lettland som tema.
Peter Lodenius
