Född i Helsingfors av en finsk mor och en finlandssvensk far och uppväxt i Sverige är det lika svårt att definiera var Henry Grahn Hermunen hör hemma, som att kategorisera honom som konstnär.
– Ifall jag ska artbestämmas närmare, säger han själv, så är jag både och – och varken eller: finlandsfinsk, finlandssvensk och sverigefinsk.
De perioder han bott i Ryssland, Spanien och Tyskland och talrika resor har gjort honom till en känslig och reflekterande världsmedborgare. När Henry Grahn Hermunen säger att konst är en livsstil låter det långt ifrån som en kliché.
– Vad är det som är viktigt egentligen? Att göra sin dröm – det var så jag började måla. Kan man njuta mera än när man äter jordgubbar, känner doften av björkar efter regn eller nybakat bröd. Det är det livet går ut på, det som lett mig in på att arbeta med konst. Samtidigt är jag beredd att arbeta hårt för att nå dit.
Slutarbetet för magisterexamen vid Bildkonstakademin i Helsingfors 2001, med det gåtfulla namnet Den sjungande Sumeren, varslar om ett personligt konstnärsskap som rör sig på olika plan. Utställningar har följt i olika länder, men Finland har förblivit hans konstnärliga centrum.
– Jag jobbar med olika teman åt olika håll och uttrycker mig med fotografi, installation, måleri, skulptur eller teckning, säger han. Performance tar jag till bara om något inte går att uttrycka på annat sätt.
I sommar har Henry Grahn Hermunen varit aktuell som Artist in Residence-programmets gästkonstnär i Ekenäs. Vistelsen blev en positiv överraskning.
– Här har varit fint att arbeta. Jag har till och med fått arbeten gjorda som legat väntande i 6–7 års tid. Det är ett privilegium att träffa nya människor, få se deras fotoalbum och låna foton som jag har som utgångspunkt och återger i svartvitt. Jag dokumenterar, men lägger också till egna saker. När det är som mest intressant får man veta vad som hänt personerna. Det blir värdefulla tidsdokument ur vår närhistoria.
Evo Morales, Olof Palme and many others, är den tankeväckande rubriken för nio oljemålningar, som ställdes ut på första Baltiska Biennalen i St Petersburg i juli.
Ödmjukheten inför konsten, skapandet och livet gör att Grahn Hermunens verk berör på djupet. Han tar upp välkända företeelser och oroande samhällsymptom utan att förlora hoppet och glimten i ögat.
– Folk jobbar för mycket för att hinna konsumera det de har. Samhället pressar en. Som konstnär skall man vara en konstfabrik, men jag drar gärna ner på utgifterna för att komma åt min dröm. Man får inte ge upp, utan koncentrera sig på det viktiga.
– Jag har ett bra liv, men många människor ser ett bra liv som något annat. Enligt media är ett bra liv att ha ett nytt kök vart tredje år.
Henry Grahn Hermunen är en sökare och livsfilosof. Verken och utställningarna har magiska, gåtfulla namn, ofta med dubbel betydelse. De väcker nyfikenhet och leder in i nya reflektionsmönster. Framför allt vågar han gå sin egen väg.
– Vi är som myror. Det måste finnas sådana myror som upptäcker och går utom ramarna. Sådana som irrar omkring helt på fel ställen. Just de kan hitta något nytt. Konstnärer, foskare, bagare, busschaufförer utvecklar sig alla genom sitt arbete. Det kan hända överallt. Vi alla kan bli myran som hittar sitt mål.
– Det är något skevt med konsten av idag. Ful konst accepteras lättare. Varför skall konst bara vara fult? Kvalitet kan finnas även i motsatsen. Det är bra att våga vara otilltalande, men den andra sidan är också viktig.
VÅR TIDS RENÄSSANS
Henry Grahn Hermunen anser att vi lever mitt i en renässans. – En världsomfattande upplysning är på gång. Datorer är något väldigt positivt. De sammanför oss i hela världen. Det är något fantastiskt vi får vara med om. Konsten är en liten del av detta. Henry Grahn Hermunen är den första nordeuropeiska konstnär som har inbjudits att hålla en personlig utställning med modern konst i Eremitaget i St Petersburg.
– Med namnet Water table in a renaissance garden vill jag påminna besökaren om de geometriska renässansparkerna, upplysningen. Vattenverket Kick me gently är ett installationsobjektet, ett bord med sammanfogade vattenfyllda kvadrater. Det syftar till hur vi förhåller oss till vår omgivning, men det är samtidigt en praktisk ledtråd för besökaren.
– Betraktare av nutidskonst kan känna frustration över obegripliga verk. Här kan man interaktivt sparka varsamt på verket och sätta igång en process. En skål fylld med vatten kan representera en atom. Varje skål kan också representera en individ, nation eller ett större sammanflätat system som fylls med erfarenheter och kunskap. Allting hör ihop och påverkar allt annat. Det finns ingen rätt eller fel analys av mina arbeten. Jag lämnar det öppet för personliga tolkningar. Som konstnär jobbar jag med de minsta delarna och med de största. Det är en slags undersökning om hur allt är sammanfogat, en kommunikation mellan vår kultur och andra kulturer.
Medias roll oroar, människor låter sina blickar och tankar bli styrda.
– Media kan få människor att krympa. Joseph Pulitzer, grundaren till Pulitzer-priset, sade redan för hundra år sedan att en cynisk, vinningslysten och demagogisk press så småningom kommer att skapa ett folk som är lika tarvligt som den själv.
Det är terapeutiskt att se någon bemöda sig om att ta fram det vackra i livet. Henry Grahn Hermunens mångdimensionella, genomskinliga landskap är gripande och lyriska.
– Landskapet är som ett språk för mig. Jag målar fotografiskt och transparent i flera lager med en egen teknik som jag arbetat fram. Det är en dyr teknik. Inför Eremitageutställningen fick jag möjlighet att göra några av de här verken tack vare Svenska Kulturfonden.
– Floden handlar om livet, 80 procent av människokroppen består av vatten. Om en människas vattenmolekyler fördelas jämt i vår planets hydrosfär betyder det att varhelst i världen man fyller ett glas vatten ur vilken sjö eller flod som helst så innehåller vattenglaset 250 000 av den människans molekyler. Allting som funnits före oss, alla växter, djur, våra anfäder finns kvar som molekyler. Man får ett annat förhållningssätt till hela vår omgivning. En målning är att sända iväg en tanke genom sin konst.
Angela Oker-Blom
