– Reggae i Sverige är som en fin familj som sprider mycket kärlek och bra vibbar, säger Oskar Franzén som ifjol gjorde fullängdsdebut med skivan ”den här går ut till alla…”
Det är med reggae som med rap på svenska. Eller på finska, för den delen. Bäst blir det när artisten inte bara rakt av översätter vad förebilderna sagt, utan också lägger till en ny dimension genom en personligt hållen och självupplevd version av exempelvis hiphopens typiska självbekännelser och skryt. Då får texten en ny relevans och blir i sällsynt lyckade fall alltså rent av bättre än originalet. Motsvarande gäller förstås för rock också.
Enligt den här formeln gör t.ex. Stockholm-bandet Ital Skurk reggae på svenska som blir någonting mer än summan av elementen. I sann roots-tradition tar man i ljuv stämsång tydligt ställning för den svagare, men texterna är klart förankrade i en social miljö som är ett typiskt folkhemssverige – och utan de påklistrade ganjarökiga klyschorna om Babylon och Jah Rastafari, som oftast bara låter malplacerade utanför Jamaika. Det är också Ital Skurk som delvis ligger bakom toastaren/sångaren Oskar Franzén som ifjol gjorde sin fullängdsdebut med skivan den här går ut till alla…, en skiva där känslan för gamla roots-harmonier och organiska rytmer kombineras med en lite nasal raggamuffin-toaststil á la modernare dance-hall.
Han är dock ingen nykomling i gamet, Oskar Franzén, och när jag träffar honom i Ital Skurk-basisten och producenten Pierre Lindsjöös lilla källarstudio invid Medborgarplatsen på Söder, visar han sig inte heller riktigt motsvara den mysiga hippietomten som i grön trädgårdsmiljö ler mot en på pärmfotot till skivan, även om likheten nog är tydlig. Men mera ger han ändå bilden av den fyrtio år unga musikersnubben han är, som har varit med i branschen sedan tjugo år tillbaka i olika sammansättningar och fått ta del av både framgång och en kärvare realitet. Och som han själv framför saken så förstår man att han är med av kärlek till musiken och hellre väljer den längre vägen än sviker sina ideal för snabba klipp:
– Jo, jag är en Stockholmskille, presenterar han sig, växte upp i Solna, Hässelby, har bott på Söder länge, här och där. Fyller fyrtio år i höst, så man är ung och gammal och lite visare, känns det som med åren. Nu bor jag på Värmdö ute i skärgården och tar mig fram som musiker, artist och… ja, diversejobbare kan man säga, tillägger han med ett menande skratt efter en liten paus, ”just nu jobbar jag som diskare”.
I musikbranschen har Oskar Franzén som sagt ändå varit med länge även om den här går ut till alla… alltså är hans egentliga debut som soloartist. Trummorna är hans första instrument och Oskar hann medverka i rätt många band av varierande slag innan han nådde sin hittills största framgång som breakande och toastande sidekick i Stakka Bo i början av 1990-talet. Många som följde med MTV, som ju på den tiden var samma i hela Europa, minns nog hiten Here we Go.
Från hiphop till svensk reggae
Det var i Stockholms hiphop-kretsar som Oskar och Johan Renck, som på den tiden kallade sig Stakka B, träffades någon gång i slutet av 1980-talet. Redan tidigt hade nämligen Oskar intresserat sig för de nya intressanta rytmerna som kom från Jamaika och New York:
– Det var väl där kring 1980, -81 som Bob Marley tryckte igenom här i Sverige, så där ordentligt liksom. Men ungefär samtidigt kom också hiphopen till Sverige och electric boogie och sånt där. Och jag hookade på det också och började dansa break. Så att ena dagen var man typ ska-mods och andra dagen break dans-snubbe, säger Oskar Franzén med ett skratt.
– Men hiphop och reggae ligger ju rätt nära varandra, så jag lyckades kombinera det där.
Efter att duon splittrades 1996 hann Oskar också vara med om svensk hiphop-historia i den kortlivade men i kretsarna närapå mytiska gruppen Sherlock.
– Jo, det var då när hiphopen upplevde den första riktigt enorma boomen i Stockholm, i ledet fanns bl.a. rapparen PeeWee (kompis till Petter, som också rörde sig i samma kretsar) och andra som var med och lade grunden. Men det var när de övriga mer och mer ville gå mot ett allt dystrare och hårdare Wu-tang Clan-aktigt håll, som jag beslöt att lämna Sherlock. Jag har ju alltid varit mera inne på det där med reggae, kärleksbudskap och positiva vibbar, säger Oskar.
Det var för resten Thomas Rusiak som kom att bli Franzéns ersättare i Sherlock. Men 1997 var året som Oskar Franzén sedan började sprida sitt kärleksbudskap med reggae på svenska och det har han hållit på med sedan dess.
I Sverige, liksom här i Finland, kom boomen för inhemsk rap att föra med sig även reggae och dance-hall på det egna modersmålet och trots att fenomenet visserligen legat klart på underground-nivå har det alltid bubblat kraftigt i kretsarna. Oskar Franzén menar att det igen är tydligt att mycket är på gång:
– Reggae i Sverige är som en fin familj, som sprider mycket kärlek och bra vibbar. Vi spelar mycket och är med och kör på varandras grejor hit och dit i olika band och sounds, så det är en vital scen. Och nu har vi börjat byta rytmer också och fortfarande känns det som att ”vi vill ha mer, vi vill ha mer”, säger Oskar och blir ivrig.
Just så kom Oskar i kontakt med Pierre från Ital Skurk då denne ville att Oskar skulle vara med och sjunga någonting åt honom. I sann Jamaika-stil, där det är beprövad kutym att återanvända goda ”riddims” för otaliga sångare, stilar och varianter, erbjöd Pierre en gammal Ital Skurk-rytm (Du spelar med) åt Oskar att pröva på. Resultatet blev låten Tänt och precis som hos förebilderna handlar det om så pass lyckad återanvändning att man med goda skäl kan tala om utveckling; varför nöja sig med en bra låt när man kan göra fler på samma botten? Då alla parter – även skivbutiken som lovade stå för distributionen – var nöjda blev det mer samarbeten. Och till slut då ett helt album.
Världsförbättrare med glimten i ögat
Fast bästa låten på den här går ut till alla…, enligt min mening, är emellertid ingen nyversion på Ital Skurk-riddim utan en ny originallåt, visserligen skriven av Oskar i samarbete med Pierre Lindsjöö, nämligen Kom med härlig flöjt av Gustav Ejstes från Dungen. Med tanke på just det kärleksbudskap som vi var inne på tidigare känns den som en av de centrala låtarna. Så till den grad faktiskt att en och annan mer cyniskt lagd kanske kan tycka att det blir lite för mycket kärlek, liksom att ”vad är det här nu för en som tror sig kunna förbättra världen med sin sång”?
Ja, hur är det: känns det jobbigt ibland att vara eller att bli uppfattad som en världsförbättrare?
– Nja, jag tycker det behövs världsförbättrare i dessa tider, svarar Oskar Franzén, det är för mycket bråk och tjafs och folk mår dåligt. Men kommer man och säger det till dem kan väl nån börja skruva på sig och tycka att va, kommer han där och bubblar som en annan Tomas DiLeva eller Sting och sådana där som fått rykte om sig att vara jobbiga. Men jag tycker inte det är fel, speciellt inte nu när isarna smälter och ovädren gaddar ihop sig, då tycker jag att jag att det är dags, imorron egentligen att gå ut på gatan och ta varandra i handen och bilda kedjor överallt, och säga att ”nu får det vara nog!” med oljan och krigen och allt som förstör, vi bor ju bara på en liten boll, späder Oskar på och tar igen till den där lite nasala toastar-stämman som han gör när han blir riktigt ivrig.
– Och det är då jag märker att jag kan bli provocerande i min stil, fortsätter han, men jag känner nog att jag har koll och vet ju att det är viktigt det här med kärlek, och det är det som jag vill bolla runt med och då märker andra också att det är viktigt. Det är det som är poängen; varför inte bygga upp i stället för att dra ner?
Förstås, det där är ju lätt och hålla med om, men Oskar är också medveten om att det funkar bättre om man sprider budskapet med glimten i ögat och med humor. Just Kom t.ex. blir så avväpnande för att ordvändningarna och rimmen är så fyndiga.
– Absolut, jag tycker man ska vara lite rolig. Jag sjunger ju inte bara för dom äldre tyckarna, som börjar ha en massa idéer och åsikter, utan jag sjunger också för barnen och dom gamla och… ja, alla. Igen: i dessa tider är det viktigare än nånsin att ha lite roligt, men samtidigt kan man ju tänka lite också. Jag menar ju inte att man ska gå omkring och garva hela tiden, men jag uppskattar nog när folk säger att ”han gör det med glimten i ögat”. Det är det jag försöker, för inte vill jag skriva nån på näsan heller. Jag vill bara att folk ska höra och förstå att det går att göra bra saker, både på det lilla planet och även i större sammanhang.
– Och jag har märkt att barnen diggar min musik, fortsätter Oskar, det blir ju ofta lite lekfullt då man toastar och vissa fraser tycks ungarna fästa sig vid, så där som ”stop och belägg!”, lite gammaldags liksom, som folk känner igen men kanske inte använder till vardags. Och det är nog en del av Oskar Franzéns stil också. Det har jag fått props för och folk har jämfört mig med Robban Broberg eller Povel Ramel och sådana där ordtwistare. Vilket ju är väldigt kul att höra, att det kan finnas sånt i reggae också, om man säger så.
Oskar Franzéns ”den här går ut till alla…” är utgiven på Vesper Recordings.
Ralf Sandell
