”Vaate on aate” säger man på rimmande finska: kläder är ideal. En vän till mig med en tuff historia av mentalsjukdom och depression berättade att hon har ett osvikligt sätt att veta då hon börjar insjukna: hon slutar sminka sig. Hon slutar sporta. Hon bryr sig inte om hur hon ser ut. Jag har alltid trott motsatsen: att de som är allra friskast och nöjdast går utan smink, inte bryr sig om kläder och utseende utan alltid bara är sig själva. Att det är konkurrenssamhället med sin osunda utseendefixering som tvingar överviktiga att banta, medelålders till de obscent dyra anti-rynkkrämerna och alla till onödig konsumtion för att ekonomin ska rulla och because I’m worth it. Vem utom rakapparatstillverkarna vinner t.ex. på den i dag bland tonåringar utbredda sanningen att all kroppsbehåring är snuskig?

Enligt den devisen var 70-talet en underbart hårig idealismens tid då folk såg ut som Gud skapade dem (fast i träskor och velourbyxor och de där enorma glas­ögonen – en signal att de tog in så mycket som möjligt av världen, att de ville se allt, en reflektion av tv-rutorna med Vietnamkriget?). De brydde sig om solidaritet och att rädda tredje världen istället för om klädmärken. Men tänk om 70-talet inte var radikalt fritt utan depressivt? Att folk i sina försök att bry sig om världen slutade bry sig om sig själva? Uppgick i en kollektiv massa istället för att tänka och känna och klä sig själva?

Så klart väljer ingen helt fritt sina kläder. Bl.a. personlig smak, modeutbud, intresse, ekonomi och ekologi inverkar. Svenskarna, som är så bra på laganda och närdemokrati, klär sig också skrattretande lika – de sneglar på varandra, anpassar sig och ser en dygd i likhet. De följer ängsligt med trenderna men är samtidigt också solidariska och sociala – alla får en chans, ingen är förmer, alla är artigt medvetna om varandra. Och H&M är ett globalt imperium.

Finländarna påstås vara individualistiska i sina klädval, men är det sällan i ordets verkliga bemärkelse. Snarare är det fråga om ett folk som med slutna ögon går in i garderoben. Grundinställningen är att alla vill vara ensamma. Så i kollektiva situationer låtsas alla vara det – folk hälsar inte på varandra, kommenterar inte varandras kläder, ser inte varandra. Därför kan män och kvinnor gå tillsammans i bastun utan sexuell laddning – vilket många utlänningar betvivlar.

De få designälskarna kan också klä sig hur som helst utan att nån reagerar (det är ingen slump att Marimekko har världens grannaste färger och största mönster). Vi är också ingenjörsfolket så funktion är allt: kläder ska skyla nakenhet och värma, punkt. Så klart är den högteknologiska vindtygs­overallen nationalplagget: står emot alla väder, döljer alla kroppar. Eftersom folket är berömt för sin sisu är uthållighet det finaste även i klädväg: plaggen bärs tills de ramlar i bitar. Det vilar något autistiskt i den här självtillräckligheten. Folk ser sig aldrig ut­ifrån, ur nån annans ögon, de ser knappt sig själv i spegeln och är lyckligt omedvetna om hur de ter sig överhuvudtaget. Det kan ju vara befriande; inre skönhet, men till priset av yttre osynlighet och ensamhet?

Finlandssvenskarna står som vanligt mittemellan. Den klassiska uniformen av seglarskor och Burberryrutor förändras knappt från generation till generation – knappast nånstans klär sig flickor i lika hög grad som tanter (det skulle då vara på Östermalm). Logiskt eftersom förändring för finlandssvenskarna alltid inneburit försämring mot en allt mindre minoritet med minskad makt.

Italienarna, som använder mest pengar per capita i EU på kläder, är motsatsen till den finska modellen: mänskor är sociala djur, ständiga deltagare i ett spel om attraktion, skönhet, läckerhet och framgång. Alla har verkligen inte samma möjligheter – vissa är födda fula och fattiga, och gamla och sjuka blir alla – men alla spelar. Alla kan sträcka sig mot skönhet. Ingen blundar för hur andra ser ut och hur de klär sig.

*Citat från Runeberg. Så klart. Medan romarna konstaterade att Kläderna gör mannen.