Redan före man träder in i Ateneum i Helsingfors kan man ana sig till den möda och stress som lett till hysterin runt den utställning med över 200 verk av Pablo Picasso, forslade till oss hela vägen från Musée National Picassos samlingar i Paris. Statens konstmuseum tycks ha ett klart budskap till oss medborgare: I vårt konstfattiga, periferiska land är detta en händelse utan like. Och i viss mån är det ju så, Picassos roll som en av de främsta konstnärligt förnyande krafterna under nittonhundratalet är svår att bestrida. Och för en gångs skull handlar det inte om några futtiga mellanverk, utan ett gediget tvärsnitt av konstnärens enorma produktion, komplett med en hög faktor av “den/det där har jag sett på bild, är den/det verkligen här?”. Kuratorn för utställningen är Anne Baldassari, chef på MNP. Strukturen är följaktligen den samma som i hennes hemstad: genom att låta sig ledas av pilarna får betraktaren gå igenom en kronologisk presentation av de förvandlingar som Picassos konst genomgått. Då antalet verk är så pass stort som det är, är denna rätt förutsägbara kurering antagligen det enda sättet att ge besökaren en möjlighet att själv se den konstnärliga kontinuiteten (och avsaknaden av den), och därigenom dra sina egna slutsatser om Picasso. I synnerhet som verken tenderar att bli djärvare och färggrannare ju längre i tiden vi kommer, får hela utställningen en evolutionistisk prägel.

Själva konsten är lättillgänglig såtillvida att den alltid väcker någon reaktion hos betraktaren; Picassos styrka ligger inte i att vara subtil utan i det motsatta, den absoluta expliciteten. I sina tidigaste verk visar han visserligen ett förfinat (förminskat) uttryckssätt, men han lösgör sig hastigt från all traditionsenlig inskränkthet och tycks bli av med alla hämningar och endast styras av den tvångsmässiga instinkten att skapa. Detta är en av de många paralleller man kan dra mellan Picasso och den andre store skapande nittonhundratalisten, vännen Henri Matisse, som även han med sina ungdomsverk bevisar sig äga en mästerlig penselteknik och ett skarpt öga för ljussättning.

Där gemene man kämpar med att få något tecknat på ett papper så som han ser det i sitt huvud, tycks Picasso skrattande kunnat teckna, måla, skulptera eller installera precis den vision han sett framför sig. Denna avsaknad av psykologiska proppar har gett upphov till en uppsjö av konstverk, däribland finns det naturligtvis även mindre betydelsefulla sådana, vid sidan om det stora antalet mästerverk. Både och finns det gott om på Ateneum. Men yttre omdömen kan den spanske fransmannen inte ha brytt sig om. För besökaren är det antagligen ändå glädjande att varje period erbjuder storverk, som inte bara är lättillgängliga utan även verkligt minnesvärda. Även de som egentligen inte tycker om Picasso torde tillfredställas av antingen hans konsthistoriska kommentarer – som finns inbakade i ett antal verk – eller av hans i ordets egentliga mening fantastiska tolkningar av modellerna (och älskarinnorna) Marie Therese Walter och Dora Maar, den senare oförglömligt förevigad i det strålande porträttet från 1937. Som en motvikt mot de surrealistiska excesserna finns en mängd grafik samlad i en av korridorerna; dessa enkla tryck låter ögat vila på de harmoniska linjernas självklara estetik.

Problemet med utställningen är föga överraskande att den är att för omfattande för att museigästen kunde ta in all presenterad information och dess nyanser på en gång, i synnerhet då Picassos mångsidighet är vad den är. Att få ett ordentligt genomtänkt grepp skulle kräva minst ett besök till. Tyvärr har det redan tidigare dyra Ateneum gjort detta föga lockande genom att fördubbla sina priser inför utställningen. Sexton euro i inträde till Ateneum är för mycket.

---

Pablo Picasso, Ateneum till den 6.1.2010