När mina goda vänner går till KBT-terapeuter, läkare eller psykosyntetiker med sina problem brukar jag gå till min själavårdare. Förutom att kyrkans tjänster är gratis (ja, förutom kyrkoskatten då) och med bättre öppettider än den uppbokade psykologen så har jag dessutom haft turen att få en präst som talar förvånansvärt mycket om mig och överraskande lite om Jesus K. Att ha som jobb att vårda människors själar tycker jag är ett fint yrke, att tjäna sina medmänniskor likaså. Och ändå finns det väl knappast något annat yrke som väcker så mycket blandade känslor – och då har vi inte ens kommit in på frågan om vilket kön prästen får ha.Malin Lindblom kallar sin bok Jag är präst för en personlig betraktelse över vad det innebär att vara präst. Och trots att hon motsäger sig begrepp som kvinnopräst eller kvinnlig präst så handlar ändå en ansenlig del av boken om hennes personliga upplevelse av att vara just präst och kvinna. Hon skriver öppet om hur hon själv tvivlat på om hon som kvinna skulle våga bli präst och hur hon idag inte har någon förståelse för de kvinnoprästmotståndare som säger sig acceptera henne som person men inte kvinnliga präster i allmänhet, utan att förstå att prästämbetet är en del av ens person och identitet.

Hon skriver också klokt om vikten av att som präst våga vara vanlig människa. Att vara rotad i sin församling, dela församlingens livsvillkor och våga säga nej när det blir för mycket. Att våga se prästyrket som ett jobb med arbetstider och inte enbart som ett kall med allt det innebär av orimliga krav och förväntningar.

Men ändå tycker jag att det finns viktiga delar som saknas i den här boken. Lindblom är till sin teologi konservativ och betonar att prästerna ska vara mer trogna kyrkans lära än sina egna åsikter, men därmed utesluter hon även frågan om prästen som är kritisk till den egna kyrkan som institution eller om den tvivlande prästen som vågar vara osäker och otydlig i stället för att läsa utantill i kyrkans lära. Lindblom skriver att ”Vilken annan firma skulle tillåta att arbetarna inte är trogna firmans policy?” men missar då att kyrkan inte är vilken annan firma som helst just på grund av att man är inriktad på saker som språket är oförmöget att precisera, att tron aldrig kan reduceras till att bli en fastslagen policy som man antingen köper eller inte. Det jag saknar i boken är diskussionen om hur institutionaliseringen av kyrkan, av prästrollen och av tron kan verka förminskande och uteslutande. En diskussion om faran att ha allt för stor förtröstan i ramverket, i institutionerna, i de fastslagna bekännelserna och insikten om att relationen till kyrkan och till prästen och relationen till det där bortom, är två helt olika saker. Boken är, på gott och ont, skriven för de redan frälsta.

Malin Lindblom: Jag är präst. Fontana Media, 2009.