Jag har aldrig varit nån vidare bra folkupplysare. När jag står vid bardisken med en god vän och vi just kommit in i en intressant diskussion och nån närmar sig (på lite ostadiga ben) och antingen vill diskutera sexuella preferenser (jo-o!) eller berätta om hur han som liten brukade åka med familjen till Sverige på somrarna och besöka kusinerna, och att han därför gärna skulle vilja tala svenska just nu och med just oss. Då finns det snällare mänskor som inleder en konversation om hur gammal han var då, om han tyckte Stockholm var vackert och om dom tog båten dit eller flög, allt noggrant artikulerande och utan svåra ord. Medan jag meddelar att nu dricker jag öl. Och surar, såklart.
Jag har heller aldrig insisterat på att tala svenska med finskspråkiga expediter på Stockmann. (Däremot blir jag naturligtvis glad om dom bär svensk språkflagga.) Jag har aldrig förstått vad det är för idé att kalla folk för hukare för att dom talar det språk dom känner sig bekväma med, när dom vill.
Däremot läser jag sällan böcker på finska. Och är innerligt tacksam över att ha fått gå i skola på eget modersmål, och önskar att barn i fortsättningen ska få samma chans. Jag har aldrig röstat på SFP (jo en gång, på Elisabeth Rehn som presidentkandidat. Men jag ångrade mig genast när jag kom ut från vallokalen.) Men kunde eventuellt tänka mig att göra det om partiet bytte namn till Finlands folkparti. Eller nja, kanske ändå inte.
När det gäller språk är jag petig men slarvig, vilket om jag riktigt tänker efter betyder att jag är extremt kritisk till andras texter, men betydligt tolerantare inför egna.
Och det gäller inte bara svenska. Jag skulle aldrig vinna en alfapetmatch på finska, men ändå irriterar mig finsk särskrivning lika mycket som svensk. Och syftningsfel.
Men det som jag aldrig riktigt fått grepp om är påståendet att det är vi finlandssvenskar som saboterar finskspråkigas möjligheter att tala svenska. Det påstås att vi är så kritiska att vi vid minsta språkfel byter språk. Jag antar att det är sant och har svalt historien, eftersom finskspråkiga säger så, men ändå hickat till lite vid förklaringen. Gör jag så? Och är orsaken faktiskt den att jag är intolerant? Snobbig?
Jag känner inte riktigt igen mig, trots att jag t.o.m. har sällskapat, två gånger, på finska med en tvåspråkig.
Så varför byter jag då språk?
Jag tror att jag har kommit på det. En finskspråkig bekant tog kontakt per textmeddelande, på svenska. Jag kände henne inte tillräckligt väl för att veta om det enbart var artighet eller också en önskan att kommunicera just på svenska. Jag svarade självklart på svenska, d.v.s. så länge vi textade. Direkt vi talades vid, bytte jag till finska. Och fick dåligt samvete. Och undrade om jag ändå är arrogant och inte tillåter misstag. Eller vad det handlar om?
Tills jag äntligen kom på det. Jag vet inte hur det är med er men jag upptäckte att jag inte talar svenska med finskspråkiga av helt egoistiska skäl: jag vill inte göra mig märkvärdig. Jag struntar nog i hur den andra låter, och tror på allvar att det inte spelar så stor roll hur man talar bara man blir förstådd. Men jag vill inte vara folkupplysare, och inte heller den man tränar med (på bekostnad av vad som sägs) och minst av allt vill jag stå på scen och verka exotisk! Jag vill bara vara mig själv och det är jag lättast om jag får uttrycka mig på det språk som verkar bekvämast i just det sammanhang jag befinner mig i. Whatever it is.
PS. Det visade sig sen senare att min bekant inte alls hade velat tala svenska, utan bara varit artig. Tackochlov för det!
Lena Malm
