När Bengt Ahlfors efter en paus på nästan två decennier gör come back på Svenska Teatern gör han det med besked, som huvudrollsinnehavare i en egenhändigt skriven pjäs i halvt egen regi. Tuppens hjärta är enligt Ahlfors själv det mest finlandssvenska han någonsin har skrivit. Och det är så sant som det är sagt.
Finns det något mera finlandssvenskt än utetuppen vid den finlandssvenska sommarvillan i den finlandssvenska borgerliga idyllen? Tuppen, dasset, huset, skithuset är för de flesta sommarstugeägare föremål för obegriplig omsorg och ändlöst pynteridille. Jag kan nämna att under mina dryga tjugo år som journalist på Hufvudstadsbladet slogs det absoluta läsaraktivitetsrekordet i en enkät just om utetuppar – något som föranledde en illustrerad, flersidig bilaga.
Bengt Ahlfors har alltså alla förutsättningar att skapa publiktillströmning på Svenska Teatern, när han iklär sig rollen av en pratglad och verserad utetupp som med medkänsla och mild ironi iakttar villalivet på en holme i Sibbo skärgård under 1950-talet.
Det är en miljö som Ahlfors av allt att döma känner till utan och innan. Han får alla tids- och klassmarkörer rätt. Han balanserar mellan de oundgängliga småfräcka anspelningarna på rumpor och hemorrojder å ena sidan och smått sofistikerade litterära allusioner å den andra – dassen hos bildade familjer är ju ofta försedda med lektyr av olika slag.
Det gör mycket riktigt så ont när knoppar brister i pjäsens visserligen förutsebara men också rörande intrig om ynglingen Olofs första heta kärlek. Mera ska inte avslöjas här. Och mera behöver egentligen inte sägas. Om man vill unna sig en oförarglig nostalgistund är det bara att styra stegen till Svenska Teatern.
Tuppens hjärta. Monolog av Bengt Ahlfors. I rollen som tupp: Bengt Ahlfors. Regi: Bengt Ahlfors och Marina Meinander. Musik: Bengt Ahlfors. Kostym: Kaisa Rautakoski. Ljus: Oskar Sjöberg. Ljud: Hanna Mikander. Premiär på Svenska Teaterns miniscen 18.2.
Tuva Korsström
