Kring vardagen, minnen och fåglar kretsar Tomas Mikael Bäcks nya diktsamling. ”Personligt och fint”, tycker Sebastian Johans om Fantasi C-dur.
En väntande skata, svartvit och näsvis, vilsna fåglar som söker, kraxande kråkor, gulsparvslyhördhet, en kungsfågel i parken, på stranden en fastnaglad trut, vårivriga duvor, gråsparvstjatter, en enslig trana som seglar över Brändö, kaj-skrän i esplanaden, Bach-fåglar, kråkknarr, årets första svalor, några ensamma måsskrik, flugsnapparflöjt. Vingslagen viner långsamt över sidorna i Tomas Mikael Bäcks sjuttonde diktsamling Fantasi C-dur.
Det är något med män och fåglar. Enligt (den i och för sig ganska haltande) faktamaskinen Wikipedia kan vi dela in människor som studerar fåglar i tre kategorier: ”De som yrkesmässigt ringmärker och forskar om fåglar brukar kallas ornitologer medan de som studerar fåglar som ett fritidsintresse kallas fågelskådare. De som har ett mer tävlingsartat fokus och som vill se så många arter (och gärna sällsynta sådana) som möjligt kallas ofta skådare eller kryssare. Män utgör majoriteten inom samtliga kategorier.” Poeten passar dock inte riktigt i någon av kategorierna. Eller poeterna, ska jag kanske säga, för Bäck är långt ifrån ensam om en blick som oförtrutet iakttar det flaxande som tycks vara en perifer men sammanbindande länk mellan alla de otaliga och i övrigt vitt skilda livsrutor som ger upphov till en formulerad efterklang. Det är väldigt fascinerande.
Fåglarna är inte bara undflyende och högtflygande metaforer, eller maskulinitetsdrömmar om en odomesticerad vildmark, utan fyller ofta ett slags trygghetsfunktion som hjälper poeterna att se tillbaka över sina liv. Kanske för att fåglarna har funnits där hela tiden och inte, som tennsoldater, lådbilar och Maos lilla röda eller något liknande varit passioner som flammat häftigt för att sedan brinna ut. En fågel som lyfter ger 8-åringen samma kittling som den ger 68-åringen.
Bäck använder i Fantasi C-dur de flygande på ett sätt som liknar det Ulf Lundell applicerar i sin färska samling En öppen vinter. Och precis som Lundell rör han sig i bekanta miljöer (även om Stockholm är ersatt med Vasa), noterar sin vardag och ger efter för lusten att glida längs mentala minnesbanor för att möta barndom och saknade föräldrar. Det är kanske ingen otippad intertextuell relation, det handlar trots allt om två ganska jämngamla män som debuterade ungefär samtidigt. Men bandet ska heller inte överdrivas. Bäck är ingen rockstjärna, och hans dikter präglas inte heller av ett småbittert kvinnoförakt.
I själva verket påminner Tomas Mikael Bäck väldigt mycket om – just det – Tomas Mikael Bäck. Den avantgardistiska ådran som ofta har förgyllt hans författarskap är inte särskilt synlig, men i övrigt är det mesta sig likt. Fantasi C-dur har den kortfattade dragningen mot aforistiken, förtjusningen över att det faktiskt går att iaktta och fortsätta bli överraskad och den varma humorn – tre drag som har präglat Bäcks skrivande. Förtjusningen över seendet återkommer ständigt och verkar vara en drivkraft som finns i alla miljöer: ”I ett sopkärl/purjo-hieroglyfer/på melonskal.”
En cykeltur, ett besök på biblioteket, ett orgastiskt mellanmål, en trevlig middag med sonen. Vardagen finns överallt, och i vardagen finns också allt, till och med de stunder av nu som sedan länge är historia. I Fantasi C-dur minns Bäck en moder som sedan flera decennier är borta i cancer och hans berättarröst blir nästan förvånad över att sorgen fortfarande är så tydlig när den väl tillåts stiga in:
Hägg och smultron blommar.
Jag ser årets första svalor.
Påminner mig i samma ögonblick, rysande:
att det är exakt fyrtio år sedan mor,
på denna ort, drog
sitt sista andetag.
Han minns sin mammas för korta och inte alldeles lyckliga liv och den molande svärta som syns i verser som ”Mor. Metastaser. Ingen väg ut.” är av det slag som präglar en individ. Det är mycket vackert.
Men det är inte bara modern som seglar över minnets hav, där finns också den första läraren, småpojkars hyss och ”Flickan i det kvadratiska bakfönstret/på Seppelins buss”. Som så många andra poeter i trakterna av den övre medelålderns tak fascineras Bäck över att det liv som varit finns kvar under bråtet som är idag. Det är inte särskilt originellt, men utförandet är personligt och fint.
Tomas Mikael Bäck: Fantasi C-dur. Schildts 2010.
Mor fick se
sitt barndomshem
förintas
i explosioner
av ensamhet.
Sina egna barn
slukas av död
eller sjukdom.
Däremellan: krig,
brist på pengar.
De som kunnat hjälpa –
frånvända, svekfulla.
Ett enda decennium kunde hon
blicka tillbaka på
med glädje: tjugotalet.
Det täta mörkret
och en glimt av ljus.
Sebastian Johans
