Hans Ruin-essäNy Tid har glädjen att under höstens lopp publicera några pärlor bland de essäer som deltog i årets Hans Ruin-tävling. Två av dem har redan ingått i nummer 25–31 och 33.
Gång efter annan dyker Gunnar Ekelöf upp, ibland som en störande retsticka men oftast som företrädare för mina upplevelser, skriver Peter Nyberg.
Tidigt hamnade jag i ett kärleksfullt förhållande till Gunnar Ekelöfs poesi. Inte så mycket för att jag förstod det han skrev utan för att jag tyckte att han var rolig. Roligast tyckte jag den inledande dikten i Sent på jorden var, den som inte har ett namn men inleds med ”Blommorna sover i fönstret”. Allt lever i dikten. På spisen snarkar kaffekannan, flugorna står och tänker på väggarna och det vita, dukade bordet väntar. Det är puttrigt.
Efter hand förstod jag att dikten inte var menad så, att det finns en djupare och mörkare förståelse i orden och rytmiken. Den tigande väntan är inte nödvändigtvis en väntan på något gott. Dikten är definitivt inte puttrig. Efter att ha fått symbolerna utredda under ett akademiskt seminarium varunder det konstaterades att Ekelöf i sin postuma självbiografi kallar Sent på jorden för en självmordsbok, skämdes jag rent av för min första naiva tolkning. Ändå var den betydelsefull. ”Blommorna sover i fönstret” hade blivit en ingång och nu upptäckte jag att Gunnar Ekelöfs fraser fungerade som mer eller mindre önskade ackompanjemang till nästan alla betydande skeenden i mitt liv.
Under farfars begravning slutade jag att lyssna på prästen och rabblade inombords: ”Se hur den sovandes ansikte förändras / Se hur det byter ansikte / detta rum som han lämnar för alltid.” Ett mantra eller ett värn tills ceremonin var över. Först senare slog det mig att det var Ekelöfs ord som funnits till hands. Jag letade upp dikten med den kongeniala titeln ”Resenär” och läste den i sin helhet:
Hans väckarklocka är ställd
hans väska står färdigpackad
På stolen hänger kavajen:
I plånboken biljetten –
Månsken faller genom fönstret
Se hur den sovandes ansikte förändras
Se hur det byter ansikte
detta rum som han lämnar för alltid
I farstun hos en vän såg jag några dagar efter begravningen en reproduktion av Erik Olsons målning Den borgerliga moralen i skriftestol där nästan alla symboler i dikten finns illustrerade. Hopplöst färgad av studier undrade jag vem som var först, vem som stod för originaliteten. Efter lite sökande såg jag att Om hösten, där dikten ingår, kom ut 1951 och Olsons målning 1937. Numera vet jag att originalverk och originalitet är självutplånande uttryck. Symbolerna är allas att bruka i de omgivningar var och en finner dem funktionella.
Även under min vigselakt började Ekelöfs ord skena: ”Detta oerhörda, / barocka liv: / En hancell råkar nå fram till en honcell / och bland ett stort antal friare / blir jag till // Undra på att jag betvivlar / att jag är jag”. Vi stod utanför Yxtaholms slott med vigselförrättaren som just frågat om jag ville gifta mig med min älskling. Gästerna tittade uppmärksamt på mig och i skallen dessa fraser. Jag klämde fram ett ”Ja”. Den sovandes ansikte förändrades. Vi var plötsligt man och hustru, inte bara pojk- och flickvän. Men fraserna ville inte sluta skena. På natten: ”Den befläckade avlelsen / Jag en spermatozó, irrar omkring med min svängande svans / på jakt efter världsägget / men var finns det?”.
Nog om det privata.
Åter tog det några dagar innan jag förstod vem som förlett mitt medvetande under vigselakten. Dikten hittade jag i Opus Incertum, den heter ”Detta oerhörda” och jag vågar gå ed på att den aldrig har lästs vid ett bröllop. Trots sin humor.
Gunnar Ekelöf var en ordvitsare och förvrängare av innebörder, även i den så kallade självmordsboken; nu kan jag tänka att det inte var underligt att ”Blommorna sover i fönstret” tolkades som puttrig av den diktläsande novisen, snarare är jag imponerad av att det är just den delen av Ekelöfs register som uppfattades. Gycklaren är en viktig del av siaren. Siaren en viktig del av gycklaren.
I dikten ”Enquête”, som utformas till en intervju som Ekelöf gör med sig själv, blir förhållandet mellan skamlöst gyckel och klarsynthet tydligt. ”Er lilla skötesynd? Att onanera / Och slutligen (så kortfattat som möjligt): / Varför skriver ni? / Av brist på sysselsättning. Vade retro. / Ni vitsar också? / Ja – jag vitsar också.”. I samma dikt säger sig poeten vara en ”absolut onyttig människa”. Naturligtvis inte utan humor, heller inte utan allvar. ”Det är meningslösheten som ger livet dess mening” skriver han i essän En outsiders väg och tillägger att det är som avklädare av verkligheten som diktaren når sin enda betydelse.
Ofta har jag sökt människor med detta dubbla temperament, både gycklare och avklädare, utan att finna någon som kan leva upp till båda rollerna. Ekelöfs ideal är följaktligen praktiskt avancerat. De av hans dikter som avspeglar varandet och meningen med tillvaron har fått stor betydelse för mig, efterhand har de utvecklats till en ryggrad eller till stödjepunkter för mina livsval. Den viktigaste dikten av dessa är ”Jag tror på den ensamma människan”. Här tycker jag mig ana ett ideal och ett ställningstagande.
Diktsamlingen Färjesång från 1941, vari ”Jag tror på den ensamma människan” finns, är ett brott i Ekelöfs diktning. Under påverkan av en rad österländska tänkare hade han utarbetat en tydligare stil som genomgripande bygger på paradoxer av typen ”Religionen är den sanna konsten / men endast konsten är den sanna religionen”. Även om Ekelöf var en religiös människa får man inte mista honom för att vara kristen: Att han döpte en senare diktsamling efter den fallna ängeln Lucifers ordspråk: ”Non Serviam” (icke må jag tjäna) talar sitt tydliga språk. Ekelöf var mystiker utan konfession, beroende på att han, liksom Wittgenstein, inte trodde på det deskriptiva språket som bärande i andliga spörsmål. Ekelöf trodde på paradoxen, på det till synes motsägande.
I ”Jag tror på den ensamma människan” finns ett vilsamt moraliskt ställningstagande: I tomrummet mellan satserna frammanas en idealmänniska som speglar Ekelöfs sätt att förstå mänskligheten.
Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam,
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa
Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.
Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.
Dikten inleds med ett ställningstagande: Tron på den ensamma människan som kontrollerar sina instinkter och därmed själv väljer sina handlingar. Både vargen och hunden ger efter för sina instinkter, men på två olika sätt; medan hunden tyr sig till människan flyr vargen densamma. De två reaktionsmönstren är betydelsefulla för förståelsen av dikten.
I den buddhistiska tankevärlden har människor ingen egentlig identitet. Ett namn är följaktligen bara en beteckning på ett specifikt stycke föränderlig massa. Hur kan man då sägas vara människa? Individer med insikt om detta blir antimänniskor eftersom det vi kallar mänsklighet utgår från att en personlig identitet faktiskt existerar. I slutet av diktens mellanstrof återkommer tanken: ”Svårt att vänja sig vid sig själv. / Svårt att vänja sig av med sig själv.” Den ensamma människan tvingas in i ett mellanläge där hon drivs att inse att hon är antimänniska men inte kan sluta att vara människa.
Den första strofen blir i så motto en ypperlig kommentar till det samtida Nazityskland. Massorna där tog inte individuella beslut utan ”löpte till sin vittring” eller flydde. Det var vardagstysken som 1933 röstade fram Hitler till diktator därför att demagogen föreslog förklaringar och lösningar på de problem som fanns i det tyska samhället: Allt ont var judarnas fel och alla tyskar skulle få jobb och social trygghet om de gjorde som Hitler sade. När Führern begränsade den intellektuella världen på olika plan började flykten, speciellt bland de judiska intellektuella som på två plan fann sig hotade av statsmakten. Även vetenskaperna blev lidande. Hitler prioriterade de vetenskapsområden som kunde användas i det kommande kriget, de andra sågs som sekundära. Således gav sig också en mängd vetenskapsmän av från Tyskland, varibland Albert Einstein kanske är den mest namnkunniga.
Hur skulle den idealmänniska som Ekelöf förespråkar i dikten ha agerat? Efter att ha kontrollerat sina första impulser, att ty sig till eller fly, skulle han ha upptäckt omöjligheten i båda alternativen. Den enda återstående utvägen skulle ha varit att gå emot samhället och dess ondska, trots att det hade varit det minst bekväma att göra. Troligen hade han inhysts i ett av de koncentrationsläger som var avsedda för intelligentian.
Tesen om idealmänniskan stöds och utvecklas i diktens mellanstrof, som inleds med en fråga: ”Hur nå gemenskap?”. I ett Europa där människor gjorde allt för att utplåna alternativa tankesätt och värderingar tycks frågan vara den enda viktiga. Även här ges alternativa hållningar: Flykten in på den yttre och övre vägen eller att gå längs den inre och undre vägen. Flykten anspelar på vargen och hunden i den första strofen. För att förstärka intrycket av djuriskhet: ”Det som är boskap i andra är boskap också i dig”. Boskapen förflyttar sig flockvis, precis som människorna i Tyskland gjorde. Flockens ledare tar besluten, inte individerna. Vilka beslut ledaren för boskapsflocken än tar leder de till undergång, det ligger i deras existentiella syfte att i slutänden tjäna genom att producera mjölk alternativt slaktas och bli kött. Samtidigt finns i meningen ”Det som är boskap i andra är boskap också i dig” en varning för att döma flockens unisona rörelser, hur oroväckande de än kan verka. De mekanismer som gör att andra individer följer flocken finns också i dig, lockropen att följa är svåra att motstå. Åter är vi tillbaka till den buddhistiska tyglingen av instinkterna. För att bli en människa av ekelöfska ideal krävs kraften att kontrollera sig.
Redan i ordvalet, att fly eller att gå, indikeras vilken väg som förordas av poeten själv. Domesticerandet av instinkterna leder till den inre vägen. Varje människa ser in i sig själv istället för att snegla på sina medmänniskor. Hon följer inte längre. Djuret lämnar flocken för att bli sin egen och kanske för första gången för att bli en egentlig människa – samtidigt en antimänniska i betydelsen att hon avvikit från människornas gemenskap. Meningen ”Det som är botten i dig är botten också i andra” är snarare skriven för att inhysa förtröstan än för att varna.
Logiska tycks de sista raderna vara enbart utifrån det ovanstående resonemanget. Den som själv tar beslut överges inte av sitt samvete utan förblir solidarisk, i längden mot samhället som sådant, men också mot sig själv. Den inre vägen är opraktisk i betydelsen att den medför problem. I Hitlers Tyskland är som nämnts Ekelöfs ideal en intellektuell koncentrationslägerfånge. Det må inte vara praktiskt i det korta perspektivet, men efteråt, när kriget är slut och en ny sanning etablerats blir det opraktiska det enda praktiska i längden.
För mig blir orden som sagts en ryggrad eller ett rättesnöre genom tillvaron. De sexton raderna i tre strofer är de mest frekvent återkommande inom mig. Ständigt: Är jag boskap eller tänker jag självständigt? Vågar jag vara något annat än boskap? Befinner jag mig på den yttre eller på den inre vägen?
Svaren är alltid olika. Alltför ofta är jag hundlik, andra gånger vargaktig. Det svåraste är att vara en autonom människa, men det är utan tvekan det enda praktiska i längden. Eller som poeten uttrycker det i Färjesångs sista två rader: ”Jag sjunger om det enda som försonar / det enda praktiska, för alla lika”. De två raderna inger mig förtröstan om att en förlikning med tillvaron ändå finns, detta att alla människor har en gemensam grund, något som sammanför snarare än särar. Gemenskap är möjlig, men inte en gemenskap som grundas i att vi blint leder varandra utan en gemenskap där var och en är fri att välja sin väg. I den läsningen blir Gunnar Ekelöf alltid aktuell, hans ideal ständigt närvarande. Boskap eller autonom?
Två minnesbilder återkallar jag ständigt när jag känner mig trängd eller nedstämd. Genom dem frammanas hoppet om en tillvaro där allt är tryggt och enkelt. Det första minnet är av farmor. Hon ligger i sin storblommiga klänning och rensar rabatterna ute vid familjens sommarstuga vid Mälaren. Jag är kanske tre eller fyra år och går efter henne med vattenslangen. Vattnet kommer direkt ifrån sjön och är ljummet av solvärmen. Närheten till den gamla kvinnan och vårt viktiga arbete uppfyller mig fullständigt. När jag nu sluter ögonen kan jag fortfarande minnas doften av klorofyll och jord, sensationer som sedan dess stillat i stunder av rörighet.
Det andra minnet är sprunget från samma tid och samma plats men handlar om männen som vartannat år gjorde i ordning vägen fram till slätten nedanför stugan genom att lägga på nytt grus. Farfar var brottare och en kraftkarl. Medan de andra efter hand började sakta tempot fortsatte han oförtrutet att häva ut grus över vägen tills arbetet var klart. Min bror och jag satt bland hundkexen och ormbunkarna och tittade på. Sommardagen var varm och dammet yrde, farfar slet och de andra männen stod utpumpade och imponerades eller avundades honom. Där i undervegetationen kände jag för första gången stolthet över att komma från samma släkt som en sådan kärnkarl. Jag hade en förnimmelse av att vara en länk i en kedja, av att definieras som människa.
Under sommarnätterna låg vi tillsammans i stugan och lyssnade på skogen, myggen och Mälarens vågor, fem kroppar nära varandra. I de nätterna har jag mitt ursprung, mitt fundament. Den enda som har kunnat beskriva den känslan av sammanhang är just Gunnar Ekelöf:
Att ligga på natten för öppet
fönster och höra suset i skogen
utanför, ger ämne till tankar:
Vågor kommer och går i löven
Skeppet sätter sig, reser sig åter
Kammar av fräsande skum
kokar förbi dess sidor –
Hur sällan jag numera känner mig resa
förbi dagen och timmarna, förbi världen!
Dock, i natt har jag gjort det
förbi skogens rörliga sus:
Skönt att veta
att jag i morgon ska vara i annat land.
Gång efter annan dyker Gunnar Ekelöf upp, ibland som en störande retsticka men oftast som företrädare för mina upplevelser. Han beskriver dem på ett sätt jag inte är förmögen. Som nu i slutet när jag har börjat tänka tillbaka på den plats jag kommer ifrån: ”Ge mig minnet av grus och ogräs”.
Peter Nyberg jobbar som gymnasielärare i Tranås i Sverige. Hans essä Nellies tröst vann tredje pris i Hans Ruin-tävlingen och kommer att publiceras i Astra Nova. Om Nellies tröst säger Nyberg: ”Den handlar om min älskades självmordsförsök och frustrationerna runt ansträngningen att göra henne frisk från sin depression. Konstnären Anna Odells spelade psykos på Liljeholmsbron i Stockholm och den amerikanska journalisten Nellie Blys infiltration av Blackwell Islands sinnessjukhus vid slutet av 1800-talet används som utsiktspunkter från den personliga upplevelsen.”
