I brun yllekofta, med en pappersbunt under armen, går han lugnt upp på scenen där de sista åskådarna just hunnit sätta sig. Salen är fortfarande upplyst men publiksorlet tystnar tvärt. Så bara börjar det.

All the world’s a stage … William Shakespeare antas ha skrivit sin sista pjäs för precis fyrahundra år sedan. I den ville han få med allt det viktiga ur de tidigare verken – kärlek, svek, förlåtelse, död, humor, samvete, moral. Och samtidigt skulle han ta farväl av teatern. Stormen (The Tempest) blev ett sagospel med två tolkningsramar: de faktiska händelserna – ett skepp förliser, två ungdomar möts, en bror är bedragen, en annan härskarlysten, två själar förslavade av trollkarlen på den ensliga ön – och händelserna som en enda stor metafor. För teatern – livet, livet – teatern. Prospero är trollkarl och/eller regissör, han har sin trolldomsbok/sitt manuskript. Hans magi är stark: han får andra människor att vara och göra som han vill. Men han är trött på den rollen och längtar efter försoning.

När jag ser Stormen på Dramaten i Stockholm tänker jag att jag skulle ha velat se den år 1610 – om jag i dag fängslas och fascineras, hur fantastiskt har inte allt detta varit då? Jag gapar när Ariel (Stina Ekblad) likt en vildvittra kommer inflygande med höga skrik och fladdrande vingar, och när luftandarna får havet att storma håller jag i mig och gungar med. Jag vill suga i mig varenda versrad och tänker på alla dem som världen över i flera sekel hört och tolkat samma ord och kanske fått ett lite rikare liv tack vare dem. Främst tänker jag dock att det är en guds tur att det finns teater. Och att det finns så duktiga yrkesmänniskor inom den.

Flera av dem sammanstrålar på Dramatens stora scen i höst. Regissören John Caird är en sann shakespeareveteran som sedan 1984 är bekant också för den svenska publiken tack vare flera klassikeruppsättningar – ofta just med den sublima, starka, finlandssvenska Ekblad i någon huvudroll.
Både Ekblad och Örjan Ramberg, som nu (tyvärr rätt slentrianmässigt) spelar trollkarlen Prospero, hör till det gamla gardet på Dramaten. Jonas Karlsson som det mörka, motbjudande människotrollet Caliban, måste å sin sida räknas till dagens populäraste yngre svenska skådespelare. Han är så bra att man tappar talförmågan. Ut i de nervöst klösande fingertopparna, de toviga svarta hårtestarna, den galna blicken och den ryckiga, haltande gången, är han som ett djur från underjorden. Ett underkuvat kräk. Men älskvärt och behövt: inspiration består av motpolerna mörker och ljus, och utan Caliban och Ariel är Prospero (Shakespeares alter ego?) ingenting.

Caird har lämpligen förlagt pjäsen till själva teatern. Skådespelarna stiger upp från sina platser i publiken, gångar och balkonger används flitigt, veven som skapar vindjud samt hjulet som låter som rinnande vatten står fullt synliga på scenen. Ljus- och ljudvärlden, den beethovska musiken och den sparsmakade scenografin – skenbart självklart, mödolöst klickar allt, detaljerna är genomtänkta utan att vara krystade.
Prospero ser ut som den regissör han är, med glasögonen på ett snöre kring halsen. Scenkläderna är i övrigt en salig blandning medeltida kostym och vanliga vardagskläder. Också språket spelar med de två planen: en underbar gapskrattsframkallande bred bondesvenska (Per Mattsson som Trinculo) blandas med sjömansjargong och deklamerande, patosladdad shakespearevers. Stilbrott är ett beprövat grepp för att skapa huvudbry – var är vi, på en ö eller en teater, driver de med oss? Verklighet och dröm flyter samman.

Stormen är otvungen, lustfylld, välkomnande, flödande, magisk teater. I pausen dansar andarna på scenen tills Caliban snart sluter sig till dem, och utan klara gränser är vi åter inne i handlingen. Ingen ridå som signalerar när illusionsskapandet börjar. Hela världen är en scen.

Dramaten: Stormen. Text: William Shakespeare. Översättning: Britt G. Hallqvist, Claes Schaar. Regi: John Caird. Scenografi, kostym: David Farley. Ljus: Torben Lendorph. Ljud: Jakob Wilhelmson. Koreografi: Pär Isberg. I rollerna: Örjan Ramberg, Stina Ekblad, Sofia Pekkari, Jonas Karlsson, Hans Klinga, Per Mattsson, Claes Månsson, Christoffer Svensson, Carl-Magnus Dellow, Jonas Bergström, Magnus Ehrner, Davood Tafvizian, Daniel Nyström. Dansare: Karin Forslind, Johanna Lindh, Anders Nordström, Rafael Sady.

Sonja Mäkelä