Ny Tids medarbetare Anna-Karin Friis har träffat nobelpristagaren Liu Xiaobo. Han var glad och bullrig, skriver hon.
Strax före det kinesiska nyåret 2008 bjöd jag och två kolleger och goda vänner Liu Xiaobo på middag. Vi gick på restaurang och Liu var den som beställde. Det blev ett dignande bord av kinesiska läckerheter, som vanligt alldeles för mycket mat. Liu var pratsam, en riktig sällskapsmänniska. Han var glad och bullrig och gick då och då ut och rökte en cigarrett. Jag kämpade för att hänga med i diskussionen med min bristfälliga kinesiska; en av de andra tolkade så gott det gick Lius mandarin. Den som inte hänger med språkligt fäster mera avseende vid sammanhanget och det slog mig vilken robust framtoning Liu har; han är stor och grov och väldigt olik många kineser jag haft att göra med, folk som snarare smälter ihop med möblemanget och besvarar alla frågor med ett nickande ja. Liu framstod därför som mycket initiativrik. Vi ville tala om politiska reformer ett halvår före OS i Peking.
Liu ansåg att syftet med OS var att den kinesiska regimen skulle få visa upp sin framgång och makt, samt att befästa Kinas status internationellt. OS och sedan också världsutställningen i Shanghai var dels regimens utrikespolitiska mål i över ett årtionde, dels en kraftfull inrikespolitisk kampanj för att haussa upp patriotism. Lius tes är att regimens livlina är att befästa partistyret som ett uttryck för kinesisk nationalism. Precis som han trodde blev OS en politisk händelse av enorma mått för regimen. Men Liu hörde inte till dem som ville att OS skulle bojkottas. Det skulle ha skulle ha förvärrat människorättsläget i Kina, sade han.
Då vi träffades trodde han att kommunistpartiet skulle gå in för ökad öppenhet och bli varse civilsamhällets krav på frihet och politiska och medborgerliga rättigheter, men hoppades inte på någon tidtabell för politiska reformer.
Kinas politiska katastrof
Det här middagssamtalet ägde rum tio månader före Liu gick ut med manifestet Charter 08. ”Då friheten inte blomstrar kan man inte tala om någon modern civilisation”, skriver Liu och manifestets över 300 signatärer hösten 2008, till 60-årsdagen av FN:s människorättsstadga och i 30-års åminnelse av demokratimuren i Peking.
”Kinas politiska katastrof är nära förbunden med de makthavande myndigheternas förakt för mänskliga rättigheter. Människan är det väsentliga i en stat; den ska tjäna henne och för henne finns regeringen till.”
Manifestet konstaterar att auktoritära politiska system har gått in i ett skymningsland. Undertecknarna förkastar förtrycksmentaliteten, som bygger på det kejserliga Kinas envåldshärskarbegrepp, och anammar istället rättstänkande och demokrati; ”enbart i detta består utvägen för Kina”.
För att uppnå detta rättsmedvetande borde författningen revideras och en modern maktfördelning och maktbalans med regionalt självstyre införas. Man förutser demokratiska val och instiftandet av ett oberoende rättsväsende. Manifestet lägger grunden för en representativ demokrati som bygger på medborgerliga rättigheter, respekt för människovärdet och avskaffandet av alla förfaranden som bryter mot människorättsstadgar. Deklarationen lyfter fram element i det kinesiska samhället som är särskilt problematiska; offentliga medel ska inte användas för privata syften, arbetslägren ska avskaffas, privat ägorätt ska åtnjuta skydd och privat markägo ska införas.
Manifestet talar också om hur viktigt det är att inrätta en täckande socialförsäkring, ett transparent skattesystem och ett omfattande icke-statligt finansieringssystem. I slutklämmen beklagar man att Kinas auktoritära politiska system bidrar till människorättskatastrofer och sociala kriser världen över och inkräktar på den mänskliga civilisationens utveckling.
”Överföringen av den politiska makten till ett demokratiskt system ska inte skjutas upp längre.”
Frispråkighet bestraffas
När Liu greps av polis och försattes i husarrest i december 2008 hade jag inte längre så nära kontakt med aktivistkretsarna i Peking. Domen för omstörtande verksamhet kom ett år senare, på juldagen förra året. Tidpunkten var vald för att västvärldens politiker och media skulle reagera sent.
Nu är ju domslutet inte att förstå i det vedertagna sammanhanget av rättskipning i ett fungerande, oberoende domsväsende; tvärtom är det som formellt benämns domstolar i Kina under direkt kontroll av politiska kommittéer, på alla nivåer. Det handlar om så direkt partistyre och så litet lagtolkning att oberoende rättslärda ifrågasätter om man ens kan förstå rättsapparaten som ett system. Snarare är den att betrakta som ett uttryck för godtycklighet och korruption, en slags formaliserad partistyrd beslutsapparat.
Domslutet är ändå intressant i sin fullkomliga trivialitet. Liu döms för att ha uppviglat till omstörtande av statsmakten. Som bevis anförs att Liu, ”på grund av sitt missnöje med vårt lands politiska socialistiska system under folkets diktatur har publicerat uppviglande artiklar, bland dem ’Kommunistpartiets härskarpatriotism’, ’Kan det hända att det kinesiska folket förtjänar bara partiledd demokrati?’, ’Regimskifte genom samhällsförändring’ och ’De negativa följderna av diktaturers uppgång för världsdemokratiseringen’.”
I dessa artiklar ska Liu ha spritt rykten och förtal. Liu citeras för att ha skrivit att ”generationer av kommunistpartidiktatorer har brytt sig mera om sin egen maktposition än om andras väl och ve”. Han skriver också att ”den officiella patriotismen som förespråkas av kommunistpartiets diktatur är en institutionell villfarelse vars syfte är att ersätta staten med partiet. Det väsentliga i den här patriotismen är att kräva att folket ska älska diktaturregimen, diktaturpartiet och envåldshärskarna. /…/ Alla knep som kommunistpartiet tar till är bara tillfälliga åtgärder genom vilka diktaturen säkrar sista fasen i sitt grepp om makten. Det är inte längre möjligt att stöda denna diktatoriska överbyggnad som redan uppvisar oräkneliga sprickor.”
En särskilt uppviglande kommentar är Lius konstaterande att det är ”mycket värre att sätta hopp till att makthavarna ska utforma en ny politik än att sätta hopp till den fortsatta expanderingen av ’ny makt’ bland folket”. Genom att publicera dessa artiklar på internet har Liu enligt domarna uppviglat till omstörtande av statsmakten och det socialistiska systemet och alldeles uppenbart överskridit gränsen för yttrandefrihet. Sålunda döms han till elva års fängelse och förtas sina politiska rättigheter för ytterligare två år. Straffet ska avtjänas till och med den 21 juni 2020.
Omtvistad samvetsfånge
Jag grät när jag hörde att Liu Xiaobo tilldelats Nobels fredspris och jag grät ännu mera följande dag då alla tidningars paradsidor ståtade med nyheten och förbipasserande vid tidningskiosken pekade och kommenterade ”titta, det där är oliktänkaren”.
Liu är ju dock inte helt okontroversiell. Wei Jingsheng, en av ledarna från 1980-talets demokratirörelse som benådades och beviljades asyl i USA år 1997, uppskattar erkännandet som en uppmuntran för den kinesiska reformrörelsen, men säger att det finns tiotusentals kineser som skulle förtjäna priset. Han anklagar Liu Xiaobo för att ha gett efter för myndigheternas påtryckningar och kompromissat med regeringen. Antagligen avser han att Liu frigavs två år efter demonstrationerna på Himmelska fridens torg, trots att han hade befunnits skyldig för att ha spridit kontrarevolutionär propaganda. Wei tycker att Liu är en moderat bland reformisterna och att han har många idéer, men inte omsätter dem i handling. Också Falun gong-anhängarna är missnöjda med att Liu inte har tagit sig an deras sak utan snarare försvarat kritiken mot dem. Det finns också de som undrar varför han har bättre förhållanden i fängelset än många andra aktivister, men så avtjänar han också ett mycket längre straff.
Ett samhälle ska bygga på pluralism och vitt skilda åsiktsyttringar bör komma till uttryck inom den kinesiska reformrörelsen. Jag vet att dissidenter står under ständigt tryck från myndigheterna, som vill korrumpera dem så de avsäger sig sina politiska ställningstaganden. Genom att idka utpressning och förhandla om kompromisser, där man också lockar med förmåner och samarbete, infiltrerar den kinesiska statspolisen aktiviströrelserna. Kanske är Liu bara den evige pragmatikern. Men Nobelpriset visar framför allt att diskussionen kring människorättsläget i Kina också är en demokratiseringsdiskussion. Det är på tiden att denna diskussion återvänt till den internationella agendan.
Men inrikespolitiskt har den kinesiska censuren bevisat sin styrka; Liu Xiaobo är inte ett namn i den offentliga diskussionen i Kina. Inte ens de mest reformvänliga tidningarna kan annat än återge den offentliga ståndpunkten att Liu är kriminell och att denna utnämning vanhelgar fredspriset och Nobelinstitutionen. Alla Lius artiklar på utländska servrar och webbplatsen (till exempel minzhuzhongguo.org) blockeras naturligtvis. En from förhoppning är dock att begreppet samvetsfångar nu problematiseras i Kina och att den allmänna opinionen reflekterar kring varför åsiktsyttringar såsom Liu Xiaobos är ett brott i det moderna Kina.
Anna-Karin Friis
