Kanske är det en milstolpe? Tyskland väljer att avveckla sin kärnkraft inom en tioårsperiod. Beslutet är inte nödvändigtvis klimatvänligt – bortfallet kommer att kompenseras med fossila bränslen – men glädjande på många andra sätt.
För det första är kursändringen, som görs av en kärnkraftsvänlig högerregering, ett tecken på att demokrati kan fungera proaktivt. En stark folklig opinion har tvingat fram ett beslut som knappast är populärt bland de tunga industriella aktörerna. Dessa har naturligtvis alltid haft, och har fortfarande, ett stort inflytande på politiken, men i grunden utgår den politiska makten från folket. Och folket vill avveckla.
Jämfört med Finland finns det en skillnad i graden av engagemang. I samband med de kärnkraftsvänliga beslut som fattats här har riksdagsmajoriteten varit positiv medan folkmajoriteten, enligt opinionsundersökningar, varit skeptisk. Det är i sig varken odemokratiskt eller fel att riksdagen drar en annan slutsats än folkopinionen, men anledningen till att vår riksdag kunnat göra det är att det saknats ett brett, allmänt och intensivt kärnkraftsmotstånd. Kärnkraftspositiva politiker har helt riktigt räknat med att deras kärnkraftsnegativa väljare ändå inte tillmäter frågan så värst stor betydelse i valbåset. Något avvecklingsbeslut lär av samma anledning heller inte fattas i Finland, men som läget i regeringsförhandlingarna ser ut kan man tycka att planerna på mer kärnkraft ändå borde vara djupt begravda för tillfället. Det finns tillräckligt att bråka om redan nu.
Det som ur miljösynpunkt är mest glädjande med det tyska beslutet är att det ger ett kraftigt incitament att utveckla och förbättra hållbara former för energiproduktion och -sparande. Den tyska marknaden är störst i Europa så effekten borde vara stark, åtminstone på sikt. Tyskland är rent allmänt långt hunnet på den gröna teknikens område och 17 procent av den el som produceras är förnyelsebar. Det är bäst i Europa trots att landet i förhållande till sin stora befolkning inte har särdeles bra förutsättningar för vind-, vatten eller solkraft. Andelen förnyelsebar energi skall fördubblas de kommande åren, enligt planerna. Detta är goda nyheter för andra som vill bedriva en progressiv och grön energipolitik. Tyskland är Europas lokomotiv i många avseenden.
Så långt är allt gott och väl. Frågan är hur snabbt och i vilken utsträckning den förnyelsebara energiproduktionen kan ta över stafettpinnen – sannolikt inte så snabbt och i så hög grad som man skulle önska. Det innebär att avvecklingsbeslutet medför en ökad användning av fossila bränslen (kol och rysk naturgas). Det ger ingen anledning att jubla. Det handlar inte bara om de faktiska utsläppen utan också om politiska konsekvenser. Under de senaste klimatkonferenserna i Köpenhamn och Cancun har världen inte kunnat enas om tillräckliga och bindande åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid. USA stretar emot. Kina stretar emot. Ryssland, Indien och många andra stretar emot. EU har varit den av de tunga aktörerna som gjort störst ansats för att få fart på utsläppsreduktionen. Förhandlingsläget under klimatmötet i Sydafrika senare i år blir knappast bättre av att Tyskland, EU:s motor, måste räkna med ökade utsläpp de kommande åren.
Det är en annan sida av myntet. Sen är det kanske en sanning med modifikation att just EU skulle vara särdeles klimatprogressivt – läs gärna Anna-Karin Friis artikel på sidorna 6–7.
Fredrik Sonck
