Många ambitiösa teaterkonstnärer ser i dag teatern som något som skapas tillsammans med åskådaren i föreställningsögonblicket. Samarbete med publiken blir då en självklarhet, skriver Sanna Huldén i recensionen av Publiken i huvudrollen – En introduktion till publikarbete.
För några månader sedan läste jag Isabella Rothbergs artikel om publikarbete i Hbl (9.10.2011). Den stort uppslagna artikeln beskrev publikarbete inom scenkonst som en form av marknadsföring, närmare bestämt en ny trend inom marknadsföringen. Det är inte en helt ovanlig uppfattning.
Publikarbete är ett relativt nytt fenomen i Finland. Dessutom är det inte alldeles enkelt att hitta litteratur i ämnet. Därför är den nyutkomna finlandssvenska publikationen Publiken i huvudrollen. En introduktion till publikarbete oerhört välkommen. Boken är en del av projektet Teatrarnas publikarbete som genomfördes åren 2007–2010, finansierat av bl.a. Svenska kulturfonden och Svenska folkskolans vänner.
Tre produktioner, tre teatrar
I korthet gick projektet ut på att dramainstruktör Nina Dahl-Tallgren i egenskap av projektledare utarbetade ett publikarbete för en föreställning på var och en av de tre finlandssvenska institutionsteatrarna: Wasa Teater, Åbo Svenska Teater och Svenska Teatern. Arbetet genomfördes sedan av Dahl-Tallgren i samarbete med timanställda dramainstruktörer och projektgrupperna för de tre produktionerna. I slutändan utkom boken Publiken i huvudrollen som i förordet beskrivs som ”en färdbeskrivning, en redogörelse för vad vi upplevt och lärt under projektets gång”.
Boken är ändå mer än en färdbeskrivning. Endast första halvan är direkt kopplad till projektet Teatrarnas publikarbete, först med en beskrivning av vad publikarbete kan vara och sedan med en beskrivning av de tre konkreta publikarbeten som genomfördes. I Åbo skapades ett för- och ett efterarbete för högstadier och gymnasier med anknytning till pjäsen Fundamentalisten av Juha Jokela. I Vasa deltog enskilda åskådare och yrkesgrupper inom hälsovård och socialt arbete i interaktiva prologer och epiloger till föreställningen Onödiga människor av Reko Lundán. Och i Helsingfors bestod upplägget av ett skolbesök och ett förspel före och en teaterverkstad efter pjäsen Fröken Julie av August Strindberg och riktade sig till studerande och unga vuxna. I samtliga publikarbeten användes huvudsakligen dramapedagogiska metoder.
Andra halvan av boken är en samling texter skrivna av erfarna publikarbetare från Finland, Sverige och Norge. Boken, som är utgiven av KulturÖsterbotten i samarbete med Scriptums förlag, är en lunta på nästan 200 sidor med följsamma pärmar och lättläst layout. Redaktör är ovan nämnda Dahl-Tallgren.
Varierande samarbete
Det är beundransvärt att genomföra ett så stort projekt som Teatrarnas publikarbete och sedan avsluta det med att publicera utvärderingen för allmänheten. Beskrivningarna av arbetet på de tre teatrarna får följe av ett gäng bilagor med respons av dem som deltagit. Ur responsen från teatrarna själva framgår att samarbetet inte varit enkelt.
Det är tydligt att projektet fått störst genomslagskraft på den teater som redan länge ägnat sig åt ett mer publikfokuserat förhållningssätt, Wasa Teater. Det är också här som teatercheferna (Marit Berndtson och Seija Metsärinne) visar både insikt och ambition ifråga om publikarbetets roll i teaterns verksamhet. På de två övriga teatrarna sker det som så ofta sker med publikarbete: det utförs av en utomstående och bifogas till en redan självtillräcklig produktionsprocess. Ett sådant publikarbete har mycket svårt att bli betydelsefullt.
VAD ÄR SYFTET?
”Om vi vill att teatern ska vara ett medium för dialog och förändring”, skriver Frida Sandegård från Dalateatern i Sverige ”så bör den pedagogik som är kopplad till teatern vara systemförändrande och inte systembevarande”. Ett huvudsyfte med publikarbetet är för henne att aktivt ”arbeta för demokratiska förhållningssätt.”
Bland annat just det demokratiska förhållningssättet är väsentligt för att man ska förstå idén bakom publikarbete. Tyvärr får jag som läsare inte ta del av någon djupare diskussion förrän de nordiska skribenterna tar över i boken, gott och väl halvvägs in. Upplägget är problematiskt eftersom det inte erbjuder läsaren någon tankemässig avsats inför presentationen av projektet Teatrarnas publikarbete.
Något är också väldigt märkligt med tilltalet i den första delen. Tonen är undervisande och språket byråkratiskt. Det känns som om jag håller en (föråldrad) lärobok i mina händer. De grafiska inslagen, som består av små faktarutor och pildiagram som upprepar det som redan står i brödtexten, förstärker skolbokskänslan ytterligare. Skribenten redogör med auktoritär ton för vad ett publikarbete består av och hur det ska genomföras.
Samtidigt innehåller texten så mycket klichéer och oklara påståenden att man undrar hur den passerat en förlagsredaktör. Man öser friskt på med prat om ”teaterns magi” utan att reda ut vad man menar med det. Man slår fast att publikarbete ”bygger broar mellan publiken och teatern” och att marknadsföringen av det bör ha en ”tydlig konstpedagogisk prägel”. Men man förklarar aldrig vad det betyder.
Så, efter nästan hundra sidors läsning, blir läsaren äntligen konfronterad med publikarbetets grundläggande frågeställningar. De erfarna nordiska publikarbetarna som står för texterna delar generöst med sig av sina tankar och arbetsmetoder. De vågar sig också på att resonera kring förutsättningarna för arbetet och varför det är viktigt. Det blir tydligt att definitionen av publikarbete hänger ihop med definitionen av teater. Och att förutsättningen för ett lyckat publikarbete därför är en starkt visionär teater.
En av frågeställningarna som lyfts fram handlar om syftet med publikarbetet. Om det vore en form av marknadsföring, så som Rothberg ansåg i Hbl, skulle syftet självfallet vara att sälja så många biljetter som möjligt. Men, som Joakim Rindå från svenska Riksteatern påpekar, är så inte fallet. Syftet med publikarbete är, hör och häpna, inte ens att få publiken att tycka om en föreställning.
postdramatisk estetik
Publikarbete odlar en deltagarkultur. Målet är ett jämlikt förhållande mellan publik och konstnärer i själva föreställningssituationen. Arbetet strävar efter att ingjuta tillit i publiken – tillit till sin egen upplevelse och sin egen betydelse i skapandet av det konstverk som uppstår mellan konstnärerna och deras publik.
Raija Airaksinen-Björklund, dok-torand vid Helsingfors universitet, redogör för hur bakgrunden till publikarbete kan hittas i 1900-talets teaterhistoria. Men den idémässiga utvecklingen ligger mycket närmare i tid än så, i den postdramatiska teatern. Här hittar man den för publikarbetet så viktiga relationella estetiken.
Hos ambitiösa (ofta unga) konstnärer kan man uppleva ett avståndstagande från den traditionella teaterns formspråk och vattentäta fiktionsskapande. Istället ser de på konstverket som något som skapas tillsammans med åskådaren i föreställningsögonblicket. Samarbetet med publiken blir då en självklarhet. Att utveckla relationen till sin publik är att utveckla teaterkonsten.
Publiken i huvudrollen är med sina ambitioner och tillkortakommanden en ärlig lägesskildring från det finlandssvenska teaterfältet. Läsaren får, tack vare de konkreta projektbeskrivningarna, en slags insiderkontakt med de tre institutionsteatrarna. Samtidigt presenteras en ny yrkesgrupp som försöker hitta sin plats på fältet. Boken visar med stor tydlighet att man, genom att öppna upp mot det finskspråkiga och mot det övriga norden, kan få del av andras erfarenheter och ta till sig begrepp som gör det möjligt att fördjupa den diskussion som är nödvändig för att utvecklas.
Sanna Huldén
Publiken i huvudrollen. En introduktion till publikarbete. Redaktör: Nina Dahl-Tallgren. KulturÖsterbotten i samarbete med Scriptum, 2011.
