Antonia Wulff
Det händer att jag tänker att jag nog tycker alldeles för mycket om människor för att klara av politiskt arbete, stunder då jag är övertygad om att det helt enkelt är alltför tröttsamt att i längden förhålla sig till intrigerna och baktalandet, och jag tänker att nån annan får ta hand om hela skiten.
Nåja, efter tre år går nu mandatet mot sitt slut och då är det ju både kåmilfå och hälsosamt att utvärdera det arbete som har gjorts. Man tittar tillbaka på de målsättningar som man har haft och på de resultat som man har uppnått, och det orättvisa är att det är just precis här som man obarmhärtigt slungas tillbaka i detdär med människor, relationer och intriger. För det finns inga entydiga rätta svar. Åsikter, initiativ och förslag har alltid en ideologisk hemvist, förespråkare och kritiker, och skall också ha det – motsättningarnas tid kan liksom inte vara förbi i politiskt arbete. Men det här komplicerar också den så högt värderade utvärderingen, för om både åtgärderna och de önskvärda resultaten är omstridda, är det nästintill omöjligt att konstruktivt utvärdera processen.
Problemet är att detta blir så tätt sammankopplat med den egna arbetsinsatsen, som zickzackar sig fram just mittemellan förespråkarna och kritikerna, mellan ris och ros, och att situationen ofta blir så förbaskat polariserad. Och kanske är det just dessa koordinater, placeringen mellan motpoler, som utgör kärnan här. För det tar tid att lära sig att vara sig själv också i det politiska arbetet, att hitta arbetssätt och strategier för att nå resultat och för att skydda sig själv, och delvis lär man sig genom att spegla sig i andra människor. Man försöker läsa av kolleger, uttyda deras reaktioner och deras respons, men det går helt enkelt inte om läget pendlar mellan totala ytterligheter. Då blir också ens egen självbild bara ett mischmasch av hybris och destruktivt överdimensionerad självkritik.
De grupper som stöder dig ideologiskt bekräftar ofta också dig som person och den stora risken är att man automatiskt tolkar kritik som uttryck för och en del av de politiska konflikterna och att den därmed avfärdas som överdriven eller osaklig.
Under de gångna åren har jag fått mycket kritik, både saklig och osaklig sådan, och ofta getts huvudrollen i diverse intriger. Och det är klart, för den som leder en process bär också ett ansvar för hur processen utformas och i vilken grad de andra deltagarna upplever att de kan bidra till den, och det är väl just det som är den springande punkten. Bortom det ideologiska och politiska finns frågor om hur man organiserar arbetet, hur man leder en grupp, hur man utvecklar strategier och i vilken mån man lyssnar på sina kolleger – faktorer som inte är ideologiska men stundvis avgör huruvida man lyckas i det politiska arbetet.
Det är svårt att utvärdera sina egna prestationer och att förhålla sig till kritik är sällan så lätt som man önskar att det var, men just nu, då jag befinner mig i en salig röra av överdimensionerad självkritik och krystat konstruktiva förbättringsförslag, frågar jag mig om det ändå inte är svårare att utvärdera arbetet i en väldigt politisk miljö.
Antonia Wulff
studerar och leder Europarådets
