Katrine Kielos har fram till nyligen arbetat som ledarskribent på socialdemokratiska Aftonbladet. I Det enda könet skärskådar hon den ekonomiske mannen.
Mycket ryms i den lilla boken på dryga 250 sidor. Katrine Kielos ritar upp en karta, eller kanske snarare en ganska kladdig mind-map över den ekonomiska historien, från mänsklighetens början fram till våra dagar och den globala finanskrisen våren 2008.
När Newton fick ett äpple i huvet och började utforma lagar för jordens gravitation följde ekonomiska teoretiker i hans spår. På samma sätt som vetenskapen växte fram ur teorier och uträkningar tyckte man sig kunna hitta liknande sätt att klassificera människan, och ekonomin. När Adam Smith på 1770-talet lanserade sina teorier kring den osynliga handen och att folks egenintresse styr ekonomin glömde han en sak, enligt Kielos: Vad var det som gjorde att hans mamma ställde hans mat på bordet? Kan det verkligen ha varit för egen vinnings skull? Eller har ekonomerna helt enkelt glömt omtanke som faktor? På den frågan bygger hon sin bok.
Ekonomi har blivit som en religion, och allt är ekonomi, åtminstone ska vi tro det. Till och med relationer och sexliv kan förklaras med ekonomiska modeller. Och dessa modeller utgår från föreställningen av det manliga, menar hon: ”Idag har människans verkliga upplevelse av sig själv ingen plats i ekonomin. Teorierna utgår från en fiktiv karaktär vars enda karaktäristik är att han inte är kvinna.”
Ekonomin, menar Kielos, baseras på att människan är rationell, självisk och beräknande, egenskaper som ses som manliga. ”Den ekonomiske mannen” kallar Kielos honom. Kvinnors obetalda arbete, att ta hand om hemmet, att (som i vissa utvecklingsländer) gå flera mil om dagen för att hämta vatten, att ställa mat på bordet, räknas inte med i ekonomin. Det som kvinnan gör ligger utanför och spelar därför ingen roll. Hälften av mänskligheten räknas inte med i modellerna vi bygger vår värld efter.
En sjuksköterska ska tjäna lite för hennes arbete är så viktigt. Kallet står högre än ekonomisk vinning. För män är logiken den omvända, resonerar Kielos. Om en bank går omkull kollapsar allt, därför ska mannen som driver banken ha fem miljoner i bonus.
Problemet är att ”Den ekonomiske mannen”, som hon kallar föreställningen om hur människan handlar i ett samhälle, inte finns. Den rationelle, girige och helt och hållet individualistiska samhällsmedborgaren är bara en fantasi, något som ekonomerna har hittat på: ”Riktiga människor ger dricks på en restaurang även om vi aldrig kommer att besöka den igen. Den ekonomiske mannen gör det inte … Riktiga människor är ofta samarbetsvilliga. Den ekonomiske mannen samarbetar bara när han tjänar på det.”
I Naomi Kleins Chockdoktrinen, en bibel för dem som kritiserar nyliberalism och tycker nationalekonomen Milton Friedmans teorier kan förflyttas till historien underbyggs hennes teorier i långa, visserligen ofta för långa, avsnitt där vi får möta människor och komma ut i världen. Kielos gör på ett helt annat sätt. Hon rabblar upp anekdoter, åsikter, historier och ekonomers tankar (oftast män) i en strid ström. Exemplen är ofta briljanta men de får aldrig fäste innan vi går vidare till nästa avsnitt, nästa anekdot eller historiska redogörelse. Det gör att boken har ett fundamentalt problem – den har svårt att engagera. Två timmar efter att jag tryckt på ”Send” och skickat iväg den här texten till redaktionen får jag känslan av att alla lysande exempel från boken är borta. Det jag kommer att minnas är omslagsbilden föreställande en mörk kostym utan kropp och ett lite diffust minne av att det är något bisarrt med vårt ekonomiska system och att det på något sätt har att göra med att sjuksköterskor tjänar mindre än metallarbetare. Det är synd.
Rasmus Lundgren
Katrine Kielos: Det enda könet. Albert Bonniers förlag, 2012.
