Fotavtryck

Jordens befolkning skulle behöva resurser från tre jordklot för att i längden upprätthålla den livsstil som medelfinländaren har. Det visar FN:s färska Living Planet Report 2012 som bland annat räknar ut våra ekologiska fotavtryck. Hur stora ”uppoffringar” behöver vi göra för att leva hållbart?

Tja. Som samhället ser ut får man nog anstränga sig för att komma ner till det där enda jordklotet som faktiskt finns tillgängligt, men för att göra en signifikant förbättring krävs faktiskt bara moderata åtgärder. Det blir tydligt om man ägnar någon timme åt att leka med någon av de kalkylatorer för ekologiska fotavtryck som man hittar på nätet. Den finländska medelinkomsttagaren måste justera sin konsumtion (vad han köper, vad han inte köper och hur mycket han köper), börja sopsortera och se över energiförbrukningen i hemmet. Men han kan fortsätta äta kött (men inte till varje mål), köra bil (men inte när det finns ändamålsenlig kollektivtrafik) och flyga (men inte mer än en motsvarande Thailandsresa i året). Utan att helt ge avkall på sådant som för majoriteten av världens befolkning är ren lyx och utan att det kostar någonting (ekologiska produkter är ofta lite dyrare men mellanskillnaden torde täckas av det man inte spenderar på bensin och flygresor) minskar han med dessa åtgärder sitt avtryck från tre jordklot till två.

Brist på upplysning, moraliskt stöd eller sociala sammanhang råder inte. I dag finns en diversifierad, aktiv och positivt tänkande miljörörelse som med olika perspektiv fokuserar på det mesta. Det kan handla om närproducerad mat, Slowfood och gerillaodling. Det finns grupper för samåkning, andelslag för vindkraft, småproducenter av biodiesel. Det finns grupper som upplyser om och underlättar återanvändning, rättvis handel och miljömärkning. Det finns cykelmarscher, forskningsprojekt och diskussionsgrupper. Man kan verkligen tala om en folkrörelse.

Ändå finns det förstås också mycket som kunde eller borde göras. Helsingfors stad kunde till exempel införa biltullar eller ett par vegetariska skolluncher varje vecka. Riksdagen kunde underlätta satsningar på grön energi eller med avgifter, regler och skatter se till att gruvor och skogsbolag sköter sig. Och för EU är miljöpolitiken ett område där unionen verkligen kunde spela en progressiv roll.

Om medelfinländaren genom en mindre livsstilsförändring minskar sitt avtryck från tre till två jordklot och dessutom får en liten push av staten som samtidigt stimulerar en grön ekonomi genom subventionerad berg- eller fjärrvärme, genom beskattning av oekologisk konsumtion och genom bidrag för mer energieffektiva hem skulle medelfinländaren kunna bli av med ytterligare ett halvt jordklot (fortfarande utan att helt behöva avstå från någonting).

Okej. Den här kalkylen är förstås inte vetenskaplig och den bygger på generaliseringar; beroende på var i landet man bor och andra individuella faktorer blir livsstilsförändringarna för en del av befolkningen mer drastiska. Poängen är ändå att så mycket är så möjligt. De individuella, kollektiva och politiska åtgärder som behövs för att tillryggalägga tre fjärdedelar av vägen mot ett hållbart finländskt samhälle kräver inte så värst radikala uppoffringar eller skattehöjningar, i synnerhet inte om man tänker sig övergångsperioder för vissa omställningar. Det är möjligt att den sista fjärdedelen av vägen, det sista halva jordklotet, innebär förändringar som verkligen är så svåra att de antingen kräver nya tekniska lösningar eller ett mer genomgripande skifte i det allmänna miljömedvetandet. Dessa svåra förändringar kan och ska förstås diskuteras, under tiden kan man börja åtgärda det som egentligen är ganska lätt.

 

Fredrik Sonck


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *