Trots stiliga regigrepp blir Lillans Den förälskade terapeuten en dammig affär, anser Ny Tids recensent.
Upplägget är läckert: en musikpjäs om en urspårad terapeut-patient-relation skriven av Claes Andersson. Mycket känsla och säkert en hel del ångest är vad jag väntar mig, och naturligtvis njutningsfylld ordkonst och vackra sånger.
På Lilla Teaterns scen möter vi förutom terapeuten Oskar Melatonin (Niklas Häggblom) och hans patient Emmadora Andersson (Mia Hafrén) även bägges inre röster i Paavo Kerosuos och Emilia Nymans skepnader. Det här är ett både nödvändigt och fiffigt upplägg av regissören Raila Leppäkoski – man måste på något vis få veta vad karaktärerna tänker medan de säger något helt annat där de sitter i stolen eller ligger på divanen i mottagningsrummet. Oskars inre röst är ett fräck clown, senare en primitiv djävul, Emmadoras en flicka som utvecklas från blyg och skör till vampig till punkare till – ren, vit, med klar och modig blick. Det kanske mest effektfulla med det här greppet är just Emmadoras utveckling, så konkret gestaltad med den inre röstens dräkter och uppträdande. Det är Elina Kolehmainen som står för dräktdesignen.
Den svartklädda självmordspatienten Emmadoras första ankomst till doktor Melatonins mottagning är rörande och stark. Hon behöver verkligen hjälp. Därefter följer lite allmän genomgång av vad en terapi går ut på, lite barndom och fadersrelation etc. Känslorna utvecklas sedan hastigt hos bägge parter i den rätt onaturliga relation som uppstår i psykoterapi, där den ena parten berättar allt om sig själv och den andra ingenting. Attraktionen är främst fysisk i detta fall, åtminstone från herr Melatonins sida – mycket explicit gestaltad av hans inre röst (läs: mycket juckrörelser). Emmadora å sin sida vill bli räddad till ett bättre liv och hon idealiserar sin hjälpare.
När doktorn sedan trär den tunga diamantringen på sin vackra frus finger förändras allting. Eller: han förändras till ett chauvinistmonster. Det blir ganska galet, hur han håller henne fången – ”för sitt eget bästa”, så att hon inte ska springa iväg till sina gamla destruktiva förhållanden. Senast här tappar undertecknad greppet om vad det är vi ser för något – det blir så urspårat och omotiverat så man inte kan ta det på allvar. Är det satir? Det funkar varken som komedi, tragedi eller fars – man vill bara att Emmadora ska slå näven i bordet och göra slut på det hela. Kvinnoemancipationstemat, den hjälplösa kvinnan som offer, känns väldigt föråldrat. Ett budskap är kanske att man ska vara försiktig med kärleken, med vem man ger sitt hjärta åt. Det som spelas upp är ett extremt skräckscenario med förnedring och beroende i centrum. Trovärdigt är det inte, men man måste kanske försöka se det metaforiskt (vilket är svårt).
Den sceniska inramningen är oinspirerande, direkt dammig, och allt annat än modern. Det är något som präglar hela teaterupplevelsen: föreställningen känns inte modern. Varken till tematik eller förverkligande. Det hurtiga svängiga slutet får heller inte den slumrande stämningen i publiken att lyfta.
Sångarna och musikerna är utan tvekan duktiga: Hafrén, känd bland annat från a capella-gruppen Fork, sjunger starkt och vackert och musikalartisten Nyman blir allt mer övertygande mot slutet. Häggblom växlar mellan trumpet, violin och kontrabas, och Kerosuo sköter trummorna. Maija Kaunismaa står för pianoackompanjemangen och har skrivit musiken.
En del av refrängerna stannar kvar: ”Ångest är ett sätt känna lycka”, ”Kärleken kan bli flugpapper och Karlssons klister”, ”Hjälp mig men förändra ingeting, du ska göra med mig vad jag vill”. Pärlorna riskerar dessvärre gå förlorade bland plattityder och en del på näsan-skrivningar. Jag har känslan av att man hade kunnat göra något betydligt vassare och fräschare av de, som sagt, goda ingredienserna. Visst lämnar man teatersalongen med en sång i sitt hjärta, så som reklamen utlovar, men i övrigt inte själsligt berikad.
Sonja Mäkelä
Den förälskade terapeuten. Text: Claes Andersson. Musik: Maija Kaunismaa. Regi: Raila Leppäkoski. Scenografi: Kaisa Rasila. Dräkter: Elina Kolehmainen. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Janne Brelih. På scenen: Mia Hafrén, Niklas Häggblom, Paavo Kerosuo, Emilia Nyman.
