1,2K

Produktionsbolaget Zentropa möjliggjorde ett möte mellan konstfilm och industri, berättar den danska producenten Peter Aalbæk Jensen, som gästade filmfestivalen Espoo Cine.

Det råder ingen tvekan om att Peter Aalbæk Jensen talar producentspråk när han på ett seminarium under Espoo ciné skildrar hur Zentropa, produktionsbolaget som han grundade tillsammans med bland annat Lars von Trier 1992, kom att växa och bli det största i Skandinavien.

– Som kapitalist tänker jag att en dum komedi har kort livslängd. En art house-film säljer vanligen ett, två eller tre decennier efter att den gjorts. Ekonomiskt sett är det smartare att investera i den.

Förutom von Triers filmer står Zentropa bakom regissörsnamn som Per Fly, Lukas Moodysson och Susanne Bier. Tydligt är också att Aalbæk Jensen inte bara producerar film, utan också själv är en ganska god historieberättare. Utrustad med godlynt käckhet och avväpnande i röd pikéskjorta, shorts och sandaler, bjuder han på flera anekdoter om vad som ledde till Zentropa (bl.a. att Aalbæk Jensens första produktionsbolag gick i konkurs efter två filmer, varav ”den ena sågs av 69 personer”) och om teamarbetet med von Trier. De två träffades i samband med ett reklamjobb – Aalbæk Jensens enda anställning någonsin – och han hade i förväg varnats för att von Trier var osympatisk och svår.

– Lars var en överklassunge från Köpenhamn och vänsterintellektuell. Jag är motsatsen ideologiskt, en redneck från provinsen. När jag testat mitt IQ har det legat på 90, alltså lite över idiotgränsen. Tillsammans bildar vi en genomsnittsdansk.

Efter ett fristående samarbete kring von Triers första film Europa (1991), (ingen stor succé – ”filmen vann endast ett tekniskt pris i Cannes, till Lars stora förtret”), öppnades ändå många dörrar för von Trier, som insisterade på att arbeta med Aalbæk Jensen också i fortsättningen.

– Inget produktionsbolag ville ha oss båda. Det som återstod var att starta ett eget. Tanken var att vi endast skulle producera våra egna filmer, och däremellan leva på reklamjobb.

Under seminariets två timmar återkommer Aalbæk Jensen ofta till frågan om lojalitet gentemot de regissörer han arbetat tillsammans med, till internationella och långvariga kunder som får köpa på kredit under magra år, och till de direkta länkarna till omvärlden genom Zentropas många dotterbolag.

– Baksidan av den trohet Lars visade mig efter Europa är att jag aldrig kan lämna honom. Jag har jobbat 28 år med Susanne Bier, och 25 år med Lars. Det finns mycket styrka i att vara lojal, att bestämma att man ska arbeta tillsammans med några enstaka människor resten av livet. Både Susanne och Lars gjorde några riktigt usla filmer innan de lyckades. Varför skulle jag ha två av Danmarks bästa regissörer idag, om det inte var för att vi hållit ihop?

Men det nästan konstanta småleendet som historieberättaren Aalbæk Jensen uppbådar i publiken dämpas också emellanåt, som när han talar om hur marknadstänket komplexfritt tillämpas på allt inom branschen, eller när han rekommenderar sängvägen för att nå framgång som svar på en fråga om filmindustrin från publiken.

Dogma som varumärke

Zentropas största bedrift var att bolaget introducerade ett industriellt förhållningssätt till icke-mainstreamfilm, säger Aalbæk Jensen, fast övertygad om att industrin och art house-filmer måste gå hand i hand. Det värsta han kan tänka sig är att sitta på möten med konstnärer och klaga över bristen på pengar som gör filmprojekt ogenomförbara.

– Det är en dödssynd att klaga om man gör film i Skandinavien. Konstfilmer måste också vara underhållande – alla dogmaregissörer gjorde faktiskt underhållande filmer.

Dogma utgjorde också en del av det industriella synsättet.

– Men ”skandinavisk lågbudgetfilm” lät inte bra, så vi presenterade det istället som ett religiöst val och gav det ett namn.

För att finansiera Zentropas första långfilm, Breaking the Waves, beslöt man att först försöka med en tv-serie.

– Vi bjöd in det danska tv-sällskapet till ett möte på Zentropas kontor, där vi lade fram ett förslag om en spökserie. Från vårt kontor hade man utsikt till Rigshospitalet. När tv-bolaget inte nappade lade vi till att serien skulle utspela sig där. Det var så Riket (1994 – 1997) blev till.

Aalbæk Jensen påpekar att Riket var en föregångare till Dogmafilmerna i den bemärkelsen att de lågteknologiska valen gjordes av ekonomiska skäl, men motiverades utåt som konstnärliga. Nischtänkandet kommer också fram när Aalbæk Jensen rekommenderar finska manusförfattare att ta tillvara snö bättre, och ger rådet att glömma Helsingfors och söka sig ut på landsbygden för filmlandskap. Även den finska humorn benämns som en outnyttjad resurs.

Flykt från cappucinon

De senaste tre åren har inneburit många platta fall för Zentropa, som bl.a. har halverat sin personalstyrka. Sedan 2008 ägs bolaget till hälften av Nordisk Film. Aalbæk Jensen talar om nätdistributionen från Skandinavien som förväntas få stor betydelse för filmbranschen.

– Jag ser ett ljus i tunneln nu. Det har varit för lätt tidigare. Om man börjar göra något bara för att göra det, så är följden ett Guds straff.

Numera är Zentropa beläget i en tidigare militärbas utanför Köpenhamn, där flera produktionsbolag är inhysta. Filmbyen i Hvidovre ägs av Aalbæk Jensen som närt ett hopp om en riktig citta cine där, något som inte har infriats – filmvärlden stretar emot och håller sig kvar i Köpenhamn. Flytten motiverades av en vilja att komma ut i ”verkligheten”.

– Jag hatar akademiker och intellektuella som dricker cappuccino på ställen där produktionsbolag vanligen är belägna.

De tre första åren i Filmbyen beskrivs som kalla men roliga. Byggnaden var ouppvärmd och på vintern satt folk med ytterjackorna på. Till vardags sitter producenter och regissörer vägg i vägg, och både influerar och ger varandra råd. Aalbæk Jensen påpekar att ett tätt samarbete bidrar till vad som verkar vara ett ideal – att regissörer ska kunna producera en ny film vartannat år.

– Att producera innebär att slåss och det europeiska stödsystemet för film är därför problematiskt. Det mesta inom europeisk film borde aldrig ha gjorts, det är både slöseri med skattepengar och brist på hänsyn mot publiken.

Aalbæk Jensen säger sig istället uppskatta amerikansk film, eftersom den når ut och säljer världen över.

– Floppar kan inträffa, men vi får inte nöja oss med att göra filmer som inte får publik. Själv kommer jag aldrig att producera mainstream, men filmer ska vara kommersiellt gångbara. En lyckad film innebär att en regissör kan fortsätta med sitt arbete.

Å andra sidan erkänner han också vad filmstöden har betytt när han benämner Dogville (2003) ”det vackraste uttrycket för Zentropas succé” sedan bolaget startades.

– Dogville är vad vi från början hade hoppats på att filmbolaget skulle kunna åstadkomma. Att vi kunde göra en sådan märklig film var tack vare två saker: Lars och min drive, och det europeiska filmstödsystemet.

Tiina Pitkäjärvi