950

Svenska America Vera-Zavalas pjäs Etnoporno tar upp brännande frågor, men på Finlands Nationalteater blir den svenska kulturkontexten ändå för avlägsen.

Den elfte september 2001 flög två kapade flygplan in i World Trade Center i New York och ett i försvarshögkvarteret Pentagon. Runt 3 000 mänskor dog i tragedin som visades i direktsändning över hela världen. De ekonomiska, politiska och militära följderna av attackerna var enorma, liksom den kollektiva chocken i väst. Tysta minuter hölls för att hedra offren i offentligheten, på arbetsplatser, i skolor. George W Bush uttalade sitt berömda stridsrop: ”We will find those who did it; we will smoke them out of their holes; we will get them running…”

En liten grupp militanta islamister fick rätt snabbt skulden för attackerna, men själva straffet lever en stor del av västvärldens muslimer med än idag. Också jag har varit med och delat ut det. Jag minns svidande väl hur jag månaderna efter attackerna, på flyget mellan Göteborg och Helsingfors, försökte hindra mig själv från att titta för länge på de medpassagerare som råkade vara skäggiga och mörka. Jag minns att jag ändå, trots att jag skämdes över mig själv, försökte få en glimt av deras ögon, jag ville se att de skulle se snälla ut.

Fartfylld monolog

”Om dom skulle hålla en tyst minut för varje dött palestinskt barn eller varje saknad irakier så skulle dom få hålla käften resten av sitt liv!”

Det är huvudpersonen Aisha som i monologpjäsen Etnoporno, skriven av America Vera-Zavala, återger hur hennes bror rasar över följderna av elfte september i hans skola i Skärholmen i Stockholm. Sedan blir han religiös, ”han blir den alla redan tror att han är” konstaterar Aisha. Men så skrattar hon och säger att hon hatar när han ber för ”det tar plats och ser löjligt ut.”

Etnoporno, som i Teaterhögskolestuderande Petra Vehviläinens regi haft finsk urpremiär på Nationalteaterns Omapohja-scen, är en enmansshow med stora bildprojektioner i fyra riktningar, hög musik, mycket fart och snabba klädbyten á la Eurovision Song Contest. Aisha, spelad av Joanna Haartti, vill bli kändis. Därför ska hon söka till Idol. Men hon vet inte om hon ska nämna att hon har en bror för då kanske de upptäcker att han är religiös och sedan utgår från att han är terrorist. För det är så det är i hennes värld.

TV-teamen och journalisterna vallfärdar till de invandrartäta förorterna för att skriva om misären, kriminaliteten och segregeringen. Och majoritetsfolket kan inte få nog, de suger, sväljer och slickar i sig dokumentärfilmerna och reportagen som bekräftar det de redan vet: att de muslimska killarna är ultrareligiösa och kriminella, att tjejerna är offer för hedersvåld, att papporna slår sina barn och att mammorna aldrig går ut.

Det är en uppmärksamhet ingen av dem som uppmärksammas har bett om. En uppmärksamhet som tvingar dem som skildras in i rollerna som förövare, offer och representanter för en religion. ”Fan vad jag hatar alla deras frågor om islam. Vad har jag med det att göra? De andra får inte massa frågor om kristendom!” fräser Aisha. Hon suktar visserligen efter uppmärksamhet, men hon vill bli sedd och beundrad som individ, inte som del av en grupp. Och känd vill hon bli, framförallt känd. För då, när hon har vunnit Idol och blivit känd, kan hon sprida budskapet om kvinnors rätt till sexuell och politisk frigörelse. Hon kan åka limousin och vara skitsnygg och skapa revolution i förorten. Hon kan bevisa för alla att hon är normal.

Kontexten saknas

Etnoporno utspelar sig som sagt i Stockholm även i den finska översättningen gjord av dramaturgistuderande Sinna Virtanen. Och först blir jag glad över det, allting behöver ju inte flyttas till närmiljön för att få relevans. Men ganska snart blir jag mest förvirrad.

Pjästexten spelar kontinuerligt på de samhälleliga värderingarna, medie-klimatet och kändiskulturen i Sverige. Det droppas namn, platser och fenomen i högt tempo. Men framför allt rör den sig i en kulturell kontext som även för mig, som de facto bott några år i Sverige, inte känns tillräckligt bekant. Ta Peter Jihde som exempel. Som programledare för Idol blir han i Etnoporno ett offer för Aishas enorma provokationslust. Hon beskriver hur hon när hon kommit till final ska rikta en pistol mot ”daiju-Jihdes” huvud och tvinga honom att erkänna alla tjejers rätt till sexuell och politisk revolution.

Jag vet vem Peter Jihde är. Jag har sett honom i flera olika sammanhang på TV. Jag kunde räkna upp flera adjektiv som beskriver min upplevelse av honom som programledare. Men trots det har jag inte en aning om vad den där provokationen handlar om. Kanske är det just mitt ”mittemellanskap” som är problemet. Kanske är jag tillräckligt delaktig i det svenska för att uppfatta luckorna, det jag inte greppar? Kanske är det enklare för en publik som står helt utanför pjäsens här och nu?

Komiskt men förvirrat

Samtidigt signalerar ändå programbladet att det är viktigt att ha kunskap om detaljerna. Det lilla häftet är fullt av faktarutor om de förmodade främmande fenomenen som tas upp i pjäsen. Men tyvärr är det långt ifrån tillräckligt, faktakunskapen ersätter inte den spontana känslan för vilka konnotationer någonting har i ett specifikt sammanhang. Och inte heller översättningen är till någon större hjälp när jag desperat försöker finna ett konsekvent perspektiv. Virtanen har bl.a. valt att översätta ”svenne” (nedsättande om en stereotyp svensk medelklassare, jämför ”blatte” om person med icke-svenskt ursprung) till ”svedu”, ett uttryck som mig veterligen enbart används av finländare om svenskar.

Jag känner mig förvirrad och lite snopen. Föreställningen förblir en underhållande show. Underhållande främst tack vare Haarttis komiska publikkontakt och tolkning av Aishas ironiska förhållningssätt. Men det späder dessvärre också på förvirringen eftersom jag aldrig vet om Aisha menar allvar med det hon säger eller om det är hennes eget spel för strålkastarna, en förberedelse för det stundande kändisskapet.

Jag hade önskat att föreställningen hade ställt mig mot väggen. Att den hade tvingat mig att syna mina egna fördomar, mitt eget behov av uppmärksamhet och mitt eget förhållningssätt till min kulturella identitet. Kanske är det skammen, en längtan efter att få igen, men jag skulle hellre ha satt skrattet i halsen den här gången.

 

Sanna Huldén

 

Nationalteatern: Etnoporno. Manus: America Vera-Zavala. Översättning Sinna Virtanen. Regi Petra Vehviläinen. På scenen: Joanna Haartti. Scenografi Kaisu Koponen. Ljus Kare Markkola. Ljud Esko Mattila. Musik Ville Pystynen och Aki Viikilä.