Moderna museet i Stockholm presenterar en duell mellan rivalerna Picasso och Duchamp. Men trots två mästare i ringen håller matchen snarast amatörnivå.
Skala och hacka de hårdkokta äggen. Finhacka ansjovis och rödlök och skär gräslök och dill i små små bitar. Blanda rubbet med crème fraiche. Lägg upp röran i en skål och garnera med några ansjovisfiléer. Servera med en skiva grovt rågbröd eller knäckebröd.
Ungefär så låter ett klassiskt recept på gubbröra, och ungefär så ser mina förväntningar ut inför Moderna museets tunga satsning på de två män som tagit mer plats än några andra i 1900-talets konsthistoria.
I egenskap av det förra århundradets mest betydelsefulla konstnärer har Marcel Duchamp och Pablo Picasso formgett vårt sätt att se. Det går inte att avlägsna någon av dem ur konsthistorien utan att konsekvenserna blir så stora att de inte ens går att föreställa sig. Vad vore 1900-talskonsten utan det självupptagna geniet Picassos alla stilbyten? Och hur skulle dagens samtida konst se ut utan Duchamps enorma inflytande? Själv har jag älskat dem båda tämligen intensivt.
Vid sidan av sin ikoniska status förenas de bägge konstnärerna av att under en mycket kort period samtidigt ha verkat som kubistiska målare.
I övrigt framstår de som varandras totala motsatser. Picasso var machomannen som genom hela sitt liv förblev måleriet trogen och skapade i maniska mängder. Den intellektuella Duchamp flydde från, och monterade ner, den traditionella konstnärsrollen och var med sitt sparsamma skapande mer intresserad av att destabilisera och utmana än att uttrycka något sublimt ur sitt brinnande inre. Med sina readymades ställde han konstbegreppet på huvudet och med sitt kvinnliga alter ego Rrose Sélavy blev han en av de första som problematiserade genus. Fast på sätt och vis misslyckades han. Ingen personifierar myten om det manliga konstnärsgeniet mer än Duchamp, och få konstnärers verk har tolkats med samma sublima iver som hans.
Så fel, men så rätt
Picasso och Duchamp ogillade ömsesidigt varandra. Utställningstiteln He was wrong är hämtad från en skröna som berättar om den spanska målarens enda lakoniska kommentar då han fick höra att Duchamp gått bort 1968. Picasso lär under slutet av sitt liv ha varit ytterst konfunderad över Duchamps allt högre status.
Lustigt nog är Moderna museet bland de allra första att presentera en utställning som ställer titanerna mot varandra. Det är både häpnadsväckande och logiskt. Det verkar så självklart att ställa motsatserna mot varandra. Och på samma gång så fel. Inom konstvärlden representerar Picasso och Duchamp helt olika paradigm, trots att båda två kan sorteras som modernister. Picasso är en självklar länk i en målerisk tradition som är lika gammal som mänskligheten. Duchamp klippte av historien och inledde något nytt.
Är det möjligt att vara en pluralist och gilla dem bägge två? Det är den utmanande fråga utställningen ställer. Svaret kan möjligen tyckas självklart, men är det inte. Själv dyrkade jag Picasso som tonåring. Picasso är en entusiasmerande introduktör. Hans blåa period, hans fredsduvor, hans mytiska kreatur och hans djärva perspektiv korresponderar perfekt med att nyvaket blinkande närma sig något som liknar vuxenvärlden. Några år senare upptäckte jag på allvar Duchamp, och under de år då jag var övertygad om att min framtida son skulle heta Marcel kände jag mest förakt inför Picassos vulgära och sanslöst ojämna egotripp till måleri. Jag råkade till och med i gräl med en mina närmaste vänner när vi kom ut från ett spanskt museum och han hävdade att han var tagen av en av Picassos målningar. Hur kunde han? Själv hade jag klättrat vidare i evolutionen och koketterade med att drömmande sitta av löjligt långa pass i Duchamp-rummet på Moderna museet. I dag har jag ett svalare förhållande till bägge två. Jag föredrar fortfarande Duchamp, men Picasso har också sina kvaliteter. Framförallt är de bägge omistliga i den historia som samtidskonsten fortsätter att berätta.
Riggad match
Utställningen är fördelad på tre salar. I mitten möts jättarna i var sitt banbrytande verk. Picassos Butelj, glas och fiol från 1912 är ett av hans första verk av syntetisk kubism, som bröt ny mark genom att foga in element av färdiga tvådimensionella produkter i bilden, i det här fallet tidningsurklipp. Duchamp gick följande år steget längre och monterade ett cykelhjul på en pall i sin första readymade. Här blev handlingen, konstnärens akt och intention, konstverket snarare än den slutliga produkten, vilket var en revolution.
I övrigt presenteras konstnärerna åtskilda i var sin sal. Picasso genom mängder av bilder. Grafik, teckningar, måleri och dokumenterande fotografier av geniet i arbete är utspridda i en labyrint, vilket dels ska föra tankarna till Picassos liderliga persona som Minotaur, dels visa på den invecklade strukturen i hans konstnärskap där ett nytt uttryck väntar bakom varje hörn. Duchamp presenteras mer sobert och samlat i ett slutet rum med Det stora glaset som en given mittpunkt som korresponderar med alla andra verk.
He was wrong visar verkligen hur väsensskilda de bägge huvudpersonerna är, men den blodiga kamp som utlovas av den snygga utställningsaffischen, som kunde promota en boxningsgala, uteblir av två orsaker. För det första bygger utställningen i hög grad på Modernas egna samlingar och redan där får Picasso svårt att hävda sig. Modernas Duchamp-samling är en av världens bästa, medan Picassosamlingen, trots att den är störst i Sverige, med några få lysande undantag inte är så märkvärdig. För det andra är utställningen alldeles för försiktig och respektfylld, mer amatör- än proffboxning. Det hade blivit mer spännande om verken hade presenterats huller om buller. Duchamps odödliga pissoar i närstrid med Picassos klassiska Kvinna med blå krage.
Men det är klart. Om man ska göra gubbröra är det svårt att hitta förnämligare ingredienser än de här.
Sebastian Johans
Picasso/Duchamp: He was wrong. Moderna museet. Pågår till 3 mars 2013
