Genom sitt grundläggande band till den tid och det rum som är här och nu är teaterkonsten en tacksam och ofta utnyttjad arena för politik och debatt. Utanför teatervärlden används teaterscenen också ofta som metafor, för offentligheten, debatten och partipolitiken. Paradoxalt nog anspelar man då ofta på någon form av förljugenhet – tänk på ett begrepp som politisk teater – medan den verkliga teatern, den som gör anspråk på att vara konst, vill vara precis allt annat än lögnaktig. Detta nummer har teater som underliggande tema, i olika bemärkelser.
Ideologins lögnaktiga teater, den som människan väljer att spela med i, kom också upp i Joel Backströms ypperliga kolumn i Ny Tid 4/2013. Han utgick från Václav Havels essä där den tjeckiska grönsakshandlaren slentrianmässigt ställer propagandaskylten med parollen ”proletärer i alla länder, förena er!” i sitt skyltfönster, inte för att han tror på parollen, utan för att hans (förväntade) beteende i sig utgör själva systemet. Grönsakshandlaren skulle aldrig kunna ställa fram en skylt med texten ”jag är rädd och underordnar mig därför utan villkor”. Att så tydligt kungöra sin egen förnedring är outhärdligt och Havels poäng är att ideologins uppgift är att hjälpa den enskilde att dölja sin självförnedring för sig själv.
Kanske är det också detta dilemma som nobelpristagaren Mo Yan förhåller sig till i sin roman Ximen Nao och hans sju liv. Med magisk realism skildrar Mo Yan Kinas utveckling från 1950, strax efter revolutionen, och in i den kapitalistiska moderniteten. En av bokens centralgestalter är fribonden Lan Lian som genom revolutionen, Maos stora språng och kulturrevolutionen vägrar inordna sig systemet och därför ensam får böja rygg på åkern i decennier – även om han i moralisk mening står tämligen upprätt. Det skrivs gott om historiska romaner i Norden som är mindre samhällskritiska än Ximen Nao och hans sju liv, även om författaren inte ägnar sig åt att explicit anklaga den högsta makten för folkmord.
Det intressanta – som jag inte kan låta bli att reflektera över då jag läser Backströms kolumn – är hur Mo Yan skriver in ett mindre smickrande porträtt av Mo Yan i romanen och på så vis försöker häckla systemet genom att häckla sig själv, genom att stoltsera med sin självförnedring. Detta går i praktiken ut på att romanens jag-berättare inte kan nämna Mo Yan utan att i bisatser diskreditera honom på alla tänkbara vis: han är en liten skit, en opportunist, han är feg, ful och opålitlig, en dålig författare som vårdslöst blandar fakta och fiktion, han vänder kappan efter vinden och så vidare. Delvis är det samma kritik som kinesiska dissidenter och utländska intellektuella med Herta Müller i spetsen framförde efter Svenska akademins tillkännagivande: pristagaren kritiserades för sitt medlemskap i kommunistpartiet, för sitt bristande engagemang för det fria ordet, för viceordförandeskapet i Kinas författarförening. Det finns säkert också anledning att anta att Mo Yan som offentlig person, utanför sina böcker, deltar med en mindre smickrande roll i systemets teater. Kanske är han till och med en fegis, och kanske fungerar hans underfundiga kritik mer som ett alibi för systemet än som ett vittnesmål mot det.
Grejen är förstås att litteraturen ändå har förmågan att skapa djupare förståelser för att människans roller kan vara många, olika, motsägelsefulla och inte alltid vackra. Man kan med fog också säga att konstens uppgift är att vara ”sann” och ta parti för den förtryckta, men det behöver inte med nödvändighet innebära att den måste vara explicit kritisk. Genom att anta narrens roll kan en författare som Mo Yan i Ximen Nao och hans sju liv tolereras av makten och ändå öppna dörrar mellan politikens och konstens scener och ljuga fram sanningar.
Fredrik Sonck
