Gruppvåldtäkten i Delhi i december skakade de indiska medelklasserna. Man måste inse vilken betydelse de sociala klyftorna har för hur våldtäkter rapporteras och förstås, skriver Calle Hård.
Kollektivt betraktas kvinnan i Indien som gudinna. I högstämda ordalag beskrivs hon som garanten för familjens trygghet och lycka, makens stöd, barnens goda uppfostrare och de äldres tröst.
På individnivå förändras dock bilden. Vill hon skaffa sig ett liv utanför traditionens skyddande murar, kan det också i storstäderna hända att hon lever farligt.
Susan Thomas bor i den sydindiska delstaten Kerala och rör sig aldrig ute på egen hand efter mörkrets inbrott. Hon ser inte sitt könsrelaterade utegångsförbud som något onaturligt, så här har det alltid varit och så här ska det förbli. Trogen traditionen lever hon som sin mamma och mormor gjort före henne. Det som komplicerar tillvaron är att hon råkar vara chef för ett framgångsrikt speditionsföretag med verksamhet om nätterna – man exporterar fisk och skaldjur i fryscontainers med flyg till Europa och Kanada. Skulle något hända på flygplatsen nattetid kan hon inte ta sig dit.
– Jag kan bli våldtagen, förklarar hon.
En manlig problemlösare får hoppa in i hennes ställe. Det är samma person i firman som sköter mutorna till tullpersonalen.
– Tullarna skulle ändå aldrig ta emot mutor av en kvinna, skrattar Thomas.
Gruppvåldtäkten i Delhi den 16 december till följd på vilken offret senare avled, har skakat om de indiska medelklasserna. Det är de som för Indiens talan, inte minst för att media håller sitt fokus på landets konsumerande urbana människor. Våldtagna daliter och andra av låg kast på landsbygden är ointressanta; solidaritet och empati når i allmänhet sällan över klassgränser och Indien är inget undantag.
Offrets fel
Bland ropen efter snabbdomstolar och dödsstraff för våldtäktsmän hördes snart även andra röster. Kvinnan i Delhi hade betett sig ansvarslöst, hette det. Hon borde inte ha åkt buss så sent på kvällen, inte tillsammans med en man som varken var hennes bror eller far. Det spelar ingen roll att de bara varit på bio och sett Berättelsen om Pi. Hon stack ut. Därför fick hon skylla sig själv. Våldtäkten påstods vara kvinnans fel, en naturlig manlig reaktion, ett tecken på bristande tro, något som bara finns i det ”moderna” Indien och inte i det gamla goda Bharat och så vidare – en delstatsminister beskyllde till och med stjärnorna.
I en ohämmad vi-och-de-politik, som styrt vad som brukar kallas världens största demokrati i drygt tjugo år, oavsett regeringskoalition, ökar gapet mellan rika och fattiga, inte minst på grund av den inflation som större efterfrågan skapar. Nobelpristagaren Amartya Sen pekar på att statens utgifter för allmän sjuk- och hälsovård ligger lägre procentuellt än i fattigländer som Sri Lanka och Bangladesh för att inte tala om den stora konkurrenten Kina. Detta, menar Sen, beror inte på några tillfälligheter utan på en klart vedertagen policy. Storstädernas slumområden fylls på med unga män som lämnat fattigdomen på landsbygden för en annan och mer rotlös fattigdom i städerna. De tyngs av sina egna och föräldragenerationens förväntningar men möter ett medelklassens India Shining, som inte har plats för dem. Det blir ett och annat tillfällighetsjobb, om ens det. Ständig brist på pengar och sociala koder utestänger dem från de flesta fritidssysselsättningar. Gatan blir arenan där de lever ut sitt nyförvärvade vuxenliv.
Våldtäkt som krig
Då landets urbana elit lägger sig till med västerländska vanor, förpackade och sålda av tv-reklamens lyckobringare, får dessa män stå bredvid och titta på. Alltför många ekonomiskt svaga väljer att betrakta kvinnan i den nya medelklasskulturen som ett slags råvara, tillkommen för att höja mannens, (läs: ägarens), status på samma sätt som hans stadsjeep eller lägenhet i de nya höghusen på Marine Drive. Därmed riktar sig våldtäkterna på samma gång både mot kvinnan och hennes partner. Upplägget blir krigets. Systematiska våldtäkter i krig syftar i första hand till att förnedra och demoralisera fiendens soldater: ni klarar ju inte ens av att försvara era kvinnor.
Jag vet inte om de sex misstänkta gärningsmännen lyssnade till rapparen Yo Yo Honey Singh innan de förvandlade den stulna stadsbussen till en rullande tortyrkammare. Singh kallas ”våldtäktsrapparen” eftersom han i sina texter öppet pläderar för sexuellt våld mot kvinnor. I hiten C**t, kryddad med könsord på varje rad, talar han om vad han vill göra: våldta henne, sparka henne och urinera i hennes mun. Det öppna kvinnohatet har gjort 28-åringen från delstaten Punjab till en celebritet i sociala medier. På sex år har han vuxit från att ha varit en ljusskygg undergroundare till den mest nerladdade artisten på flera listor i Asien.
Calle Hård
