Tre tröttsamma systrar

Av en teater som KOM borde man kunna förvänta sig bättre. Kolme sisarta är alldeles för lång, förutsägbar och lyckas inte beröra, skriver Otso Harju.

”Borde jag vara berörd? Varför känner jag främst ett gapande hål av tomhet?” Man kan anta att något är på tok med en teaterföreställning då ens första reaktion på klimaxen – då de tre huvudpersonerna vandrar in i publiken i någon slags sanktionerat teatraliskt försök att bryta binären mellan publik och ensemble – är en lättnad över att det hela kanske snart är slut. Man kan ana att något är fel då man känner sig som om man just genomlidit den antagligen mest Inception-lika andra akten i den finländska teaterns närhistoria. För fast KOM-teaterns Kolme sisarta är över en timme längre än Christopher Nolans actionfilm, har de ett drag gemensamt: ingendera tycks vilja ta slut. Slutscen följer efter slutscen utan att tillföra något nytt till det redan sagda. Varenda explosion respektive replik känns som den sista – men se nej, där blev du lurad, det kommer ytterligare ett (anti)klimax. Frustrerad blir man av mindre.

Lauri Maijalas regi av Tjechovs Tre systrar är den tredje versionen av verket i KOM-teaterns ärorika historia. Texten behandlar lantadelns, och i förlängning borgerskapets, meningslösa oförmåga, tråkighet och längtan efter äventyr eller ens ett hederligt arbete. Det är en målning av människor som avskyr sin egen ställning och längtar efter den ”riktiga världen” – samtidigt som de vet att de aldrig skulle klara sig där. Det är klassisk klassatir, som uppsatt på dagens genomborgeliga KOM (där en stor del av de inblandade är födda till kända teaterfamiljer) får ett oanat ironiskt djup.

Maijala är ung, ambitiös, hungrig och innehar en gedigen vänsterhabitus. Efter den tvivelaktiga responsen som hans filmatisering av Juoppohullun päiväkirja fick, är uppsättningen är ett viktigt steg i hans karriär. Teaterns bastrupp består av några av landets mest etablerade skådespelare, bland dem Eeva Soivio som också medverkade i KOM:s alldeles lysande uppsättning av Onkel Vanja för snart sex år sedan.

Tjechov, som en gång i tiderna var en av mina personliga favoriter, är kanhända lite väl patetisk, men hans korthuggna stil erbjuder fortfarande fruktbara moraliska dilemman och en fantastisk grogrund för potentiella nytolkningar. Allt borde vara dukat för en minnesvärd uppsättning. Ändå går allt så fel.

 

Som ett urverk

Det första som slår en är oviljan att tro på att den som står bakom denna scenografi faktiskt är Markku Pätilä, bland vars otaliga meriter finns scenografin för Aki Kaurismäkis Mies vailla menneisyyttä, Kauas pilvet karkaavat och Juha. Tillsammans med KOM:s trogna dräktdesigner Niina Pasanen har Pätilä kokat ihop en oklar anti-estetik – genomtänkt in i sista detalj, självklart, men full av trötta klichéer. De fonder som används ”kreativt” till att skapa olika rum ser ut att vara återanvända från tidigare stycken, check. En vägg kan både stänga in och stänga ut, check. Någon har ”oväntat” på sig gymnastikbyxor av märket Adidas, check.

Nu har ju KOM länge profilerat sig just genom sin hälsosamma respektlöshet inför estetisering, att det skall vara fult hör närmast till saken. Man kan se det hela som en ställningstagande för lättillgänglighet – inget visuellt eller scentekniskt snobberi här, tack – och mycket bra så. KOM:s scenografiska rastlöshet kan i bästa fall fungera som ett brobygge mellan teatern och åskådarna, föra föreställningen bort från ”högkulturens” sunkiga träskmarker. Ändå är detta ingen ursäkt för använda lösningar.

Då figurerna på scenen efter endast några minuter tar itu med att skramla, skrika och slåss börjar de första varningsklockorna ringa. Året är ju ändå 2013, hög volym väcker inte längre intresse – tvärtom. Riktigt komiskt blir det när det hela börjar ticka på som ett urverk: något händer (någon är ledsen, full eller kär), någon blir arg, någon börjar skrika och snart slåss det och kastas saker. Skräp samlar sig på golvet. Ibland sjunger någon. Sedan blir det tyst. Scenen tar slut och en ny börjar. Följ mönstret tills du nått en speltid på tre och en halv timmar.

Som alltid så skall man ju inte ta något för givet. Det kan hända att Maijala ironiserar över bruket av skrik i teaterföreställningar, men publiken tycks nog inte uppfatta det som så.

Överlag plågas finländsk teater idag av alldeles för långa speltider. Oberoendet av vad manuset säger, är det verkligen värt att tänka igenom speltiden ett antal gånger: är detta faktiskt nödvändigt?

 

Runkande desperation

Skådespelararbetet är typiskt KOM, på gott och ont. Systertrion är säker men inte så mycket mer. De intressantaste prestationerna görs av bröderna Juho och Eero Milonoff, som Tuzenbach respektive Solenyj. Råsupande baron Tuzenbachs (eller är det sen också Nasse-Setä?) vansinigt asiga delirium tremens görs med äkta Frank Boothsk-galenskap, medan Solenyjs sociala vridning är snuskig, rolig och rubbande: ”Jag blir så konstig i sällskap, till exempel åt jag just Bobiks bajs”.

Dessa roller markerar en klar skillnad till de andra: där vansinnet i ”medelklassens tragikomiska kärna” hos de andra känns tvunget och påklistrat, är Juho Milonoffs bultande ådriga panna uppriktigt skrämmande. Ändå har jag på känn att jag kan uppleva liknande scener av runkande desperation (och fjärmning från någon ”riktig värld”) på min kvarterskrog i Berghäll en valfri seneftermiddag. Knappast speciellt samhällskritiskt.

KOM (som många andra teatrar) mår bra av nya ansikten, och Helmi-Leena Nummela spelar också Natalija Ivanovnas utomstående ungdom och löjligt moderliga lallande med uppfriskande glädje. Karaktärens utanförskap stärks snyggt av sminket: där alla andra är sminkade för att se möjligast gamla och trötta ut, är Natasha fräsch och chosefri.

De två akterna skiljer sig klart från varandra. Den första lever på en hel del komik, låt vara billig, medan den andra känns som ett enda långt slut. Den första akten tystnar med föreställningens klart finaste stund: ljusen släcks en efter en och systrarna upprepar sin hopplösa längtan efter drömmarnas Moskva. Det är stiligt, simpelt och verkningsfullt.

I den andra akten bryter man med den morbida karnevalen och skådespelarna blir utseendemässigt åter sig själva. Tyvärr är denna avmaskering ett trick lika gammalt som bra goudaost, och dessutom är hela den biktliknande scenen – där karaktärerna en efter en tar sitt avsked – plågsamt utdragen. Inget slut skall behöva ta tre kvart.

Av en teater av KOM:s kaliber skall man kunna förvänta sig något bättre.

 

Otso Harju

 

KOM-teatern: Kolme sisarta av Anton Tjechov. Regi: Lauri Maijala. Scenografi: Markku Pätilä. I rollerna: Vilma Melasniemi, Eeva Soivio,  Laura Malmivaara, Leo Honkonen, Eero Milonoff, Juho Milonoff, Helmi-Leena Nummela, Taisto Reimaluoto, Niko Saarela och Timo Torikka.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *