Roberto Bolaños Nazistlitteratur i Amerika leker skickligt kurragömma med sin läsare. Men är verkligheten så god att man måste hitta på en hel parad av nazistiska författare, frågar Lars Sund.
Det finns fortfarande en utbredd och närmast religiös tro på att läsning av god litteratur skapar goda människor. Litteraturens värden uppfattas automatiskt som positiva, inte minst i skolan. I kursplanen för ämnet svenska i grundskolan i Sverige heter det så här om varför det är bra att läsa:
Skönlitteratur … ger möjligheter till empati och förståelse för andra och för det som är annorlunda och för omprövning av värderingar och attityder. Därigenom kan motbilder formas till exempelvis rasism, extremism, stereotypa könsroller och odemokratiska förhållanden.
Extremism, rasism och fascism finns alla utanför litteraturen; den formar motbilder och är i sig själv god. Så lyder den underförstådda kulturella överenskommelsen, som går igen i hela den litterära diskursen från Harold Blooms pompösa predikningar om varför vi bör läsa Shelley till modersmålslärarnas dagliga mödor i klassrummet.
Påhittade nazister
Skönlitteratur kan förvisso också försvara ”rasism, extremism och odemokratiska förhållanden”, menar däremot den chilenska författaren Roberto Bolaño (1953-2003), och skrev en roman han kallade La literatura nazi en América. Nu finns den på svenska, i (som vanligt) säker översättning av Lena E Heyman, med titeln Nazistlitteratur i Amerika.
Roberto Bolaños böcker vimlar av fiktiva författare. Redan genombrottsromanen De vilda detektiverna handlar ju om sökandet efter den i högsta grad påhittade poeten Cesárea Tinajero, som – enligt Bolaño – försvann spårlöst i Sonora-öknen i norra Mexiko någon gång på 1950-talet. I Nazistlitteratur i Amerika, ursprungligen utgiven 1996, har Bolaño skapat en hel katalog av författarbiografier, där föremålen förenas av att de alla står långt ute på den politiska högerflygeln.
Associationerna till Borges är oundviklig då man läser Nazistlitteratur i Amerika. Liksom Borges bygger Bolaño upp en parallell värld, där de författare vilkas liv och verk han beskriver kunde ha funnits. Det är skickligt gjort. Får man tro Bolaño har författare som Edelmira Thompson de Mendiluce (1894-1993), Argentino Schiaffino (alias Fetknoppen, 1956-2015) eller Harry Sibelius (1949-2014) verkligen levat och skapat de böcker, dikter, pjäser och artiklar Bolaño tillskriver dem. Mycket av autenticiteten genereras av Bolaños språk: det är skenbart objektivt registrerande – liksom som så ofta hos Borges när denne blir som mest fantastisk – och Bolaño lyckas skickligt imitera en saklig, närmast minimalistisk facklitterär stil. Men när man läser noga upptäcker man de avsiktliga revorna i texten, genom vilka ett mer än anat mörker sipprar ut. Med subtila medel saboterar Bolaño skickligt sin egen text. Vissa av dödsårtalen låter genast ana fiktionen, men han arbetar oftast med ännu mer finstilta medel.
Är verkligheten för god för Bolaño?
Nazistlitteratur i Amerika fordrar en uppmärksam läsning, ty den är full av trådar och anspelningar som ligger halvt dolda bakom orden. Det gäller inte minst den sista biografin om Carlos Ramíres Hoffman (1950-1998), en undflyende och mycket obehaglig chilensk poet, vars ”korta litterära karriär lämnar efter sig ett blodspår och flera frågor ställda av en stum. Liksom ett eller två tysta svar.” Roberto Bolaño förekommer själv i texten och ingriper i Ramíres Hoffmans slutgiltiga öde; hur ska dock inte avslöjas här.
Och här infinner sig en djävulens advokat och ställer en fråga: om nu Bolaño vill leda i bevis att litteraturen lika lätt lånar sig till högerextremism som till humanistiska och demokratiska värden – varför väljer han inte verklighetens nazistlitteratur istället för att hitta på hela författarskap (och dessutom förlag, tidskrifter och andra aktörer på en fiktiv amerikansk litterär scen)?
En misstanke är förstås att det inte finns tillräckligt med nazistisk litteratur i Amerika för att fylla en hel bok. Själv börjar jag fundera på hur det står till med nazistlitteratur på svenska. Jag kommer förstås genast att tänka på Fredrik Böök, Örnulf Tigerstedt, Bertel Gripenberg, som alla har beskyllts för att vara nazianstuckna och otvivelaktigt var vad som en gång i tiden benämndes ”tysksinnade”. Men sen? Var de här finlandssvenska och svenska författarna och kritikern – liksom en Hamsun i Norge – ensamma röster för nazismen, undantag som bekräftar regeln om konstens etiska hållning. Har de inga efterföljare? Har Bolaño med andra ord fel, är Nazistlitteratur i Amerika tack och lov endast fiktion?
Jag får lov att återkomma till den frågan. Under tiden rekommenderas Roberto Bolaños roman – tråkig är han inte när han bygger upp sin högerextremistiska litterära scen i Amerika i Borges anda.
Lars Sund
Roberto Bolaño:
Nazistlitteratur i Amerika (Översättning Lena E Heyman).
Albert Bonniers Förlag, 2012.
