Guldbaggevinnande Äta sova dö har ett stort hjärta och en smart agenda. På ett effektivt sätt klär filmen av en förljugen politisk retorik om arbetslöshet, skriver Fredrik Sonck.
Äntligen har Gabriela Pichlers debutfilm Äta sova dö fått ett finländskt premiärdatum. Jag höll på att bli riktigt orolig, inte bara för att filmen tog storslam på svenska Guldbaggegalan i januari, utan för att det faktiskt rör sig om ett mästerverk, de anspråkslösa ramarna till trots.
I centrum för handlingen står 20-åriga Raša som bor tillsammans med sin ryggsjuka pappa i ett mindre samhälle i Skåne. Med sitt underbett och sin sympatiska obildning är Raša en total renons på allt vad urbana, facebookande, interrailande unga heter, men också på klichébilden om den desillusionerade och passiva underklasskvinnan: hon har självförtroende och är initiativrik, en exemplarisk arbetare vid det löpande bandet i en liten fabrik som förpackar ruccolasallad. Så blir tiderna sämre och fabriken måste, som det heter, friställa folk. Raša blir en av dem som måste gå, det vet vi på förhand, men scenen där förmannen går runt i fabrikshallen och en efter en leder bort de som skall avskedas är fullständigt strålande. Den lättnad och det hopp som tänds hos Raša varje gång den farbroderliga armen läggas om någon annans axlar blandas med skamkänslor, plötsligt självförakt och tvivel. Och slutligen är det Raša förmannen kommer för att hämta till slakt.
Inga skurkar
Äta sova dö innehåller, med något litet undantag, ändå inga skurkar, och Raša beter sig precis så exemplariskt man kan kräva av en arbetslös 20-åring med klena skolframgångar att falla tillbaka på. Det enda hon inte vill är att flytta till Malmö eftersom hennes sjukliga pappa behöver hjälp och omvårdnad. Inte ens fabrikschefen är någon skurk, trots att hennes prat klingar lite ihåligt. På arbetsförmedlingen är personalen välvillig och tillmötesgående. Ändå ger filmen en känsla av att Raša utsätts för en orätt, ett utdraget lågintensivt övergrepp. Genom att avindividualisera skuldfrågan gör Gabriela Pichler en sant systemkritisk film, vars måltavla är den kärva arbetsmarknaden i allmänhet och Moderaternas arbetsmarknadspolitik – med det Orwellska namnet ”arbetslinjen” – i synnerhet. Det Rašas odyssé bland jobbcoacher, rollspel och peppsamtal på arbetsförmedlingen visar, är att hur duktig man än blir på att skriva meritförteckningar eller göra arbetsintervjuer så gör detta inte att jobben ökar i antal. Det enda det gör är att det projicerar systemets fel och brister på individen.
Det fina i kråksången är att detta inte känns det minsta krystat eller tillrättalagt. Pichler hymlar inte med att hon gör fiktion, men har uppenbarligen gjort sin research i det klassamhälle som existerar utanför de strukturer av kriminalitet, missbruk och våld, som så ofta får utgöra den dramatiska fonden då samhällets olycksbarn skildras antingen med fattigdomsromantik eller oreflekterat klassförakt. Vissa scener tror jag att kommit till genom improvisation utgående från verkliga erfarenheter av att jobbcoachas. Det dokumentära fotot ger en okonstlad autencitet, liksom Nermina Lukač fantastiska prestation i rollen som Raša. Äta sova dö är hennes första skådespelararbete, och hennes minimalism är förnämlig. Gabriela Pichlers regi för tankarna till Lukas Moodysson.
Fredrik Sonck
Äta sova dö. Manus och regi: Gabriela Pichler. Medverkande: Nermina Lukač, Milan Dragišic, Jonathan Lampinen m.fl. Sverige, 2012. Finlandspremiär 12.4.
Äta sova dö visas också lördagen den 6 april klockan 18.15 på Bio Rex i Helsingfors, i samband med Season Film Festival. Efter filmen ordnas en diskussion om normer och berättelser som inte får plats på bioduken, i vilken producenten China Åhlander, medieforskaren Anu Koivunen och regissören Anna-Sofia Nylund deltar. Ordet leds av Filmjournalens chefredaktör Andrea Svanbäck. Förutom Season Film Festivalen och Filmjournalen hör tidskriften Astra till arrangörerna.
