Det senaste årets stora kulturdebatter – om Tintin, tårtor och barnböcker, om hatprat och finlandssvensk feminism – delar alla en anknytning till postkolonial eller feministisk teori. Till dessa debatter hör även Jonas Hassen Khemiris rekorddelade text om att byta kropp med Sveriges justitiemister Beatrice Ask och Umayya Abu-Hannas kolumn om rasistiska påhopp på offentliga platser i Helsingfors.
Mer specifikt har det handlat om erfarenheter som i någon bemärkelse delas av andra och uttrycker upprepade upplevelser av underordning, diskriminering eller kränkning. Debatterna tenderar att handla om vilken ”politisk” betydelse man skall tillmäta dessa delade erfarenheter. På den vulgära sidan finns de som rycker på axlarna och antingen bortförklarar, förnekar eller trivialiserar erfarenheterna. På den mer inkännande sidan erkänns erfarenheterna som politiskt relevanta, samtidigt som man ofta också medger att en fullständig förståelse av den andres situation knappast är möjlig: Den vite kan inte till fullo förstå hur det känns att kallas neger. Mannen kan inte greppa den fulla innebörden av olika misogyna invektiv. Medelklassmänniskan som downskiftar och vill leva minimalistiskt kan inte begripa vad fattigdomens ständiga knapphet innebär. Vissa erfarenheter kan bara nötas in mot de sociala och historiska strukturernas fåror.
Det är naturligtvis viktigt att lyssna på och lyfta fram den erfarenhetsvärld som traditionellt haft liten eller ingen legitimitet. Det är inte väldigt länge sedan kvinnor och afrikaner sågs som en sorts förvuxna barn (under en tid då barns erfarenheter inte heller räknades). På många sätt har det ändå skett förbättringar och traditionella tolkningsföreträden står inte lika outmanade som förr. Vid sidan av den rasistiska och invandrarfientliga backlash som slagit Europa visar de många erfarenhetsbaserade kulturdebatterna att det finns en växande offentlighet som tar frågorna på allvar.
Samtidigt finns också en risk med att tillmäta erfarenheter alltför stor betydelse. Det är till exempel vanskligt att tro att alla kvinnor, invandrare eller finlandssvenskar delar precis samma erfarenheter av underordning. Det finns en tendens att säga att eftersom du inte delar mina erfarenheter kan du aldrig förstå hur jag upplever verkligheten. Det är olyckligt inte bara för att ett ärligt försök kan räcka långt, utan också för att överbetoningen av erfarenheten gör debatten solipsismisk, det vill säga så snävt centrerad kring jagets unika upplevelser att det raserar tron på att det finns punkter där vi kan mötas. En ibland oönskad konsekvens är att underordnade kategorier fragmenteras utan att det i utomstående ögon visar på någon inomgruppslig mångfald. I stället flyttar bara kampen om tolkningsföreträdet ett steg längre ner på hierarkin, i snäva och introverta diskussioner.
Det andra problemet med att överbetona erfarenhetens betydelse är att de politiska slutsatser man kan dra ur erfarenheter måste kopplas till något annat, ett regelverk, en ideologi, en samhällsanalys. Detta andra ska sedan kunna utsättas för kritisk diskussion, utan att krav på representativitet diskvalificerar deltagare som inte delar den konkreta erfarenheten. För det finns ändå ingen automatik som säger att den undertryckta alltid har rätt, till alla delar. Det kan handla om att yttrandefrihet ibland måste få göra ont, men också om att det i utslagningens allt mer vidsträckta landskap finns erfarenheter som registrerar personliga misslyckanden, där problemen egentligen ligger i system och strukturer. Eller att skulden för socioekonomiskt svaga gruppers negativa erfarenheter av samhällsutvecklingen läggs på exempelvis muslimer.
Det intellektuellt essentiella är att försöka se strukturerna. Den moraliska grundhållningen borde vara ganska tydlig: det är på den underordnades sida man måste stå. Men alltid är det inte helt lätt att veta vem som är förtryckt, för positioner och tolkningsföreträden kan också växla beroende på kontext.
Fredrik Sonck
