1799 satte vetenskapsmannen och upptäckaren Alexander von Humboldt kurs mot Sydamerikas okända djungler, dess folk, djur och växter. Tillsammans med botanikern Aimé Bonpland färdades han längs Orinocofloden och besteg det som då ansågs vara världens högsta berg, Chimborazo. Bland annat. Humboldt nedtecknade också vad en papegoja som talade det utdöda språket aturiska sade, och enligt vissa uppgifter följde sedan denna ara tillbaka till Europa. Kring denna faktiska resa har Nalle Valtiala spunnit ett intrikat mönster med berättelsen Humboldts papegoja, i 55 distinkta och korta kapitel.
Första kapitlet talar om att det är papegojans berättelse som här föreligger, att det är med dess blick vi ser. Och det med en vass ironisk blick mot sapiens. Men det står snart klart att det inte är någon enögd civilisationskritik som ska presenteras, och blickarna är mångtaliga. Vissa kapitel följer Humboldts och Bonplands resa och strapatser, men parallellt och samtidigt går en tråd från de första människorna, ur ett slags urfolks skapelseberättelse. Det är de utdöda stammarna, i vilkas spår expeditionen följer, som Valtiala ger röst och gestalt. Brev som Humboldt skriver till sin bror, den likaledes världsberömda Wilhelm, är då och då också en del av bokens djungel av intryck. Snart öppnas också den täta berättelsen upp med ögonblick från en Humboldt tillbaka i Europa, ständigt med papegojans vakande öga över sig, ända fram till dess död.
Valtiala bär på en späckad kunskapsbank. Det är som att vistas mitt i en lärd exposé över regnskogens djur och växter, och inte minst folkslagen och språken. I långa meningar flödar namn, ord och företeelser över sidorna; ibland utan hejd. Valtiala skriver med en frenetisk fantasi, stundtals med hela kapitel utan punkt och komman, ibland kursiverat, ibland spanska, ibland franska. Det är som att papegojans perception ska efterliknas, precist och liksom febrigt fångas arans smått hallucinatoriska blick. Men medan Humboldts papegoja ropar fram denna vilda lyrik i olika tonarter, framträder också en märkligt betraktande distans. Det mångtaliga och rika i språket gör den särpräglad och svårplacerad, den pågår febrilt åt många håll; men den blir också flyktig och avmätt. Den är mångfacetterad, men rör sig ändå inte framåt. Den rör sig inåt mot språket istället för utåt mot läsaren. De många långa uppräkningarna är ett exempel på det, och ett annat är att saker ställs mot varandra tills de upplöses. Det berättas om att världen har förintats och uppstått många gånger; de första människorna kan lika gärna vara de sista; personer ändrar namn ett flertal gånger; och fars och sorgespel är ”i stort sett samma sak”. Betydelser och innehåll förbleknar i ett postmodernt moln.
Ett lätt exotiserande av de europeiska ”upptäckterna” färgar också romanen, men huruvida det är Humboldts, Valtialas eller papegojans syn är knepigare att uttyda. Och alltför ofta beskrivs unga flickor, 10-, 11-, 12-åringar, som ”kvinnor” med sexuella företräden och anspelningar, vilket ger ett unket intryck – även om det är överensstämmande med den tiden och Humboldts egna skrifter från resan. Det problematiseras inte eller fördjupas, utan passeras bara i det flöde av intryck som utgör Humboldts papegoja. Blir en del av dess avmätta, men ändå imponerande lärt lyriska massa.
K.A. Andreas Holmström
Nalle Valtiala: Humboldts papegoja. Ellips förlag, 2012.
