Som en följd av polisens övervåld under sommarens demonstrationer i Istanbul har flera personer skadats, en del mist livet och många arresterats, bland annat de advokater som jobbat för att försvara aktivister och demonstranter. Många människor är fortfarande försvunna, skriver juridikstuderande Daniela Åkers som praktiserade på en turkisk människorättsorganisation under demokratiprotesterna i Turkiet.
Från att jag i juni inledde mina första dagar som praktikant på TOHAV, har jag befunnit mig i det tårgasfyllda Istanbul för att följa med utvecklingen i Turkiet – med fördelen att iaktta läget ur en människorättsorganisations perspektiv (se faktaruta).
För organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter är vardagen inte lätt, och att balansera finanserna med att bistå så många människor som möjligt är ingen lätt ekvation. Turkiet är inte heller det enklaste arbetsområdet för en människorättsorganisation: trots att en del förändringar gjorts i den turkiska lagstiftningen för att trygga mötesfriheten och yttrandefriheten, kvarstår fortfarande många problem. En stor del av problemen har att göra med byråkrati i myndigheternas verksamhet, vilka i praktiken inskränker mötesfriheten och yttrandefriheten. Många av problemen kan också sammankopplas med Turkiets straffrätt, särskilt vad gäller den utvidgade tolkningen av delikten om terroristverksamhet. Den omtvistade artikel nummer 299 i Turkiets strafflag med rubriken ”Förolämpning av turkisk identitet, republiken, dess organ och statliga institutioner” (fritt översatt från turkiska), som reglerar ett straff från sex månader till tre år vid offentlig förolämpning av den turkiska identiteten, republiken, dess organ eller de statliga institutionerna, lämnar mycket rum för tolkning. Denna artikel, och särskilt dess aktiva tillämpning, har varit föremål för kritik både från människorättsorganisationer och aktivister i Turkiet, men även från internationella aktörer, så som EU och Europarådet.
Gränsöverskridande forum för kritik
När de storskaliga Gezi Park-demonstrationerna utbröt i slutet maj 2013, innebar de för många en vädringslucka i den allt mer tillstramade politiska situationen i Turkiet. Det som började som en protest för att skydda det lilla grönområde som finns kvar i centrala Beyo lu (beläget på den europeiska sidan av Istanbul) från bebyggelse, utvecklades till ett forum som sällan skådats i Turkiets historia, trots att många jämförelser gjorts med tidigare revolter, t.ex. de som ägde rum 1968 eller 1989.
Gezi Park och den fredliga ockuperingsrörelsen i området runt Taksimtorget blev ett gränsöverskridande forum för kritik mot AKP-regeringens politik i ett stort antal frågor, statsminister Recep Tayyip Erdoğans auktoritära ledarstil, den ökade inskränkningen av grundläggande fri- och rättigheter, samt den ökade kapitalismen i Turkiet.
Snedvriden medierapportering
Protesterna, som tidvis rapporterats flitigare i utländska medier än vad de gjorts i turkisk media, har sedermera spridit sig till många städer i Turkiet och även fått stöd i andra länder. Under sammandrabbningar har den turkiska polisens övervåld och generösa användning av tårgas som riktats såväl mot demonstranter som mot andra personer som råkat vara i närheten (inklusive åldringar, barn och sjuka) chockerat människor både inom landet och på internationellt håll. Det har även rapporterats om sexuella trakasserier och hot om våldtäkt mot demonstranterna från polisens sida. Som en följd av övervåldet vid sammandrabbningarna har flera personer skadats, en del mist livet och många arresterats (däribland de advokater som jobbat för att försvara aktivister och demonstranter). Många människor är fortfarande rapporterade som saknade.
Den ofta otillräckliga, och tidvis felaktiga, rapporteringen i nationella massmedier har också chockerat. Erdoğans avfärdande av demonstranterna som marginaliserade grupper, luffare och terrorister har upprört många. Till de som blivit mest chockerade hör främst de personer som vuxit upp i västra Turkiet, särskilt i de övre samhällsklasserna. Situationen är en annan för de personer som vuxit upp i östra Turkiet (flertalet kurder), där armén, polisen och den hemliga polisen under flera decennier tömt byar, arresterat, avrättat, våldtagit och torterat personer. Allt detta har gjorts under rubriken ”Kriget mot terrorn” och i huvudsak rättfärdigats som sökandet efter medlemmar och affilierade till den kurdiska gerillarörelsen PKK. För personer med en bakgrund i dessa delar av Turkiet är mediernas ointresse och felrapportering samt avvisanden från regeringshåll inget nytt.
Kommer polisvåldet att utredas?
Efter den våldsamma tömningen av Gezi Park den 15 juni och den tårgasattack som lämnade flertalet stadsdelar i Istanbul fulla med hostande och gråtande stadsbor, har protesterna delvis fortsatt, men också tagit nya former. Några av de mest kända är tysta, stillastående protester på Taksimtorget (dessa har på turkiska kallats främst duran adam och duran kadın), samt klappande och slag på kastruller i hela Istanbul (oftast utförda hemma i fönstren) för att föra oväsen och på detta sätt visa sitt stöd för protesterna. Det har även förekommit våldsamma protester, vilket i sin tur delat de tidigare enade demonstranterna. Domstolssbeslutet att bevara Gezi Park offentliggjordes den 3 juli – men protesterna har fortsatt, vilket tyder på att Gezi Park enbart utgjort toppen av isberget.
TOHAV har med flera vänorganisationer arbetat för att få polisens övervåld och tårgasanvändning klassificerad som grym och omänsklig behandling enligt internationella människorättsstandarder. Inrikesministern Mohammed Güler har i ett offentligt uttalande sagt att polisens agerande kommer att utredas, men de uppskjutna rättegångar som rapporterats under de senaste månaderna tyder på annat. I utredningen av polisvåldet är det av särskild vikt att civilsamhället verkar som påtryckning för att garantera att utredningen är oberoende. Den 26 juni, den internationella dagen mot tortyr, ordnade TOHAV en stilla demonstration i närheten av Taksimtorget för att uppmärksamma både polisens våld och regeringens order om de våldsamma åtgärderna mot demonstranterna samt för att påminna om offren för våldet och sökandet efter de försvunna personerna som fortfarande pågår.
Livet efter Gezi Park
Det är svårt att säga hur uttrycket av missnöjet med AKP-regeringen och dess hårda linje mot demonstrationerna kommer att fortsätta utveckla sig. AKP-regeringen har onekligen ett stort stöd bland folket, även om många understöder partiet som en motreaktion till den auktoritära politik som bedrivits av tidigare regeringar med annan politisk agenda.
Gezi Park är främst att betrakta som ett symptom på ett större, underliggande problem i Turkiet – vars förklaringar kan ses i enorma, främst regionala, skillnader i välfärd och stora skillnader mellan samhällsklasserna samt en historia av förtryck av vissa grupper sedan republikens grundande; särskilt kurder, kvinnor, religiösa rörelser och oliktänkare. I ett land vars regering i ökande grad förespråkar en fri ekonomi, men inte garanterar mänskliga och grundläggande rättigheter, kan fenomen som Gezi Park (i betydelsen fredlig protest) innebära ett initiativ till en demokratisk dialog.
Fakta: TOHAV
TOHAV grundades 1994 och har sedan dess verkat aktivt som en oberoende organisation för att stärka de mänskliga rättigheternas ställning i Turkiet. TOHAV arbetar såväl med att ge rättslig hjälp åt behövande (både privatpersoner och organisationer) som med att utreda och informera om hur de mänskliga rättigheterna förverkligas i Turkiet. TOHAV fungerar dessutom som ett rehabiliteringscenter för behövande. Det främsta fokuset har sedan grundandet varit att bistå tortyroffer, men TOHAV jobbar även inom andra områden som berör mänskliga rättigheter. På TOHAV jobbar jurister, samhällsvetare, socialarbetare, psykoterapeuter och läkare. Advokaterna på TOHAV jobbar inte enbart på en nationell basis utan också genom internationella nätverk, och har t.ex. fört turkiska rättsfall till Europeiska människorättsdomstolen.
Fakta: Protesterna i Gezi Park
De massiva protesterna började den 28 maj 2013 när omkring hundra aktivister satt ner i Gezi Park i Istanbul i protest mot myndigheternas planer på att avveckla grönområdet för att återuppbygga några grandiosa ottomanska baracker (som för tvåhundra år sedan fanns där parken ligger idag). Polisen attackerade våldsamt aktivisterna och tömde parken. Senare samlade aktivisterna, i hög grad via sociala medier, tusentals ungdomar och studenter till Gezi Park för att återta grönområdet.
Enligt en undersökning som gjordes av forskare vid universitetet Istanbul Bilgi var en överväldigande majoritet av demonstranterna under 25 år gamla och över hälften hade aldrig deltagit i en demonstration. Över 80 procent av demonstranterna som deltog kallade sig libertarianer och 92 % sade sig ha kommit med i protesterna på grund av statsminister Erdogans attityd (se artikel invid).
I juli såg det ut som om den turkiska regeringen skulle backa ifråga om Gezi Park, men i början av augusti kom nya uppgifter om att parkens framtid ännu är oklar.
Källor: Al Jazeera, opendemocracy, BBC
Daniela Åkers
Skribenten är magistersstuderande vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet och gör sin arbetspraktik i Istanbul
