Onoterad

Henrika Andersson
Henrika Andersson.
Faktum: Efter att ha väntat sedan april på en recension av min senaste bok Nagu-nalle min amour (onoterad i Hbl, Helsingin Sanomat eller Ny Tid för den delen) fick jag och mina kolleger beskedet att vårt deltagande i den kommande bokmässan i Helsingfors endast inbegriper tio minuters högläsning ur våra böcker. Den finska boken får ingen tid alls. Förlaget samtycker. Min fundersamhet har övergått via sorg till insikt; det gäller inte bara mig. Många kolleger som skriver barnböcker har inte heller sett röken av en recension i pressen. För att inte tala om att de begåvats med en annons eller blivit föremål för en intervju (som ofta görs om och kring ”riktiga” vuxenboksförfattare).

På den kommande bokmässan således ingen intervju, ingen analys, reflektion eller samtal. Varför?, frågar jag. För att det inte finns intresse, svarar förlaget. Böcker riktade till barn och unga (inklusive allåldersböcker som till exempel Nagu-nalle) behöver alltså inte noteras. Bokmässornas arrangörer (även i Göteborg) har uttryckligen meddelat förlagen att varken barn- eller ungdomsförfattarna är av intresse. Detta gäller också den finska sidan (Nauvo-Auvo mun amour, utkommen i april, har endast uppmärksammats på rouva Huus blogg). Är det tänkt att barnen själv ska hitta eventuella nyutgivna böcker och köpa dem för sin veckopeng? Det är knappast deras ansvar. Att utesluta barn- och ungdomsförfattarna ur mässprogrammet är i praktiken det samma som ingen synlighet. Och ovetskap om bokens existens betyder i sin tur ingen försäljning.

Paradox: I min naivitet trodde jag att förlag och mässarrangörer drog åt samma håll som bibliotekarier, modersmålslärare och ansvarstagande föräldrar. Att de drivs av ett långsiktigt tänkande och är överens om att läsning är A och O för inlärning också i andra ämnen, att det stärker koncentrationsförmågan, uppmuntrar till reflektion och analytiskt tänkande. För att inte tala om de humana och empatiska sidorna som en god bok utvecklar hos den unga läsaren. Jag trodde att vi delade ett gemensamt intresse och ansvar. Att vi trots nedskärningar vill barnens bästa.

Det visade sig vara tvärtom; likgiltigheten breder ut sig, marknadskrafterna dikterar reglerna. Samtidigt oroar man sig på många håll över att barn i dag läser allt mindre. Alarmrapporter har framställts och bekräftats på hög nivå, lärarna är befogat oroade över språkets utarmning och elevernas oförmåga till djuptänkande och textförståelse med mera. Motstridigheten förbryllar – det entydiga beskedet är att barn- och ungdomslitteratur inte är värt att ta ad notam, samtidigt som man betonar hur viktigt det är att stärka barnens läsintresse. Ja, om till och med ansvariga för bokmässor, marknadsförare på förlagen samt medierna struntar i att framhålla barn- och ungdomsböcker, vilka signalerar ger det allmänheten?

Önskan om gemensam målsättning: Det finns flera orsaker till att jag lyfter katten på bordet. Utan framtida läsare blir inte bara språket fattigare utan även mänskorna. Många lever i tron att barnkulturens ställning är på topp, då standarden på till exempel finlandsvensk barn- och ungdomslitteratur är mycket hög.

Jag vill ta upp frågan till diskussion. Och uppmanar såväl oss kreatörer och de övriga ansvariga att formulera en gemensam målsättning och strategi över hurdan barn- och ungdomslitteratur vi vill ha i framtiden.

Och sen undrar man varför barn inte läser?

Henrika Andersson

 

Kommentar: Det är ett rent sammanträffande att Henrika Anderssons bok Nagu-nalle min amour recenseras i samma nummer av Ny Tid som hennes kolumn om den styvmoderligt behandlade barnkulturen (detta avser alltså papperstidningen, även om recensionen i ett senare skede också kommer att läggas ut på webben). Generellt instämmer jag i Anderssons kritik, men konstaterar för tydlighetens skull att den i sig inte påverkat redaktionens beslut att recensera Nagu-nalle, vilket fattades i maj. Av olika orsaker fick ett par recensioner inte plats i den ”barnbokskavalkad” vi gjorde den 14 juni 2013.

Fredrik Sonck, chefredaktör.

3 reaktion på “Onoterad”

  1. Tack för en intressant och tankeväckande kolumn. Jag håller med om mycket av vad du skriver. Men av kolumnen får läsaren intrycket att Nagu-nalle min amour inte recenserats alls, vilket inte stämmer – min recension “Världen genom nalleögon” publicerades i Vasabladet 28.5.2013. Det finns fler tidningar än HBL och HS.

  2. Bra och välskriven artikel! Har nära 50 års erfarenhet av barnlitteratur och dess behandling och ser nu att hela det barnlitterära systemet är på väg att nedmonteras. Med färre förmedlare och medier – “aktörer” överhuvudtaget – som intresserar sig blir också förlagens omsorger sämre. Och detta trots att barns läsning är mångas bekymmer. Ny Tid har i förhållande till sina resurser hållit god stil i många år men samtidigt har i Sverige antalet tidskrifter inriktade på barn- och ungdomslitteraturen reducerats drastiskt – från fem till en på 00-talet. Det finns anledning till viss pessimism. (Webbadressen leder till min gamla arbetsplats i Stockholm.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *