Från att ha varit en mycket självkritisk nybörjare har serietecknaren Kaisa Leka utvecklats till en etablerad samhällskritisk röst i den finländska seriekonstvärlden.
Kaisa Lekas välbekanta djurfigurer, musen och ankan som föreställer Leka själv och hennes man Christoffer Leka, har hängt med i flera år och fått inneha huvudrollen i hennes självbiografiska seriestrippar och -böcker.
Ett tag efter att Leka börjat teckna serier i början av nittiotalet kom hon i kontakt med personer som sysslade med punkmusik, och deras filosofi tilltalade henne.
– Jag gillade tanken att man inte behöver vara mästare på något för att få syssla med det. Man frågar inte någon om lov, man bara gör det.
Leka som ofta tecknar i svartvitt eller med liten färgskala säger att hon aldrig ansett sig vara en särskilt bra tecknare, men att hon tycker att det med tanke på dagens fototeknik är fullständigt onödigt att hon försöker imitera verkligheten i sina serier.
Bro till ny publik
Ibland hör man serietecknare och -entusiaster gräma sig över att folk inte tar serier på allvar och inte ser serier som en så kallad riktig konstform. Kaisa Leka är inte en av dem.
– Det är bra att det finns många som tycker att serier inte är seriös konst.
Förklaringen till det till synes märkliga uttalandet är enkel.
– På så sätt kan man få människor att ta till sig svåra ämnen. Ofta hör man folk säga att de efter en tung arbetsdag helst vill lägga sig på soffan och inte läsa svåra böcker eller titta på konst, men serier är en annan sak.
– Kombinationen av text och bild är lockande för att vi lever i en visuell kultur. När man använder serieform kan man paketera sådana ämnen som människor inte självklart är intresserade av på ett mer attraktivt sätt.
Förutom att serietecknare kan nå en publik som vanligtvis skulle slå dövörat till för tyngre ämnen, ser Leka serieteckning som ett sätt för i stort sett vem som helst att få sin röst hörd.
– Tröskeln är låg, det är inte särskilt svårt, vem som helst kan egentligen göra det. Man kan i princip göra serier med kulspetspenna på en A4 och publicera dem på nätet eller kopiera upp små häften.
Möjlighet att provocera
Men inget positivt utan något lite negativt. Samtidigt som man tack vare serieformen kan hitta en ny publik för sitt budskap, utesluter man en annan del av den potentiella publiken, menar Leka. En del av dem som medvetet söker sig till seriösa ämnen ignorerar serier.
– Det finns de som tror att serier är lika med Kalle Anka och förvånas över att serier kan behandla så att säga verkliga fenomen.
Seriestrippens längd tillåter inte heller tecknaren att vara särskilt utförlig, vilket ibland kan vara en brist.
– Ibland skulle jag gärna skriva och berätta mer, men textmängden i en stripp är väldigt begränsad. Man måste förenkla och strippen får i stället fungera som en provokation. Det är sedan upp till läsaren att ta reda på mera om det som väcker hans eller hennes intresse.
Serieböcker och -album ger däremot möjlighet till utförliga resonemang och mer komplicerade händelseförlopp, möjligheter som Kaisa Leka under årens lopp har utnyttjat i flera av sina verk.
Låter inte sig definieras
Leka tecknar bara det hon är expert på, alltså sitt eget liv, men säger att det absolut finns sådant hon inte avslöjar i sina serier.
– Det är besvärligt att dra gränsen och folk tror ofta att man berättar allt, men det är en illusion. Jag har talat med andra serietecknare som jag tycker att avslöjar mycket om sina liv, men också de säger att det finns sådant de inte berättar. Jag kan väl säga att jag är beredd att avslöja nästan vad som helst om mig själv, men jag berör inte personliga saker som har hänt mina vänner eller min familj.
Ett stort och viktigt tema för Leka har varit hennes handikapp. Leka föddes med smärtsamma missbildningar i fötterna som gjorde det besvärligt för henne att röra sig, vilket ledde till att hon valde att låta amputera fötterna och ersätta dem med proteser. Hon blev också svårt mobbad i skolan eftersom hon var annorlunda – erfarenheter som hon har skildrat i boken On the outside looking in.
Trots att Leka skrivit och tecknat mycket om sitt handikapp vägrar hon att låta sig stämplas som en ”funktionshindrad serietecknare”.
– Svårigheterna har varit en stor inspirationskälla, men det är viktigt att också behandla andra saker och inte låta en enskild egenskap definiera en. Ofta är det ju så att den vita heteromannen kan behandla vilket ämne han vill, medan resten av mänskligheten förpassas till att representera sin egen minoritet.
Förändrad självbild
Ett övergripande tema i Lekas böcker och seriestrippar har varit att våga ifrågasätta invanda mönster. Leka ställer sig kritisk till konsumtionssamhället, den traditionella kvinnorollen och skönhetsideal. Hon är intresserad av andligt sökande och två av hennes böcker handlar om långa cykelresor som hon gjort tillsammans med sin man, den ena runt Island och den andra från Finland ner till franska Rivieran. Resorna blev stora upplevelser och behövde därför bli böcker.
– Före resorna tänkte vi inte på oss själva som sportiga människor, utan mera som ett par som gillar att sitta hemma och läsa böcker. Resorna ändrade vår uppfattning om oss själva. Cyklandet är mycket meditativt. Rörelsen gör att man sakta känner hur det tystnar i huvudet och man bara rullar framåt. Man lär sig att släppa kontrollen och lita på att allting ordnar sig.
Emma Nippala
