Upplevelsen av att vara en gäst i livet var en central del av Anna Freuds personlighet, skriver Sofia Aminoff, vars nya pjäs Jag skall aldrig lämna dig baserar sig på läsningar av och om Sigmund Freuds yngsta dotter.
Jag skrev en annan pjäs då jag stötte på Anna Freud (1895-1982) i en bok om hennes far, Sigmund Freud, vars dröm- och sexualteorier jag läste för det jag skrev, och utan att jag visste det var ämnet för min nästa pjäs fastslaget.
Det var flera saker som sammanförde mig med Anna, antagligen var det inledningsvis fadersrelationen och utvaldhetstematiken, senare framför allt upplevelsen av att vara gäst i livet, en grundläggande känsla av avskildhet.
Genom henne kunde jag undersöka självet, upplevelsen av att vara ett jag, och denna psykiska instans kontinuitet eller icke-kontinuitet i tiden; för vi förändras ju, ofta utan att märka det, tills vi står där och ser på barnet som byggde sandslott på stranden och prydde det med spröda snäcksal och undrar om det barnet faktiskt är jag.
Beroende och begränsning
Anna Freud skrev om moral som en jämvikt mellan libido och dödsdrift, godhet och aggression. Hon insåg att hon hade en tendens till övergodhet, att tänka att allt är för andra och inget för henne själv, och att det är ett uttryck för beroende snarare än godhet. Och hon beskrev övergodhet och altruistiskt överlämnande som psykiska försvarsmekanismer, snarare än som etiska handlingar.
Aggression hade hon svårare att skriva om. Kritikerna menade att det berodde på den analys hon genomgått med sin far och saker som därför aldrig kunde levas ut eller brytas av. Ändå visste hon att hon vände för mycket av sin aggressivitet in mot sig själv och att hon alltsedan ungdomen haft otillfredsställbara krav på sig själv.
Senare skulle hennes partner, Dorothy Tiffany Burlingham, anklaga henne för att vara självdestruktiv för att hon arbetade för hårt, och långt tidigare hade hennes far kopplat hennes tendens att arbeta för mycket till masochism, ett behov att bli behandlad som ett barn, speciellt ett styggt barn. Behovet i sig såg han som feminint, för att han associerade det med typiska feminina situationer som att kastreras, penetreras och föda barn.
En av Annas biografiker, Elisabeth Young-Bruehl, skriver att tendensen att arbeta för mycket och för hårt kan vara en aktiv, asketisk och internaliserad version av kontakten med en straffande fantasiförälder och menar att det inte bara är utmattning och sjukdom som är det påföljande straffet; känslan av att bli belägrad och nedslagen sprids till varje del av livet och kräver mer och mer gott uppträdande – som aldrig är gott nog.
Då Anna senare trots allt skrev om aggression var det med en insikt om att rädsla för den yttre världen kunde leda till samma reaktion som rädsla för inre instanser: ”Sann moral börjar då den internaliserade kritiken, nu förkroppsligad i den standard som utkrävs av superegot, sammanfaller med egots uppfattning om dess egen skuld. Från den stunden vänds superegots stränghet inåt istället för utåt och subjektet blir mindre intolerant mot andra människor.” Utanför moralen står de som förblir aggressiva gentemot andra och de som går för långt i internaliseringen av aggressiviteten och blir självdestruktiva, melankoliska eller depressiva, som hon själv.
Anna hade ändå efter en utvecklingskris, en lång analys och sin fars insjuknande i cancer nått ett tillstånd av jämvikt och lycka – hon var psykoanalytiker och sin fars sköterska, sällskap och stöd, men hon hade också ett familjeliv tillsammans med Dorothy och dennas barn, och de hade köpt en stuga på landet där de tillbringade sin lediga tid. Men då hon äntligen nått nånting som kunde liknas vid frid i sitt inre, kunde hon inte längre frånse ”den stora aggressionen i den yttre världen”, nazismen och upptakten till andra världskriget.
Efter flykten till London och Freuds död 1939, fick hans rum i det nya familjehemmet på 20 Maresfield Gardens inte röras enligt Annas uttryckliga vilja, trots att det betydde att Dorothy inte kunde flytta in förrän 1941 då Annas moster Minna Bernays, som bott hos familjen sen Anna var liten, också dog och det fanns plats.
På det sättet förblev Anna sin far trogen i döden och ingenting tilläts gå före hennes lojalitet och identifikation med honom, och om hon efter hans död upplevde att hon vände sig från honom, började han vandra omkring rastlös och övergiven i hennes drömmar tills hon återförenades med honom i en scen av ömsesidig ömhet.
Medan Sigmund Freud ännu levde var det många som var oroliga för Annas utveckling och han visste själv att han bad henne stanna samtidigt som hon borde frigöra sig, och konstaterade att även om de båda vet det, så är det som om de inte såg klart så länge de var tillsammans, och därför, fortsatte han i ljuset av dessa olösliga konflikter, är det bra att livet kommer till ett slut förr eller senare. Men den verkliga påminnelsen om döden, hans insjuknande i cancer 1923, gjorde honom alltmer oförmögen att avstå från henne och henne alltmer obenägen att lämna honom.
Anna var medveten om oron och kritiken. Responsen på hennes första bok om barnpsykoanalys var negativ och kritikerna anföll hennes både svagaste och starkaste punkt, analysen med fadern, och menade att hennes verk var begränsat på grund av brister i hennes analys.
Ändå tror jag inte hon var orolig för egen del, jag tror hon upplevde att hon skapat sig ett fullt och fullvärdigt liv, en syntes av olika sidor i sitt jag, och framförallt att platsen vid hennes fars sida gav henne mer än andra någonsin får.
Identifikation och intimitet
I Annas drömmar liknar relationen till fadern efter hans död närmast den mellan hustru och man. Hon liknar dem vid Penelope och Odysseus och talar om impotent längtan, om ömhet och repliker som ”jag har alltid längtat efter dig så”. Och det övergripande temat är svek, saknad och sorg – en vilja att återförenas med honom och samtidigt leva vidare.
Anna avstod också efter hans död från att flytta hemifrån för att inte behöva överge honom. Redan före sin analys med honom hade hon i sina fantasier framställt sig som en pojke eller en ung man, och hon identifierade sig hela livet igenom med manlighet snarare än kvinnlighet. Till en början i fantasier kopplade till tvångsmässig onani om barn som blir slagna, och senare till vad hon kallade sina ”fina historier”, dagdrömmar som utspelades i riddarmiljö mellan en yngling och en äldre borgherre och som slutade i försoning istället för i prygel.
Det var först i analysen som hon insåg att fantasierna och dagdrömmarna var variationer av samma tema, att dagdrömmarna var ägnade att tysta ner de skamliga fantasierna och att de uppfyllde sin uppgift illa; de sexuella undertonerna sipprade fram mellan de fuktiga stenarna i borgväggen. Hon insåg också att hon gjort sig själv till pojke och övergivit könsskillnaden för att undgå det incestuösa innehållet i dagdrömmarna.
Anna uppvisade tydliga bisexuella och asketiska drag redan i sin analys, och det som är frapperande i de texter dotter och far skrev i anslutning till den – hon i On Beating-Phantasies and Day-Dreams och han i A Child Is Being Beaten – är att båda visar en tendens till flykt från sexualiteten. De lämnar det därhän, de lämnar den flicka de skriver om i hennes flykt, och de nämner inte framtiden, inte heller modern, som om inget av detta fanns.
Istället för en man fick Anna en stor svart hund som kallades Wolf, och som var henne särskilt kär i den långa raden av hundar i hennes och faderns liv. Men samtidigt som hon var sin far så nära och trogen hon nånsin kunde, hade hon ett eget familjeliv och ett livslångt förhållande till Dorothy Burlingham, som kom till Wien från New York några år efter Freuds insjuknande för att söka psykoanalys för sina barn och sig själv.
Mellan Anna och Dorothy uppstod tidigt ett samförstånd om att de var varandras tvillingar och på många sätt hittade de det de saknat hos varandra. De delade på de fyra barnen, de delade stugan på landet och de delade småningom också sitt arbete inom barnpsykoanalysen, men de delade alltså inte ett hem förrän 1941.
Ändå var det inte förrän tio år senare som Anna vid 56-års ålder för första gången levde självständigt i sitt eget hem, för det var först då som hon verkligen förlorade sin mor – trots att hon levt med känslan av förlust, och upplevelsen av att ha blivit lämnad, under hela sitt liv. Motivet med försummande och självcentrerade kvinnor följde henne i drömmarna långt in i hennes liv.
Moderskap och melankoli
Martha Freud var utmattad när Anna föddes och orkade inte ta hand om ännu ett barn. Anna var inte planerad och insåg tidigt att hon inte skulle finnas om hennes föräldrar haft tillgång till en lämplig preventiv metod. Hon behövde inte läsa Sigmund Freuds replik om relationen mellan den moderna mänsklighetens neuroser och de bristfälliga preventiva metoder som stod till buds vid sekelskiftet, för att dra den slutsatsen.
Då Annas egen mor inte gjorde det, var det många av kvinnorna i kretsen kring Sigmund Freud som under olika perioder spelade rollen av emotionell, intellektuell och analytisk mor för henne – så till exempel Katá Levy, Melanie Rie och framförallt Lou Andreas-Salomé, som Freud introducerade på Berggasse uttryckligen med intentionen att ge Anna en moder-analytiker.
Men det var inte förrän efter hans död som Anna tog sig an moderstematiken. På Hampsteads krigsbarnhem, som hon grundade under kriget, observerade hon de tillfälligt föräldralösa barnen och utvecklade en metod för att ge dem en substitutmamma under deras tid på hemmet som baserade sig på en upplevelse av kontinuitet, på att inte skilja barnen för abrupt och totalt från den egna modern och att introducera den nya modern försiktigt och omsorgsfullt. Hon kunde konstatera att om så inte skedde blev barnen vilsna, osäkra och ofta neurotiska och vände den kärlek och aggressivitet, som de annars hade upplevt i sin relation med andra, mot sig själva.
Efter kriget skulle hon se att varje gång ett barn på den klinik hon och Dorothy grundade – som då hette Hampstead-kliniken och numera Anna Freud-centret – kände sig övergivet av sin mor på grund av hennes oförmåga att tillfredsställa det med sin mjölk, sin kärlek eller sin närvaro, så vände det nånting av henne in mot sig själv och skapade en bild av henne i sitt inre, så att det till slut riktade sina känslor mot den inre bilden istället för till den verkliga modern utanför.
Anna började betrakta egot som en mycket personlig person som vi bär inom oss och som vi skapat av delar och bitar av dem vi älskade som barn. Hon kunde kanske också ha sagt att egot är en bild av våra upplevelser av att inte ha blivit älskade av dem som vi älskade som barn, snedvridna, spegelvända bilder av de gånger vi upplevt att vi blivit lämnade.
Men vi blir alltid lämnade eftersom fullständig närvaro inte finns, och det är inte bara för att Anna hade en utmattad mor under sina första levnadsår som hon kände sig övergiven – upplevelsen är grundläggande för allt medvetande i betydelsen splittring av en ursprunglig symbios.
Separationen från modern förknippas med döden för att det lilla barnet inte klarar sig ensamt och också senare översätter det ensamheten till döden, och åtminstone i Annas fall vänder det översättningen mot sig själv, i form av melankoli, depression eller masochism. Det är som om ett tankesteg hoppades över eller glömdes bort – jaget säger till sig själv att mamma inte vill ha mig och därför fråntar jag mig själv rätten att finnas till. Och undan för undan börjar barnet bli rädd för sammansmältningen istället för att längta efter den. Egot försvarar sin bräckliga existens med varje medel eftersom återgången till det symbiotiska, omedvetna stadiet skulle bli dess död och det märker modersrelationen med varningssymboler för jagupplösning, självöverlämnande och passivitet.
När barnet växer upp märker det också sexualiteten med dödens förtecken, för att också den är en form sammansmältning och därför förintelse. Anna skrev till Dorothy att så vitt hon kunde se var det aldrig riktigt behagligt att vara kär, och i Dorothy hittade hon en kärlekspartner som inte hotade vare sig hennes ego eller hennes förhållande till fadern. Deras tvillingskap var inte som den romantiska kärleken förbundet med döden – eller med separation från fadern. Det var en kärlek fri från sexualitet – åtminstone kunde Anna inbilla sig det tills Dorothy blivit henne så kär och oumbärlig att hon varken kunde eller ville avstå från henne.
Språket som förlösning
Jag föreställer mig det sargade egot, det lilla barnet som känner sig lämnat, och jag tänker att det inte bara är tendensen till masochism som är förbunden med den fiktiva Anna Freud jag skrivit om, och som jag använt som alterego eller som en tom duk att projicera jagets utveckling på – jag tänker att det också är en fundamental upplevelse av tomhet förbundet med det.
Upplevelsen av att vara gäst i livet, och av avskildhet, var säkert ett försvar mot att bli lämnad av en utmattad mor och senare blev det det som Annas personlighet och verklighetsuppfattning byggdes upp kring. Jag tänker också att en förnimmelse av tomhet bottnar i den här upplevelsen, en känsla av att det egna jaget är tömt utan, eller till och med av, den andra.
Nånting i Anna fick henne att dra sig tillbaka och stanna upp, men hon tog steget ut ur sin eremittillvaro av långa ensamma vandringar, vävning, Rilkes poesi, genomträngande fantasier och tvångsmässig onani – först genom sin analys och sitt skrivande och senare genom sitt arbete inom psykoanalysen och sitt förhållande till Dorothy.
Jag har i skrivandet av den pjäs som jag kallar Jag skall aldrig lämna dig tänkt på det analytiska förhållandet som en rekonstruktion av de tidiga relationerna, där det ersätter bristen med en ny konstruktion, och att vi räddar varandra och oss själva genom språket, kärleken och ansvaret för att de ställer oss i relation till varandra och till verkligheten.
Ofta har jag också tänkt att den frälsning eller förlösning från skuld och skam som psykoanalysen erbjuder inte är förlåtelsens – psykoanalysen ber oss inte att be om förlåtelse, den ber oss att tala – att det är språket i sig som bygger upp en relation mellan jaget och den andra och jag tänker mig det förutom som närhet och avstånd, ursprung, splittring, symptom, märken och tecken på ett jag, som ett kärleksförhållande som ytterst går tillbaka till den tid då vi inte klarade oss ensamma, och då vi inte kunde tala.
Sofia Aminoff
