Hör jag till troglodyterna, det vill säga grottmänniskorna, då jag envisas med att sätta handskrivna brev allra högst bland våra kommunikationsformer? Jag har alltid fascinerats av skrivkonstens, alfabetets historia. Båda har långa och överraskande rika anor.
För många år sedan initierade jag ett projekt i Korsnäs kyrkobys lågstadium, ”I tecknens och ordens rike”. Min avsikt var att ge eleverna en ”handgriplig” upplevelse av vad språk är. De fick till exempel göra bokstäver med kroppen, vilket blev mycket uppskattat. Den projektdelen hette ”Språket börjar i kroppen”. Sedan provade de på kilskrift, där eleverna med särskilt formade pinnar fick trycka in sitt meddelande i mjuka lertavlor. En kreativ lärare bad dem sedan skriva ner i vårt alfabet vad de meddelat. Det blev fantastiska historier.
I dag ligger undervisning i konkret skrivkonst illa till. På min tid hette det kalligrafi. Själv hade jag i tidigt femtital förmånen att ha en fantasifull lärare i teckning under mitt första år i samskolan. Kalligrafin var en del av teckningsundervisningen. Stora ark i folioformat användes. I arkens kanter antyddes underlinjen för bokstäverna. Där – i fria fältet – skulle bokstavsraden skrivas, först med höger hand, sedan med vänster. Det sistnämnda var något unikt. Vi kom med denna metod att träna upp händerna och därmed båda hjärnhalvorna. Hon sade att vänsterhandsskrift kan vi behöva, om vi råkar ut för något olycksfall eller liknande nån gång i livet.
I vår tid anses det inte viktigt att öva handskrift, och brev skrivna för hand är i dag en utdöende kulturform. Visst: e-post, twitter och dylikt är ju snabbare och snabbt skall det ju gå. Men hur går det med ”lagringen”, eller rättare sagt minnet av oss som generation? Berövar inte frånvaron av skriven kommunikation mellan människor framtida forskare material att kunna ringa in hurudan den mellanmänskliga kulturen sett ut under 1900-talets sista och 2000-talets första decennier. Vilka garantier finns för att det digitala flödet äger bestående form? Det är ju långt mera sårbart än just brev (och dagböcker med för den delen).
Då du skriver ett brev – för hand – till en person, nära vän eller annan, tvingar själva mediet dig till långsamhet och eftertanke. Väsensskilt från nätverkens snabba ”tummen upp–tummen ner” eller ”gilla–inte gilla”. Förflackning må vara ett gammeldags ord, men är det inte just förflackning som är följden av de digitala mediernas supersnabbhet? På samma sätt som ”Facebook-vänner” devalverar begreppet vänskap. Författaren Hari Kunzru har i boken Memory Palace gestaltat en dystopi, där hela vår civilisation utraderas genom vad han kallar the great Magnetization, en magnetstorm,som i ett slag utplånar all digital data. Är det vår ”ljusnande framtid”?
Drar mig till minnes, att jag en gång i Köpenhamns bymuseum, det vill säga stadsmuseum, fick se Kierkegaards många skrivpulpeter utställda. Han skrev sina filosofiska skrifter stående och han kunde under dagen vandra mellan de olika pulpeterna. Vid en skrev han sina filosofiska reflexioner, vid en annan och en tredje skrev han brev. Han var en mycket flitig brevskrivare, något som sentida forskare dragit stor nytta av.
Några skrivpulpeter har jag inte men väl en god uppsättning pennor av olika slag, blyertspennor, reservoarpennor, torrbläckspennor. Och jag inhandlar gärna olika sorters trevliga brevpapper. Att få och skriva vad jag kallar riktiga brev är min egen lilla proteströrelse.
Carita Nyström
