Jag minns inte någon diktbok som har skapat sådan debatt som Yahya Hassans självbetitlade debut. Den har tryckts i 100 000 exemplar bara i Danmark, vilket i poesimått mätt är en enastående bedrift. Samtidigt har poeten mordhotats upprepade gånger och uppträder med livvakter, vilket både kan ses som ett nödvändigt ont och som en effektfull rekvisita. Debatten som verket satte igång handlar i korthet om att Hassan i sin bok bespottar både islam och det danska samhället, vilket samlat två falanger: Å ena sidan en främlingsfientlig som gör poänger av att Yahya Hassan tillhör den kultur som han bespottar, å andra sidan de som försvarar den muslimska kulturen och dömer ut Hassan som rasist. Varken den ena eller andra sidan tycks ha läst boken särskilt noggrant, men använder den för att göra politiska poänger och i syfte att omvandla Hassan till språkrör för de egna idéerna.
Faktum är att vi tycker om den här typen av figurer som plötsligt smyger ut ur samhällets skuggor och visar en enastående talang, oberoende av om det är en mobiltelefonkrämare med dåliga tänder som den ljuvt sjungande Paul Potts, en horbock och fyllefarbror som poeten Charles Bukowski eller en 18-årig statslös palestinier med danskt pass som Yahya Hassan.
Så vad innehåller egentligen debuten? Framför allt skildras en människas väg till att bli gravt kriminell. Avsaknaden av empati för sina offer är ett resultat av faderns regelbundna misshandel och moderns undfallenhet. Den religiösa dubbelmoralen gestaltas kraftfullt. Fadern misshandlar barn och fru, men:
HAN BLEV EN ANNAN I MOSKÉN
GUDFRUKTIG OCH ÖM
JAG SATT MELLAN HANS BEN
LUTADE MIG BAKÅT MOT HANS
ÖVERKROPP
DET VAR DÅ MEDAN IMAMEN
PREDIKADE
SOM HAN KANSKE KYSSTE MIG
I andra passager kan Yahya Hassan överanspänna den religiösa kritiken och faller in i ett traditionellt rasistiskt uttryckssätt, att han skriver att han är antisemit ett par gånger spär på avsaknaden av nyanser, men förklaras delvis av ursprunget som palestinier. Vad som räddar poeten är att jaget befinner sig i en underlägsen position och att han till följd av sin självdestruktiva kriminalitet far illa. Jagets liv fungerar som ett krig där allt handlar om att roffa åt sig, en form av nihilism där samhället bara griper in i form av kraftlösa bestraffare utan insikter om hur det är att leva ett liv som jagets. De få lojaliteterna i boken riktas mot bröderna, här finns åtminstone ett uns av ömhet, medan fadern och ”PEDAGOGERNA” misshandlar, modern faller undan, kvinnors enda uppgift är att bli knullade, människor rånas eller sticks ner, droger säljs och tas. Vid ovanliga tillfällen dyker det upp en snäll människa, som i allmänhet får epitetet för att hen hjälper jaget. Givetvis är det en ohygglig värld som målas upp, men en tillvaro som är hårt knutet till jaget och jagets historia.
Vad som ofta förbises i debatten om Yahya Hassan är de estetiska överväganden som har gjorts i boken. Dikterna är skrivna med stora bokstäver utan interpunktion. Varje dikt har en titel och kan stå för sig, något som är ganska ovanligt inom den nutida poesin där strömmen framför allt gått mot att skriva längre sviter. De stora bokstäverna visar en inneboende vrede hos diktjaget men också en ovilja att underordna sig allmänna strukturer, vilket kan ses som ett ledmotiv hos texterna. Hassan är en skicklig modernistisk poesihantverkare som effektivt använder sig av grunduppsättningen stilfigurer, främst av bilder och anaforer, och framför allt leker med identiteter. Gång på gång säger Hassan i intervjuer att verket och identiteten är densamma, men givetvis är det nonsens. Att händelserna är självupplevda betvivlar jag inte men att kött och bok är detsamma är väl romantiskt tänkt. Dessutom finns en ironisk och mycket sofistikerad identitetslek, framför allt i den sista, 34 sidor långa dikten där ”JAG JAG” växlar med ”JAG” och där jag uppfattar det dubbla jaget som fördomen mot jaget och det enkla jaget som ett faktiskt jag.
JAG JAG ÄR ÅT HELVETE INSTABIL
JAG JAG RÖKER MORGONJOINT
JAG TÅGAR UPP TILL MIN FÖRLAG
MED DEN DÄR ANSIKTE SOM LIKNAR MIN PAPPAS
Yahya Hassan har jämförts med en mängd författare. Jag tänker att han är en August Strindberg, inte minst på grund av det skarpa intellektet och behovet av att ställa sig utanför sammanhangen för att skärskåda samhällets struktur utan att bry sig om några som helst normer. Med den personliga erfarenheten och sitt råa språk slår Yahya Hassan vilt omkring sig för att rasera och förändra, precis som Strindberg. De uppenbara estetiska poängerna gör debuten skarp, äcklande och oroväckande.
Peter Nyberg
Yahya Hassan, YAHYA HASSAN, Norstedts, 2014. Översättning till svenska Johanne Lykke Holm.
