Det mycket enkla i vardagen rör sig mot det djuplodande i Heidi von Wrights femte diktsamling Zon, skriver Peter Nyberg.
Heidi von Wright är en av ganska få poeter som helt hängivit sig åt dikten och dess olika uttrycksmöjligheter, inte bara genom att ge ut böcker utan genom att ägna sig åt projekt av olika slag. Hon har till exempel en blogg där hon samlar lappar och bilder som avspeglar poetiska tankar och koncept. Mot Serbien arbetar hon i projektet Diktbron-Poetski most. Hon är redaktör för kulturtidskriften Presens. Dessutom frilansar hon som kulturskribent. Och nu kommer hennes femte diktbok Zon.
Skör och bräcklig (2003) hette von Wrights debutbok som tillsammans med härifrån och ner (2006) och dörren öppnar rummet (2008) utgör en ganska svårforcerad början på poetskapet. Framför allt ägnar sig von Wright i de tre böckerna åt att undersöka språket och dess möjligheter. Hennes styrka är här den språkliga koncentrationen. I och med delta (2012) inträder en ny fas i författarskapet. Fortfarande råder en koncentration i det lilla sammanhanget, men dikterna öppnar och blir mer tillgängliga. Samma utgångspunkt har den nya boken Zon.
Dikterna i boken är fåordiga, maximalt 20-30 ord per dikt. De enskilda raderna hålls korta, inte sällan består de av ett enda ord. Syftet, föreställer jag mig, är att vi som läsare ska ges tid att begrunda det enskilda ordet. Ofta vrids det till betydelsemässigt, vilket gör läsningen behagligt långsam och inte sällan inträder ett sentimentalt känsloläge som är angenämt att vila i.
för att förstå
rörelserna
för att förstå
rörelser
är det så här
du rör dig
eller så där
kanske är du någon
att luta mot
Samtliga dikter saknar titel, men de är indelade i olika avdelningar, olika zoner om man så vill. Avdelningarna har ordlekande namn: ”omtanken om tanken”, ”för förförståelse”, ”i skuggan av skuggan” och så vidare. På samma sätt är flera av dikterna ordlekande, men inte så att själva vridningen tar över diktboken utan på det sätt att den kryddar texten. Vardagsiakttagelser blir något mer än bara konstateranden: ”halkar i leran / halkar halvvägs / ner i vattnet / blir liggande / som en som fallit”.
Att Heidi von Wright är filosofiskt skolad syns i poesin genom de frågor som ställs mot verkligheten. Det som för andra kan tyckas vara helt vardagliga företeelser, som att halka i leran, fåglarnas rörelser eller hur vattenytan ser ut, vävs in i ett större tankemönster, en form av ontologi: ”allt jag vet / om världen / den finns här / försöker / behärska / mig”.
Det mycket enkla i vardagen rör sig mot det djuplodande i Zon. Heidi von Wrights poesi kan vid en första genomläsning tyckas vara mycket enkel, rent av naiv med sina språklekar, men vid en andra och en tredje genomläsning lossnar något i texten och något i verkligheten, en hålighet att se igenom som vrider inte bara språket utan också det sätt vi slentrianmässigt betraktar omvärlden. Som få böcker hjälper mig Zon att se världen på ett nytt sätt.
Peter Nyberg
Heidi von Wright: Zon. Schildts & Söderströms, 2014.
