Samlingsverket Snubblar till upprätt läge presenterar dikter av Helena Sinervo i urval och översättning av Agneta Enckell.
I det nyligen utkomna samlingsverket Snubblar till upprätt läge har poesi från sju diktböcker av Helena Sinervo fått en svenskspråklig form. Översättaren Agneta Enckell skriver i sitt efterord att urvalsprinciperna delvis baserats på själva texttypen. Om dikterna har varit experimentella till formen har de inte fått plats medan den rakare poesin erhållit utrymme i boken, vilket har inneburit större enhetlighet än ett samlingsverk annars skulle ha haft.
Debuten Lukemattomiin från 1994 har till exempel inte tagits med utan urvalet börjar istället med vad förlaget anser vara genombrottet för Helena Sinervo: Sininen Anglia/Blå Anglia (1996) och sträcker sig fram till diktboken Avaruusruusuja/Rymdrosor (2014). Den sistnämnda boken bör ses som ett undantag från urvalsprincipen då dikterna här framstår som just formexperiment.
Helena Sinervos poesi utmärks av samma typ av existentiell humor som är Wislava Szymborskas kännetecken. Det existentiella skapas av förhållandet mellan det helt konkreta i Sinervos dikt – skrakhonorna, en tibetterrier eller ett fiskenät – och införandet av en övernaturlig eller metaforisk nivå, som i dikten öden i landskapet där en fiskare lagar sitt nät ”blått och rött, en dröm upphängd på väggen”. Han måste skydda sig mot en hetta som skapat ruiner och tränger sig in under hans hud samtidigt som en pojke kommer fram och ”ber om en gåva fastän självt en gåva, dess väsen: en liten ljusröd handflata som tjusar givaren”.
Att barnet uppenbarar sig är ingen slump. Helena Sinervos mest centrala gestalt är barnet, inte bara som karaktär i dikten utan också som det perspektiv från vilket dikten berättas. Även inom de vuxna finns ett barn som kommer till tals i texten: ”Inget slår bangårdens doft / Om jag fick välja satt jag alla dagar / invid banan och sniffade”. Barnet får ofta rollen som den som står nära naturen och de naturliga impulserna. Men i Blå Anglia instiger barnet också i rollen som offer för den ängel som är långdiktens centralgestalt:
När den uppenbarade sig mitt bland
snarkningar och spyor,
var den hemsk som alla änglar.
Barnet var ett barn och våldtogs,
hundens tänder skallrade
käken i lås och brann av,
ett enda skott genom
kvidandets simmiga öga,
ett enda måsskri,
som skär genom den tjocka himlen
och den inre verkligheten exploderar
till skärvor i albumen.
Utmärkande för Helena Sinervos dikter är också den rika och framför allt elegant utformade allusionsfloran. Där många poeter strösslar sina verk med namn använder Sinervo grundtexternas passager och tankar på ett sätt som gör att de nästan omärkligt fogas in i den nya textväven. I Helena Sinervos fall är det också lämpligt att tala om just en väv av röster, av klanger, av ekon från tidigare litteratur och tänkande. Det mästerliga i Sinervos allusionshantverk består i att poeten inte gör stilgreppet krävande och inte bygger upp förståelsen av poesin på det utan låter spegelglimtarna fördjupa och nyansera läsningen.
Sammantaget blir det en poesi som är enkel för dem som vill läsa enkel dikt och komplex för dem som söker komplexitet. Som ingång till Helena Sinervos verk är urvalet i Snubblar till upprätt läge utmärkt och jag hoppas att en stor svenskspråklig publik tar del av Sinervos diktning.
Peter Nyberg
Helena Sinervo: Snubblar till upprätt läge. Översättning Agneta Enckell. Ellips Förlag, 2014. 146 sidor
