För den breda allmänheten är väl Olof Enckell (1900–1989) mest känd som författare, kritiker och professor i litteratur, som bland annat bidragit till den tidiga forskningen om de finlandssvenska modernisterna. I biografin Olof Enckells liv i centrum av en kulturepok låter hans dotter Emelie Enckell emellertid också många av hans mindre kända sidor träda fram: Olof som son, make, vän och familjefar. Enckell har skrivit en biografi som stöder sig på hundratals brev och annat arkivmaterial och har med andra ord gjort ett gediget bakgrundsarbete. Boken håller också vad titeln lovar, för Enckell är noga med att kontextualisera och förankra Olofs liv i skeenden och idéströmningar under 1900-talets första hälft. En av de centrala utgångspunkterna för Enckell är att lyfta fram Olof som brobyggare, exempelvis mellan den litterära modernismen och det mer klassiska och traditionella.
Som sig bör tar Enckell avstamp i Olofs barndomsår och introducerar föräldrarna Karl Enckell och Vesta Edgren samt bröderna Jarl, Torger och Rabbe. Speciellt i början känns texten en aning refererande och jag saknar en mer vitter språkdräkt som snabbare skulle fånga mitt läsarintresse. Citat ur brev och dagböcker används flitigt genom hela boken, dock lite för frikostigt så att balansen mellan den skrivna texten och citaten blir väl citattung. Å andra sidan är det ju fråga om primärkällor, så författarens avsikt är förståelig, och biografin har också berikats med ett stort och välvalt bildmaterial.
Emelie Enckell följer en ytterst systematisk kapitelindelning där exempelvis barndomen, 1918, de två äktenskapen, Olofs krisande ekonomi, krigsår och vänskapen med olika författare och kulturpersoner så som Gunnar Björling, Elmer Diktonius och Ulla Bjerne behandlas utförligt. Det systematiska framställningssättet leder emellertid till kronologiska upprepningar eftersom samma år kan behandlas utgående från olika infallsvinklar i olika kapitel. Detta resulterar i vag irritation och lätt kronologisk förvirring, även om undertecknad samtidigt tillstår att den tematiska uppbyggnaden är väldigt omsorgsfullt utförd.
Vänskapen med Björling, som Olof lärde känna i tonåren då Björling var hans lärare under en kort tid, hör till de intressantaste kapitlen i boken. Björling blev något av en mentor för Olof och hur djup och innerlig deras tidiga vänskapsrelation egentligen var förblir en obesvarad fråga. Här har Enckell inte bara läst brev utan också Björlings dikter och hon påvisar formuleringar som förekommer både i breven och i dikterna.
En annan av biografins brännpunkter är den unga Olofs upplevelser av inbördeskriget och dess efterdyningar och hur detta påverkade honom. Olofs båda äktenskap, först med Monica Ehrström och senare med Dagmar Thesleff behandlas också utförligt och Enckell beaktar även kvinnornas perspektiv på tillvaron med hjälp av dagböcker och annan bevarad skriftlig dokumentation. Tack vare Dagmars dagböcker (och några av Enckells personliga minnen) får läsaren en bild av en dynamisk och levande relation mellan Dagmar och Olof.
Men när året blir 1950 och Olof tillträtt en professur i svensk litteratur vid Helsingfors universitet börjar biografin lida mot sitt slut. Trots att nästan hälften av hans liv återstår har dessa år komprimerats i några korta, sammanfattande kapitel som står i kontrast till den detaljerade skildringen av tidigare decennier. Mot slutet får hans brevväxling med Georg Henrik von Wright en särskilt framträdande plats och både bitar av filosofiska resonemang och Olofs intresse för Wittgenstein (som von Wright kände) lyfts fram, åter med hjälp av frikostiga brevcitat.
I en närmare 500 sidor tjock biografi finns det givetvis mycket som man skulle kunna ta fasta på och många infallsvinklar som kan inspirera till vidare tankegångar. I egenskap av litteraturvetare fastnar jag främst för Olof Enckells insatser gällande de finlandssvenska modernisterna. Han var bland de första som skrev om dem och har därmed bidragit till både kanonisering, och i vidare bemärkelse till etablerandet av en diskurs kring synen på dessa författarskap. Böckerna Den unge Diktonius (1946), Esteticism och nietzscheanism i Edith Södergrans lyrik (1949) och Den unga Hagar Olsson (1949) kom till under en intensivt produktiv period och hans arbeten utsattes givetvis för vissa val och avgränsningar. I samband med dessa böcker lyfter Enckell även fram Hagar Olssons förbisedda roll i egenskap av en levande källa och ifrågasätter varför Olof lät bli att vända sig till henne för att ytterligare berika sina arbeten och diskutera modernisternas tankar, i synnerhet i fallet Diktonius. Enckell drar sig således inte från att ge läsaren en ”hel” Olof Enckell, med brister och förtjänster och allt vad det innebär.
Anna von Bonsdorff
Emelie Enckell:
Olof Enckells liv i centrum
av en kulturepok.
Schildts & Söderströms, 2015.
