Undergången och bortom

72_pärm U NielsenwebbUlrika Nielsens nyutkomna sjätte bok, Undergången, är en hybrid. Här finns konkretistisk poesi med orden utkastade över sidan på ett grafiskt tilltalande sätt, här finns ”vanliga” dikter med ojämn högermarginal och titel, här finns en text som liknar ett drama med flera personer och en kör inblandad och här finns ren prosa. Om jag skall kalla den för något får det trots allt bli diktsamling – det poetiska uttrycket överväger.

Bokens omslag visar ett rum med trasiga fönster och några stolar utslängda på golvet. En dörr står öppen mot en vildvuxen trädgård. Perspektivet är inifrån ett ödehus. En längtan mot ödehusets vildhet, frihet och förfall genomsyrar också den av samlingens fem sviter texter som gett boken dess namn ”Undergången”.

”Varför är ruiner så lockande? / Det är för att de tagit sig ur det ekonomiska systemets kontroll. / Det spruckna, uppbrutna, omkullstjälpta.”

Titeldikten inleds med en text av den tyske regissören och författaren Falk Richter hämtad från pjäsen Trust som hade premiär på teatern Schaubühne (vid Kurfürstendamm i Berlin) hösten 2009.

Richters text har en central rad som lyder: ”I am guided by an electric navigation system that tells me exactly where to go”. Nielsens text utgår från 27:e våningen i ett kontorskomplex (också en bild lånad från Richter) där en ”lyckad” karriärkvinna önskar komma ner. ”Resa bort. Någon helt annanstans.”

”De sa ju / Alla dessa vägar. / Möjligheter. / Jag kunde vara var som helst. / Men det är jag inte.”

Texten, som innehåller flera personer samt en kör, genomsyras av en längtan från allt strömlinjeformat, allt som följer ”det elektriska navigationssystemet” – där böcker skall vara ”ljusa” och underhållning eller tidsfördriv, där pengarna är drivkraften och alla försöker bli någon eller något.

Istället talar Nielsens personer om ”Ingentingvaron”, om ett liv ”bortom blanketterna”, om att plantera träd efter konkursen, om ruiner, om barnets andetag mot kinden, om att komma fram till havet, om en by som luktar fisk och något som ruttnar. Kort sagt, om ett nytt liv efter ”undergången”.

Många av bokens övriga texter andas liksom titelsviten civilisationskritik. Alltifrån den inledande textsviten ”Defectio solis” (Solförmörkelse) där stjärnhimlen har sålts och ersatts av ”reklam, logotyper, propaganda” till de sexton citaten ur Pär Thörns och Leif Holmstrands bok Sjuttioåtta uppslag till SF-romaner hämtade ur Linus Anderssons anteckningsbok. Ur boken hämtar Nielsen bland annat detta citat: ”Den inre rösten inhägnas, reklamfräts, spotifieras.” Det är bra att Nielsen citerar boken inte minst för att den verkar vara rar. Den finns inte ens på Kungliga Biblioteket trots att pliktleveranser till KB i Sverige gäller för böcker som trycks i mer än 50 exemplar och är ämnade för offentligheten.

Den vackra obetitlade grafiskt utkastade långdikten skiljer sig från övriga texter då den tydligt öppnar upp mot en annan, mer nära och mänskligare värld. Och boken avslutas i ljus – i en öppning – föranledd av en utställning med William Turners måleri på Moderna Museet, där diktjaget plötsligt såg det, ”Turnerljuset”.

Sammanfattningsvis är Undergången en spretig men likafullt sammanhållen bok som försöker hitta poetiska vägar förbi marknadssamhällets strömlinjeformade yta. Och som i benådade ögonblick också lyckas med det.

Jag avslutar med en dikt som knivskarpt blixtbelyser samhällsandan. Och som dessutom är grymt rolig.

Tolkningsföreträdet

Min egen smak avgör vad som är bra.

Jag bestämmer själv vad jag ska tycka.

Jag bestämmer vad som är bra och vad som inte är bra. Jag har alltid rätt.

Du är tråkig och dum för du är mer bildad än jag.

Du är elak också.

Peter Björkman
Foto: Lars Nielsen

Ulrika Nielsen: Undergången.
Ellips förlag, 2015.

En reaktion på “Undergången och bortom”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *