HBTQ-personer är en utsatt grupp i krigets Syrien. I områden som kontrolleras av IS (Islamiska Staten) avrättas homosexuella män och pojkar offentligt. Hundratals syriska HBTQ-personer har flytt till Libanon där de lever en osäker tillvaro.
På en takterrass i Libanons huvudstad Beirut sitter fyra unga syriska flyktingar. Till skillnad från majoriteten av de cirka 1,2 miljoner syrierna i Libanon är det inte i första hand kriget som har tvingat dem på flykt. Det är deras sexuella läggning. De är HBTQ-flyktingar. Tjugoettåriga Saira från staden Hama är transsexuell. Hon kastades ut hemifrån när hon var femton.
– En dag i slutet av augusti 2013 sökte en släkting upp mig. Han hade fått ett brev adresserat till mig. I brevet låg ett officiellt tillkännagivande från IS (Islamiska Staten) om att jag skulle avrättas, säger Saira.
Det fanns även en inbjudan till allmänheten att närvara vid avrättningen.
– Jag skulle kastas ned från åttonde våningen på ett hus. Klockan nio på kvällen fick jag ett mobilsamtal där någon upprepade hotet. Fem timmar senare flydde jag till Libanon, säger Saira.
I områden som har intagits av IS i Syrien och Irak, har en extrem tolkning av de muslimska sharialagarna införts. Samkönat sex bestraffas med döden. Sedan 2014 har IS publicerat flera videor och bilder på sociala medier där män och pojkar anklagade för att ha haft samkönat sex avrättas genom stening, arkebusering eller genom att kastas ner från höga byggnader. I augusti 2015 hade ett trettiotal avrättningar ägt rum vilket fick FN:s säkerhetsråd att hålla sitt första möte någonsin om förföljelse mot HBTQ-personer. Föga överraskande har mötet inte lett till att IS slutat avrätta homosexuella.
– Det känns fruktansvärt. Jag börjar gråta varje gång det sker – och det sker ofta numera. Det kunde vara jag, säger Saira.
Hon berättar att IS:s armar når långt utanför de områden som de kontrollerar militärt.
– Hama kontrolleras inte av IS, men de har många anhängare där som utan problem kunde kidnappa mig och föra mig till de IS-kontrollerade områdena, säger hon.
Hennes före detta pojkvän rekryterades av IS i Hama.
– Han var inte särskilt religiös förrän IS-anhängare hjärntvättade honom. Han lämnade Hama och anslöt sig till IS. Jag vet att det var han som ”angav” mig, säger Saira.
Torterades av föräldrarna
Även i den syriska lagstiftningen är samkönat sex kriminellt och kan ge upp till tre års fängelse. Ingen av personerna jag talar med ”kom ut” i Syrien. De hade inga problem med rättsväsendet på grund av sin sexuella läggning, men nog med många andra i samhället. Artonårige Abed växte upp på ett barnhem i Damaskus. När han var fjorton kastades han ut för att han hade en kärleksrelation med en kille. Kriget tvingade honom att fly till Libanon 2013. Där möttes han av andra hot.
– Även min bror hade flytt hit. Han vet vad som hände på barnhemmet och hotar att döda mig för det, säger Abed.
Haifa.
Tjugotreåriga Haifa, en transsexuell flykting från staden Homs, blev ertappad av sina föräldrar när hon hade sex med sin pojkvän.
– I två månader hölls jag inlåst i ett rum av mina föräldrar. De torterade mig, bland annat med glödande grillspett, innan jag lyckades rymma, berättar hon.
Haifa sökte hjälp hos sin pojkväns kompis som var medlem av en milis.
– Men han kidnappade mig och låste in mig i en källare i Latakia. Under en och en halv månad blev jag regelbundet våldtagen av honom. När jag lyckades fly kontaktade jag min pojkvän. Han berättade att min familj hade lovat att döda mig. Då flydde jag till Libanon, berättar Haifa.
Trettioåriga Reemy, en lesbisk tjej från Damaskus, rymde hemifrån med en flickvän när hon var femton. Hennes föräldrar svarade med att gifta bort henne med en tjugotvå år äldre man. På bröllopsnatten våldtog han henne.
– Jag blödde så kraftigt efteråt att jag fick ligga på sjukhus i tre dagar, säger hon.
Reemy rymde och levde från och till på gatan i närmare tolv år. Efter inbördeskrigets utbrott blev livet som hemlös ohållbart.
– Det fanns vägspärrar och miliser överallt. Jag var rädd för att bli våldtagen av milismännen och började stjäla för att ha råd att hyra rum på nätterna. När några av mina vänner greps för två och ett halvt år sedan blev jag efterlyst och flydde till Libanon, säger hon.
Hemlös och rättslös
En stor del av de syriska flyktingarna i Libanon bor utspridda i tusentals informella kåkstäder där många av invånarna har konservativa värderingar. Risken för trakasserier och våld mot HBTQ-personer är stor.
– Folk ser direkt att jag är flata. Inte bara på grund av min frisyr och min klädsel. Hela min personlighet avslöjar det, säger Reemy.
Bidragen från FN:s flyktingorgan UNHCR räcker inte på långa vägar till att hyra egna bostäder – och inte till mycket annat heller.
– Jag hatar att behöva ta betalt för sex, men ibland måste jag göra det för att överleva, säger Haifa.
I Libanon har samtliga av dem jag pratar med mest levt på gatan. Ibland har de bott hos nyfunna vänner eller älskare. Reemy har utsatts för våldtäktsförsök och misshandlats på gatan, men aldrig polisanmält det. Hon, liksom Abed och Haifa, befinner sig olagligt i Libanon. De uppfyller inte de nya hårda kraven, som infördes i början av 2015, för att få förnyade visum. Även i Libanon råder instabilitet vilket har lett till att det finns poliser och militärer överallt som kollar id-handlingar.
– Jag är livrädd för att gå ut. Blir jag kollad i en checkpoint riskerar jag att deporteras till Syrien, säger Reemy.
Saira berättar att hon som transsexuell drar till sig mycket negativ uppmärksamhet. Hon har misshandlats flera gånger. Vid ett tillfälle blev hon knivhuggen. En annan gång stoppades hon i en armé-checkpoint. En av soldaterna kollade hennes mobil.
– Han hittade en bild på mig när jag kysste min pojkvän. Han blev ursinnig och hällde en flaska vatten över mig. Sedan slog han mig med sitt gevär. När jag föll till marken stampade han på mig. Innan han lät mig gå kopierade han mina handlingar, stal min mobil och sa att han skulle hålla ögonen på mig, säger Saira.
Trots att Saira har giltigt visum har hon inte anmält övergreppen.
– Polisen tar inte emot anmälningar av ”bögar”, säger hon.
Rädd för allt och alla
Libanon är trots allt arabvärldens liberalaste land. Speciellt i Beirut, som har regionens intensivaste nattliv, finns det cafér, barer och restauranger där HBTQ-folk kan vara relativt öppna med sin sexualitet. Det gäller ändå att ha ögon i nacken. Även i Libanon är samkönat sex olagligt. Lagparagraf 534 stipulerar upp till ett års fängelse för ”onaturligt sexuellt umgänge”. Att gå till polisen och anmäla trakasserier eller misshandel är med andra ord som att kasta sig i vargens käftar. Saira känner sig som ett rättslöst villebråd. Hon har flera mycket konservativa släktingar i Libanon.
– Jag fruktar att min pappa har berättat för dem att jag är ”bög”. Jag har fått flera telefonsamtal där någon säger ”var försiktig, folk letar efter dig”. Jag är rädd för allt, för IS, mina släktingar och folk på gatan, säger hon.
Saira, Reemy, Abed, Haifa och de andra är alla registrerade hos FN: s flyktingorgan UNHCR. De har angett förföljelse på grund av sexuell läggning som ett av skälen för att få asyl i ett tredje land. Efter månader och år av väntan har de dock börjat tappa hoppet. Saira och Reemy har övervägt att sälja sina njurar för att ha råd att anlita människosmugglare. Ett hyfsat billigt pris anser Saira.
– Om jag blir deporterad till Syrien kommer hela min kropp att styckas i bitar. Det finns många som vill ha en bit av mig där, säger hon.
Genwa Samhat.
Genwa Samhat, ordförande för den libanesiska HBTQ-organisationen Helem, anser att HBTQ-flyktingarna måste ses som en särskilt sårbar grupp av det internationella samfundet.
– Vi har inga exakta uppgifter om hur många syriska HBTQ-personer det finns i Libanon, men vi har kommit i kontakt med hundratals. Minst femtio procent av dem lever från och till på gatan. De vågar inte bo i de informella lägren där det inte finns något privatliv eller beskydd. Kring 90 procent har inga giltiga visum, säger hon.
Frivilliga från Helem har lyckats ”rädda” en del av dem som gripits utan giltiga visum från att deporteras tillbaka Syrien, genom att bli sponsorer som ansvarar för dem i Libanon.
– Men det är inte alltid det funkar. En del har deporterats till Syrien i varje fall, avslutar Genwa. N
Text & foto: Bengt Sigvardsson
