Nicaragua-kanalen är världens största pågående infrastrukturprojekt som inte bara bokstavligt delar landet mitt itu, utan även åsiktsmässigt. I centrum av diskussionen står miljön. Detta i ett av världens ekologiskt mest känsliga länder med unik biodiversitet.
Medan vissa pratar om kanalen som ”världens största miljökatastrof”, menar andra att ”det enda som kan rädda Nicaraguas miljö” är just kanalen.
Redan 2014 tog Nicaraguas regering det första spadtaget till kanalbygget, som planeras bli 280 kilometer långt – tre gånger längre och dubbelt så djupt som den nyligen utbyggda Panama-
kanalen. Kostnaden beräknas till cirka 35 miljoner euro.
Förespråkarna – den sandinistiska regeringen och dess anhängare, det kinesiska företaget Hong Kong Nicaragua Canal Development (HKND), som samarbetar med regeringen om kanalen, samt en del ekonomer och biologer – menar att kanalen kan rädda landet inte bara ur fattigdom, utan även från en annalkande miljökatastrof. Nicaragua är efter Haiti Latinamerikas fattigaste land .
Motståndarna hävdar det motsatta och kallar det ”ett vansinnesprojekt” som bara gynnar de rika.
Kanalen hotar landets viktigaste vattenreservoar och drabbar alla naturreservat som kanalen korsar, säger Monica López Baltodano, advokat och talesperson för Grupo Cocibolca, den sammanslutning av nicaraguanska organisationer som är emot kanalen.
Baltodano har presenterat flera anmälningar mot lag 800, som hon menar strider mot konstitutionen just på grund av hur den antogs. Den omstridda lagen om kanalen klubbades nämligen igenom under tre dagar år 2012, utan att befolkningen blivit informerad, än mindre tillfrågad om det stora projektet. Det var också det som fick oppositionen i landet att gå i taket och genast höja rösterna i protester mot kanalprojektet.
Kritiken berör även ekonomi, juridik och sociala frågor, men det är miljöaspekterna som dominerar. Och ingreppen i miljön kommer att bli stora. Enligt planerna skär kanalen genom sju nationella och internationella miljöreservat och Nicaraguasjön, eller Cocibolca som den egentligen heter, som är Centralamerikas största vattenreservoar.
Jorge Huete-Pérez, molekylärbiolog och vicerektor vid det katolska universitetet UCA skrev i den ansedda amerikanska tidskriften Nature and Science, januari 2015 att: ”Kanalen kommer att bli en miljökatastrof av aldrig tidigare skådade dimensioner”.
Skadan redan skedd
Jeffrey McCrary, amerikansk marinbiolog bosatt i Nicaragua sedan 30 år, säger att han i början delade Huete-Pérez och andra kritikers tankar om kanalen, men ändrade åsikt efter att ha deltagit, tillsammans med över 80 forskare, i den omfattande miljöstudien som den brittiska konsultbyrån Environment Resource Management (ERM) tog fram på uppdrag av det kinesiska företaget HKND.
Under flera månader samlade de in data längs med kanalrutten. McCrary minns att han tänkte att han efter det skulle ha de bästa argumenten mot kanalen. Men när han reste runt i den östra delen av landet slogs han av den redan förstörda naturen. Svedjebruk och boskapsproduktion hade förstört området Punta Gorda vid den karibiska kusten, där kanalen har sin östra ändpunkt, och hotade Indio Maíz, ett av Nicaraguas viktigaste naturreservat.
Det fick honon att tänka om:
– Vad i all världen ska vi göra om vi inte får kanalen?
Ord mot ord
Som svar på McCrarys argument sade Jorge Huete-Pérez i en intervju med Global Construction Review:
– Det är ett väldigt dumt argument att säga att eftersom allt redan är förstört så kan vi bara förstöra mera. Det är som att säga till en patient som är väldigt sjuk: döda honom bara. Jag tycker det är oetiskt.
López Baltodano håller inte heller med McCrary:
– Om Nicaraguasjön redan har förstörts hur förklarar det att 200 000 personer dricker vattnet ur sjön?
Hon menar att förespråkarna genom detta argument försöker åberopa en klausul i kanalavtalet enligt vilken investeraren inte är ansvarig för befintliga miljöskador .
De försöker visa på existerande miljöförstöring i de berörda områdena för att sedan inte behöva ta ansvar för den skada de själva gör, menar hon.
Men det är ett faktum att det redan idag bara är från vissa delar av sjön som vattnet kan renas och användas som dricksvatten. Adolfo Hurtado, specialiserad på landsbygdsutveckling, kallar den nuvarande situationen alarmerande.
– Rio San Juan-bassängen, som Nicaraguasjön är en del av, är nära kollaps, säger han.
Han anser att det enda som kan rädda området, som utgör en tredjedel av landet, är en jordbrukspolitik baserad på skogsbruk. Och där kan kanalprojektet bidra positivt, anser experten.
Standby rekommenderas
Bill Wild, HKND:s chefsrådgivare, upprepar ständigt i medierna att kanalen kommer att gynna miljön genom den ekonomiska utveckling den främjar, liksom att HKND planerar att återplantera skog i en aldrig tidigare skådad omfattning.
Detta anser López Baltodano vara lögn:
– Om regeringen hade velat göra något för sjön och skogarna hade de kunnat göra det många gånger om med de oljepengar regeringen lånar från Venezuela. Det finns möjligheter, men inte politisk vilja.
Den omfattande miljöstudien, som ERM gav ut i slutet av 2015, konkluderar att projektet skulle kunna bli mycket fördelaktigt för Nicaragua om utformningen, bygget och driften genomförs med bästa möjliga internationella standard. I rapporten framkommer att de miljömässiga och sociala konsekvenserna är allvarliga, men att de kan mildras.
Kritikerna menar dock att bedömningarna baseras på för lite data och att studien är färgad av sin uppdragsgivare. Därför bad ERM oberoende experter om en värdering. De rekommenderar att projektet sätts på stand-by medan oberoende forskare fyller i luckorna i ERM:s studie för att att noggrant väga kanalens risker och fördelar.
Text & foto: Erika Brenner & Christin Sandberg
