Då Åbo var rött

av Tom Karlsson

Rauno Lahtinens bok Punainen Turku 1917–1918 ger en smärtsam bild av hur de motsättningar som ledde fram till klasskriget och den slutliga katastrofen växte fram i staden.

punainenturku-webbNästa år är det hundra år sedan Finlands självständighet, 1917 och året därpå hundra år sedan inbördeskriget, 1918. Åren då Finland föddes som självständig nation. Det är år dolda bakom myter och ideologier. Kanske hundra år är nog för att kunna ge en historiskt något så när objektiv bild av händelserna. Eller kanske är det aldrig möjligt. Samtidens behov skapar och omskapar ständigt vår syn på historien.

Hur revolutionär stämningen var i Åbo 1917 och 1918, är säkert för de flesta en vit fläck på den historiska kartan. Det är därför med tacksamhet man tar del av Rauno Lahtinens bok Punainen Turku 1917–1918 (Det röda Åbo 1917–1918). Boken ger en smärtsam bild av hur den kanske oundvikliga katastrofen växte fram i staden. Lahtinen skildrar händelseförloppet månad för månad, ibland nästan dag för dag. På så vis synliggörs hur konflikten mellan klasserna förvandlades till en bitter klasskamp och ett våldsamt klasskrig som slutade i något man kan likna vid folkmord.

Då vi läser om dessa händelser har vi facit på hand och vet hur det slutade. Det visste inte de som agerade då och som hoppades på ett bättre samhälle, ett socialistiskt Finland och en socialistisk värld. De hade drömmar, men också en stark känsla av bitterhet och hat mot en orättvis världsordning som höll arbetarklassen nere. Knappast insåg någon av de inblandade aktörerna hur slutet skulle gestalta sig och att den vackra drömmen skulle sluta i en mardröm med upp till 37 000 döda, av vilka fem gånger fler röda än vita. Det var inte heller enbart stridens hetta och terrorn som skördade liv. Närmare 20 000 röda avrättades, eller dog på fånglägren efter krigsslutet. Det är ohyggliga siffror i ett så litet land som Finland.

En delad stad

Var kan vi se början på den händelsekedja som ledde fram till en av de största katastroferna i Finlands historia? 1900-talets början var en förändringens tid. Industrialiseringen och urbaniseringen var snabb, inte minst i Åbo. Arbetarklassen utvecklades till en betydande politisk aktör och organiserade sig i fackföreningar och partier. Samtidigt drogs Finland, som en del av Ryssland, in i världshistoriens häftiga vågsvall. Man kan kanske ändå börja med storstrejken 1905. En massiv demonstration mot den ryska makten, i huvudsak i nationalistisk anda, men den visade också att arbetarklassen hade makt att omvandla samhället, om bara viljan fanns.

Efter de revolutionära händelserna i Ryssland i februari 1917, vaknade motståndet igen. Den ryska auktoriteten föll ihop och i Åbo visade det sig att man fullständigt saknade förtroende för stadens ordningsmakt. Det var i huvudsak två frågor som upptog arbetarrörelsen i detta skede; ordning och livsmedelsförsörjning. Efter att polisen förlorat sin auktoritet skapades olika folkmiliser för att hålla staden något så när lugn. Livsmedelsbristen skapade oroligheter. Arbetarna hade inte råd att köpa mat till de priser som krävdes. Bönderna ville i sin tur trissa upp priserna och överklassen undanhöll sina egna lager. Det uppstod hungerkravaller och smöruppror. Det krävdes ingen socialistisk ideologi eller agitation, det räckte med hunger och ilska. Dessa miliser utvecklades senare till röda garden, som motvikt till de vita skyddskårerna.

Naturligtvis hade den växande socialistiska rörelsen och fackföreningarna en viktig roll när det gällde att mobilisera arbetarklassen till kamp mot borgerskapet och för bröd och frihet, eller bröd och rosor. Strejkerna blev allt vanligare då lönerna inte räckte till mat, värme och husrum. Den demokrati det talades om var inte mycket värd då arbetarklassen saknade kommunal rösträtt och en riksdag med socialistisk majoritet aldrig fick verka.

Man hade nu en nation, men två antagonistiska klasser. Klasskonflikten blev klasskamp, blev klasskrig, blev inbördeskrig. I den här utvecklingen hade Åbo en central roll. Staden ansågs vara den mest revolutionära i landet och där man först satte sina förhoppningar till en revolution. Åbo var ändå inte på något vis den mest våldsamma staden under de oroliga åren. Kampen fördes främst med strejker, livsmedelsinventeringar, demonstrationer och annan rätt så fredlig direkt aktion. Revolutionen i Finland startade officiellt den 27 januari 1918, då en röd lykta tändes i Folkets hus i Helsingfors. Lahtinen frågar sig om den inte började i Åbo redan tidigare, kanske redan i maj eller november 1917, då arbetarna övertog ordningsmakten i staden.

Obalans i materialet

Rauno Lahtinen är mest känd för sina historiker över byggnader i Åbo. Varken arbetar- eller idéhistoria har hört till hans specialområden. Det kan därför kännas en aning oväntat att han nu skriver en bok om ett så annorlunda ämne som en stad i uppror. Författaren använder sig i sin bok främst av lokala dagstidningar som material; de borgerliga Uusi Aura och Turun Sanomat och arbetarnas Sosialisti och Arbetet. Tidningen Arbetet och kretsen kring den är ett intressant fenomen, som Anna Bondestam skrivit en mycket läsvärd bok om. De finlandssvenska socialisterna var få i Åbo, men de kom att få ett stort inflytande. Åbos ”röda diktator” var finlandssvensken William Lundberg, men det fanns under revolutionen också andra mycket inflytelsefulla personer i kretsen kring tidningen, som till exempel Allan Wallenius, Georg Boldt, familjen Borg, Jean Ojala och Gunnar Mörn. Det skulle ha funnits tillgängligt material för att ge en djupare inblick i deras livsåskådningar och personligheter.

Ett problem som inte enbart gäller den här boken, utan mera allmänt är obalansen i material. Det finns bevarat en mängd brev, dagböcker, småskrifter och annat arkivmaterial som skildrar borgarklassens syn på händelserna. Motsvarande material från arbetarklassen är sällsynt, men ändå inte obefintligt för den som vill söka fram det. Här tycker jag Lahtinens bok har en av sina svagare sidor. Att enbart hålla sig till tidningarnas rapporter över vad som hände är inte nog. Han borde ha sökt fram mera material, som på ett djupare vis hade fått fram känslorna hos aktörerna. I Punainen Turku framställs revolutionärerna (med en borgerlig blick?) som ganska osympatiska, rentav känslokalla och grymma. Det är inte mycket författaren skriver om de förhållanden arbetarklassen levde under och hur skriande ojämlikheten var i samhället. En revolution föds ur begär, drömmar och en förmåga att föreställa sig en annan världsordning, där ingen längre är herre eller träl och där armod inte längre är arbetarens lön. Utan att inse detta kan man inte förstå revolutionens logik. Lahtinen lyckas inte förmedla dessa drömmar. Revolutionens drömmar är inte hans. Men, som historiker behöver man naturligtvis inte vara drömmare, utan främst en saklig och objektiv forskare.

Fördjupade studier

Ett större problem har jag med bokens slut, där författaren i två kapitel hoppar ur sin forskarroll och sysslar med kontrafaktisk historia. Han frågar sig hur framtiden hade sett ut om de röda hade vunnit och hur den hade sett ut om det inte blivit någon revolution. Dessa avsnitt påminner mest om konservativa kåserier. Trots dessa invändningar tycker jag ändå att Lahtinens snygga och detaljrika bok är informativ och läsvärd.

För en fördjupad bild av de finlandssvenska revolutionärerna i Åbo vill jag rekommendera Anna Bondestams bok Arbetet: en tidning i Åbo på 1910-talet och människorna kring den och hennes text Walter Borg (1870–1918) Grosshandlare och revolutionär (Historiska och litteraturhistoriska studier 57, 1982), där hon tagit med avsnitt ur Borgs dagbok; samt Olof Mustelins artikel Allan Wallenius – biblioteksman, publicist och revolutionär i 1910-talets Finland (Historiska och litteraturhistoriska studier 59, 1984).

Tom Karlsson

Rauno Lahtinen: Punainen Turku 1917–1918. Sammakko, 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.