En fiktiv seriemördares bekännelser

För snart tre år sedan friades Sture Bergwall från alla de sex domar för mord han fått mellan åren 1994 och 2001. I själva verket hade Bergwall erkänt långt fler mord och misstänkts för ännu fler. I boken ”Bara jag vet vem jag är” beskriver han den onda cirkel av lögner, drogmissbruk och vanvård som gjorde honom till en massmördare i läkarnas, advokaternas, domarens och allmänhetens ögon, trots att han var oskyldig.

Sture Bergwall skrevs ut från Säters sjukhus 2014, efter att ha varit intagen i 24 år, året innan han slutgiltigt friades från alla mordåtal. Sedan dess har han flyttat till Åre, fotograferat naturen och skrivit en bok. Bara jag vet vem jag är handlar om den terapi Bergwall, tidigare också känd som Thomas Quick, fick på sjukhuset och om de så kallade vallningar som gjordes under mordundersökningarna. Den baserar sig på den dokumentation som Bergwall samlat under sina år som patient. Till sitt förfogande har han haft patientanteckningarna, terapeuternas anteckningar och även den berömda boken av psykoanalytikern Margit Norell som aldrig avslutades. Bergwall förde också egna dagböcker, vilka citeras kursiverade i Bara jag vet vem jag är. Här redogör han alltså för förloppet ur sin egen synvinkel.

En av huvudpersonerna är Birgitta Ståhle, Bergwalls terapeut som i boken uppträder som hans onda ängel, en annan Margit Norell, som var Ståhles handledare. Norell är en ledande psykoanalytiker som fortfarande respekteras stort av progressiva vänstermänniskor med freudiansk läggning. Även minnesforskaren Sten-Åke Christiansen, som hade en stor roll i de så kallade vallningarna, och de tidigare terapeuterna finns med i boken. Samt förstås Bergwalls hjälte,  TV-journalisten Hannes Råstam, som fick Bergwall att komma ut ur sin tystnad.

Bergwall själv inledde mordhärvan med att erkänna tidiga, redan preskriberade mord eller andra våldsdåd och fabricera berättelser om ohyggliga barndomsupplevelser. Det var ändå terapeuterna som gav honom idén till dylika bekännelser, genom att berätta om sina teorier och be honom läsa den kända österrikiska psykoanalytikern Alice Millers böcker, som då var populära, eller (märkligt nog) den nyss utkomna romanen American Psycho, skriven av Bret Easton Ellis. De gav också Bergwall andra böcker om liknande fall, bland annat om multipel eller dissociativ personlighetsstörning, något som även Bergwall producerade i ett skede.

Bergwalls ursprungliga motiv för att hitta på dessa mord och personlighetsstörningar var att inte bli utskriven från sjukhuset och att få en stadig ström av lugnande och lyckobringande läkemedel, närmast bensodiazepiner. Det motivet blev snart mindre betydelsefullt. I och med erkännandet av nya mord fick Bergwall en central roll i en teoretisk modell som hans fall skulle bevisa. För terapeuterna utgjorde läkemedlen en väsentlig del – att komma ihåg förträngda minnen var tungt och stressande, så patienten behövde lugnande medel för att stå ut med sina ohyggliga (fabricerade) bekännelser. Det blev en ond cirkel – ju fler bekännelser desto mera mediciner. Då Bergwall försökte bryta cirkeln, ansågs det betyda att han behövde mera mediciner. Hans konsumtion av läkemedel var så extremt hög att det i sig har betraktats som vanvård.

Ju värre bekännelser desto friskare

Den norellska teorin lydde förenklat: de onda gärningar en människa begår härstammar från barndomen. Ju ohyggligare upplevelser som barn, desto värre dåd senare i livet. Barndomsupplevelserna är enligt teorin så hemska att de blir borträngda, och om de bortträngda minnena sedan tas fram blir patienten friskare. Enligt den här logiken blev man friskare och ofarligare ju värre dåd man mindes och erkände. Därmed gavs den påstådda seriemördaren Bergwall/Quick mera frihet och mera mediciner ju mera han erkände. Först då han i ett senare skede rymde blev han allmänt känd som en farlig seriemördare. På sjukhuset ansågs han vara ofarlig, utom eventuellt för sig själv. Ju mera Bergwall erkände och dömdes för, desto större uppskattning fick han av sina terapeuter, skötare och polisutredare. Det ordnades större eller mindre fester efter ”lyckade” vallningar och nya domar (vilka Bergwalls försvarsadvokat aldrig ifrågasatte). Hans advokat, den berömde Claes Borgström, stödde aktivt undersökningen och misstrodde aldrig minnenas sanningshalt eller att Bergwall var skyldig.

De människor i Bergwalls omgivning som vägrade att tro att han var en seriemördare, bland annat hans syskon, benämndes ”denialister” och vägrades tillträde till den anklagade. Bergwall beskriver hur han i olika skeden hoppades att någon skulle se att allt var fantasier, att någon skulle stoppa processen. Ibland började han nästan själv tro på sina fantasier, men för det mesta var han nog medveten om att han hittade på. Under några tillfällen då vallningarna ledde till konkreta fynd (till exempel benbitar i samband med Therese Johannesons försvinnande) var han rädd att allt ändå stämde (dessa ”benbitar” visade sig sedan vara plastbitar).

Teorin om bortträngda minnen kan skapa en självförstärkande mekanism som inte går att motbevisa. Allt som sades emot, stärkte antagandena. Om Bergwall inte ville medverka i erkännandet av fler mord, visade detta hur svårt det är att gräva i det undermedvetna. Att han bara berättade vaga detaljer som ständigt förändrades, visade hur hans undermedvetna fungerade. Att han ständigt behövde mera lugnande medel visade hur svår processen var och så vidare. Ju mera fantasier han producerade, desto bättre ”verklighetskontakt” hade han.

En påhittad barndom

I sista skedet av terapiprocessen producerades nya offer på löpande band. Till exempel hittades en fyraåring som Bergwall påstods ha mördat, när teorin förutsatte att Bergwall dödat en fyraåring, eftersom hans första förfärliga minne var från fyraårsåldern (hans icke-existerande lillebror Simon som dödades av föräldrarna och åts upp av alla familjemedlemmarna tillsammans…). Det här fyndet baserade sig på en lista av olika mördade eller försvunna människor i Sverige som hans terapeut hade samlat tillsammans med polisen och som hon hade gått igenom med Bergwall.

Boken har som bilaga ett ”expertvittnesmål” av terapeuten Birgitta Ståhle som väl beskriver den onda cirklens logik. ”Verklighetsnärhet” var att berätta osannolika händelseförlopp. Ståhle beskrev detaljer om Bergwalls barndom som visat sig vara absolut osanna, men som hon tydligen trodde på. Enligt Ståhle var morden ett sätt att komma bort från barndomens hemskheter. Eftersom mamman egentligen var värre än pappan (som hon trodde ”bara” hade begått sexuella övergrepp, medan mamman sades ha hatat Sture), skulle Bergwall vilja döda även kvinnor.

Det verkar även som om Ståhle ljugit angående sin roll i processen och försökt gömma undan sjukhusjournaler. Hon har konsekvent nekat till att terapin grävt fram bortträngda minnen fast detta var uppenbart. Sedermera har Ståhle gått under jorden.

Bergwalls barndom var i själva verket ganska normal, även om han hade problem med sin sexualitet och blev mobbad på grund av sin relativt öppna homosexuella läggning. Han gjorde sig skyldig till övergepp mot unga pojkar och erkände ett försök att misshandla en pojke på sjukhuset – ett fall som hans motståndare nu vill lyfta fram för att visa att Bergwall faktiskt är en seriemördare. Bergwall blev så småningom drogberoende och försökte göra ett bankrån som var dömt att misslyckas. Därefter inleddes den sjukhusvistelse som sammanlagt varade i  24 år. Först när han avvänjdes från sina läkemedel började tillfrisknandet, varefter han tog avstånd från sina påhittade bekännelser. Det dröjde dock ännu ett antal år innan han blev tagen på allvar och slutligen friad, både juridiskt och fysiskt.

Ifrågasatt teori

Det intressanta – och skrämmande – är att det fortfarande finns en liten inflytelserik (med tillträde till offentligheten) grupp människor som tror att Bergwall faktiskt är skyldig till flera mord. De hänvisar till vissa detaljer i domslutet som de anser att Bergwall inte kan ha känt till utan att ha varit på plats som förövare. I denna grupp ingår de som varit involverade i de juridiska processerna och gjort bort sig (justitiekanslern, åklagaren, förhörsledaren, advokaten). Hit hör också sådana som förlorat en kär teori: med Bergwalls friande rasade det sista fundamentet av teorin om bortträngda minnen, som en del freudianer trodde och fortfarande tror på (trots flera utredningar och böcker som sedan 1990-talet visat hur ogrundad teorin är: hemska minnen förträngs sällan, och kan inte, då så skett, ”återupplivas”). Bergwalls fall borde enligt dem ha ha bekräftat teorin: både att man kan förtränga viktiga barndomsminnen och att dessa minnen kan tvinga en till så hemska dåd att man i sin tur förtränger även dem, men att man liksom Bergwall, i samband med aktiv terapi kan minnas, bekänna och bli ”hel” igen.

Journalisten Yrsa Stenius hör till denna lilla skara människor som anser att Bergwall faktiskt är skyldig. Hon betonar att åtalen mot Bergwall lades ner, vilket skulle innebära att han inte tekniskt sett har friats. Bergwalltvivlarna förbiser dock att åtalen lades ner därför att åklagarna ansåg att det inte fanns några konkreta bevis som band Bergwall till ett enda mord. Att fortfarande påstå att han är skyldig ter sig fullständigt irrationellt, eller kanske som en vilja att ta ut hämnd. I Stenius fall antagligen för att Bergwall spelat ett spratt med psykoanalysen och förlöjligat dess adepter.

Boken svarar även ganska bra på de beskyllningar som Stenius och andra framfört angående Bergwalls ansvar visavi terapeuterna och åklagarna.

Frånsett morden, anses Bergwall ensam ansvarig för att han bekände och till rättegångarna som följde, medan terapiformen och terapeuterna är oskyldiga. Boken visar tydligt att detta inte är fallet. Bergwall pressades av en ivrig och enig skara av terapeuter, läkare, skötare, advokater, poliser, med flera, som till och med använde tunga moraliska argument, såsom att bekännelserna skulle ge sinnesro åt offrens anhöriga, eller var nödvändiga för att Bergwall själv äntligen skulle få förlåtelse. Då han försökte ta avstånd möttes han av en enad front som sedan belönade honom när han gav efter och bekände nya mord. Mot den bakgrunden är det svårt att lägga det moraliska ansvaret för erkännandena enbart på Bergwall.

Bergwalls bok är därmed ett viktigt dokument över den freudianska (psykodynamiska) terapins värsta övertramp. Det som måste påpekas är att Bergwall tycks vara märkligt fri från både hämndbegär och bitterhet, så boken är inte på något sätt en vidräkning av de oförätter han utsatts för. Här gäller det inte små, obetydliga incidenter som orsaker till svåra störningar såsom i Freuds fallstudier, utan mord, bestialiska styckningar och kannibalism. Ändå hade det behövts bara en enda realistisk polis eller domare som frågat efter konkreta bevis. Nu fälldes Bergwall för flera mord utan några andra bevis än sina egna utsagor och en terapeuts utlåtanden. Fallet är en viktig läxa för psykoterapeuter, sjukvården och rättsväsendet.  

Text: J.P. Roos
Illusttation: Otto Donner/Janne Wass

En reaktion på “En fiktiv seriemördares bekännelser”

  1. Fallet är ju synnerligen intressant. De beter sig ju som en värre sekt (van der Kwast, Bergström, Penttinen mm tillsammans med ”shrinkarna”. Vad värre är: det finns ju många motsvarande rättsrötor i Sverige. Da Costa, Assange med flera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *