Dikt som ljud, lägen och låsningar

Jag tänker ofta på poesins förmåga att göra de fysiska egenskaperna hos språket påtagliga: att dikten kan visa att språklig mening, åtminstone till viss del, existerar genom dess materiella egenskaper. Den tanken fäster lätt vid Joar Tibergs författarskap där diktverken uppvisat ett antal sätt att tydliggöra språkets förhållande till skilda materialiteter. Det är framförallt frågan om bokstävernas och ordens ljudlighet, om att arbeta med och iscensätta själva utsägelseakten. Uttalet kan dels uppmuntras, som i inledningsdikten till Vindutsikter för söndagen (2001): ”inga dörrar / tält / inga dörrar inatt / män – säg män och han säger dörr / dörr”. Eller beordras genom imperativets form, som i Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret (2010): ”säg orden högt för dig själv”. Läsarens kropp dras ofrånkomligen in i poesin genom dessa affirmationer, hen uppmanas att med sin egen röst ljuda och vara en del av diktens handlingar.

Men uttalet kan också äga rum i bokstäverna och orden, i deras ordning och framträdelseform. Det vill säga hur de placeras, fästs, vrids, böjs och beskärs – och i sin tur hur dikten svarar på dessa åtgärder. Jag tänker å ena sidan på Tibergs förmåga att skapa neologismer som kombinerar och korskopplar vår förståelse av språkets vardagliga innebörd; ord förenas i osannolika kombinationer så att nya, oförutsedda betydelser föds. I Tung trafik och lilla vägen (2013) skrivs exempelvis enstaka nyord fram i ett vertikalt flöde – från de båda baksidorna av innerpärmarnas flikar och sedan genom hela boken, med ständiga avbrott av, eller sammansättningar med, ordet ”-kampanjen”. (En diskurskritisk dikt som iscensätter poesins assimilering in i marknadens sfär: hur ”-kampanjen”, med sitt bindestreck, hakar fast vid orden, annekterar dem.) Å andra sidan kopplar jag denna språkliga materialitet till hur Tiberg låter språket ljuda sig självt; hur bokstäverna och orden får en egen röst.

Här är framförallt diktverket Mellanben (2006) intressant att återbesöka. Ett verk där de konstantkrasande bokstavsdikterna kryper likt insekter över sidorna, gör allt för att göra sig hörda: ”rh kmmk lf lfg! / hr kmmr fsl lsf!!”, eller mindre drastiskt: ”sur bod / trä / mässa / fel, håll! / sil, mos / mer mager”.  I Tibergs nya diktverk Atts jord sammanfaller dessa båda grepp: det är i och genom neologismerna språket får ljuda sig självt – lyssna bara på en sådan rad som ”fullhets tirrande träd”.

Språket som föremål

Dikten i Atts jord är fysisk och nästintill subjektslös. Språket har också en tydligare objektskaraktär, vilket gör att läsaren får ta ett steg tillbaka: tystna och betrakta. Jag börjar till att se dikterna i Atts jord som objekt, varsamt placerade på pappersytorna, dessa ”tystnadens / dukar”.

Jag lägger märke till hur dikternas radavstånd varierar: från gles- till täthet; tät- till gleshet. Tydliga förändringar som formar diktens visualitet såväl som läsningens hastighet. Det är en växelverkan som jag gång på gång stannar vid – just eftersom den ger ett så påtagligt materiellt inryck. Med andra ord upptäcker jag ingen betydelse i dikternas förändrade form, ingen skillnad i vad som skrivs i den tätare respektive glesare formen. Nej, det är någonting annat som äger rum här. Kanske är det jag söker efter något så basalt som strävan, för glesheten ger intrycket av att dikten vill – som den citerade dikten nedan också skriver fram – låsas och fogas samman:

stannar

i riktnings, stannar

i låshets

i fogs

Men tillfredsställelsens lugn återfinns samtidigt inte i tätheten, utan samma vilja till låsning och sammanfogning återfinns där. Denna obestämdhet återverkar också på diktens form, som inte riktigt går att karaktärisera – även om Atts jord själv ger läsaren vissa direktiv. Boken är opaginerad, men kompenserar med den inledande läsanvisningen ”HÄR BÖRJAR BOKEN”, som korresponderar med ett avslutande ”HÄR SLUTAR BOKEN”. Dessa metakommentarer kan först verka platta och poserande, men när läsaren anlänt vid bokens andra ”HÄR” inser en att anvisningarna är riktiga: Atts jord upprättar inte avdelningar som i sin tur skapar inbördes relationer (framåt och bakåt) till varandra. Det går just att likna Atts jord vid en förteckning: där dikten framträder, är och verkar den. Orden skrivs och ”stannar” i samma sekund:

dets delar

stannar

vid intrånget

stannar

Och ”stannar” är likaså ett av diktverkets mest använda ord. Det är ett stannande som upprepas, samtidigt som inget rör sig från början (”stannar / dens sol // dens skal”). Här finns återigen en intressant dubbelhet som jag inte riktigt vet hur jag ska närma mig – om inte som rumsliga objekt.

Balansgång

För läsningen av Atts jord går likt en fysisk rörelse runt dikten, ett betraktande och inkännande av dess skevande former. Dikterna äger ett slags tredimensionalitet och påminner just om skulpturer; sammansatta delobjekt där Tiberg frammanat språkets materialitet genom att fästa, foga, leda och låsa samman ord från olika vinklar i rummet. Ofta svetsas delarna samman med genitiv, dessa ”s” som fungerar likt fästpunkter där det ena ordet hakar i det andra: ”dets fett / i vilas grovhets / hjärta /dens skärmar”, eller: ”halsens / fästes / försiktighets // dens noggrannhets sömn”. Men samtidigt som dessa ”s” fäster och låser samman orden framkallar bokstavens ljudlighet ett väsande snitt. S:en hakar således i och skjuter ifrån sig det kommande ordet i samma rörelse. Den motstridiga dubbelheten – som också verkar i poesins rörelse (stillaståendet som ”stannar”) och form (flöde/förteckning) – finner ytterligare ett sätt att manifestera sig på.

Dessa dubbelheter gör att dikterna balanserar som på gränsen till betydelselöshet – men alltid på gränsen. Raderna ramlar ömsom över i betydelse, ömsom ner i obestämbarhet. Balansgången är själva poängen:

dens kött

dens kötts äng

vid dens drunknadhets kanter

Det är väldigt skickligt; virtuost. Men samtidigt riskerar dikten att ramla ner i en lite för uträknad oberäknelighet. Risken med Atts jord är helt enkelt att läsningen blir lite tråkig, att dikterna snarare stagnerar än ”stannar”. Men allt som oftast går jag just balansgång i läsningen av dikterna, de avkräver bara en uppmärksamt fixerad blick, en långsam gång.

Filip Lindberg

Joar Tiberg: Atts jord
Albert Bonniers förlag, 2016.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *