Kärlek och kärnkraft

I kommunalvalet fick Piratpartiet äntligen sitt slutliga genombrott i politiken, då två av partiets kandidater blev invalda i stadsfullmäktigen. En av dem är Petrus Pennanen, som drömmer om ett Helsingfors som öppnar sina armar för alla och där små mini-kärnkraftsverk surrar intill icke-kommersiella workshops och urbana vardagsrum.

– Aah, det känns genast lite bättre nu, då jag fått krama det här trädet en stund, man känner sig lite mer levande, säger Petrus Pennanen efter att han grabbat tag i ett träd mitt på Mannerheimvägen i Helsingfors där vi tagit bilder för intervjun.

Pennanen, född 1972, är nyinvald stadsfullmäktigeledamot i Helsingfors, där han i april blev invald från Piratpartiet. Det är första gången partiet nått över röstspärren i ett allmänt val i Finland, sedan det ställde upp kandidater i kommunalvalet i Lovisa 2009. För Pennanen själv är det fjärde gången gillt, han ställde själv upp i kommunalvalet 2012, och i de påföljande EU- och riksdagsvalen.

– Jag hade varit med i bakgrundstrupperna i Piratpartiet sedan det grundades i Finland 2008. Som yngre var jag väldigt blyg och trodde väl inte heller att någon skulle vara speciellt intresserad av vad jag hade att säga. Men i och med att jag gick med i Facebook började jag skriva ner mina funderingar kring samhället.

Pennanen märkte till sin förvåning att hans skriverier fick stort genomslag, och beslöt sig att ställa upp i kommunalvalet 2012. Kampanjbudgeten var liten, men fördomsfritt gav han sig ut på gator och torg och delade ut pappershjärtan med kärlek som kampanjtema, ett som går igen än i dag.

– Jag tyckte det var jätteroligt – det var en ursäkt för att få tala med en massa helt okända människor på gatan. Och fast jag mest tyckte att jag hade skoj och inte satsade så hårt på kampanjen, fick jag flest röster av alla i Piratpartiet. Jag insåg att jag kanske hade något att ge samhället, och på den vägen blev det.

Det ska sägas rakt ut att det är lätt att tycka om Petrus Pennanen. Med sitt blonda hårsvall och sin vana att alltid bära något grönt i sina kläder, är han en udda figur i Helsingforspolitiken. Lite udda är också hans uppriktiga vänlighet och glädje, sättet på vilket han tar tag i ens hand med båda händerna då vi efter intervjun tar farväl, och hans närapå naiva humanism och längtan efter ett samhälle där alla kommer överens, alla är snälla med varandra, och där staden är ett mysigt vardagsrum där murgrönan växer på alla väggar och vi går och plockar ätliga örter i dikesrenen. Speciellt med tanke på att Pennanen med stor sannolikhet är den intelligentaste och mest naturvetenskapligt präglade politikern i hela stadsfullmäktige, om hans doktorsgrad i kärnfysik är något att gå efter. Men mer om det längre fram.

Piratpartier i 30 länder

Piratpartiet grundades i Sverige 2006 i samband med att det fördes livliga diskussioner kring immateriella rättigheter och illegal fildelning. Sverige var som känt hemvisten för den då största fildelningssajten The Pirate Bay.

I dag finns officiellt registrerade piratpartier i omkring 30 länder, och oregistrerade i ungefär lika många. Kring 20 partier hör till Europeiska piratpartiet, och har förbundit sig till ett gemensamt principprogram, som bland annat innefattar tankar om informationsfrihet, direktdemokrati och socialliberala värderingar. Partiernas valframgångar har fluktuerat stort. Historiskt har partiet haft starkast fotfäste i Sverige och Tyskland, som båda fått piratpartister invalda till EU-parlamentet (totalt tre pirater har suttit i parlamentet). Däremot fick Sveriges piratparti inte in en enda kandidat i det förra kommunalvalet, medan Piraten i Tyskland är relativt välrepresenterat både i lokalfullmäktigen och regionalparlament. I Tjeckien har piraterna en parlamentsledamot och i Island, där de senaste åren varit politiskt turbulenta, fick Piratar hela 15 procent av rösterna i alltingsvalet 2016.

Liberalism med hjärta

Till en början koncentrerade sig piratpartierna främst på immateriella rättigheter och webbfrågor, men snart växte en bredare politisk linje fram. Piratrörelsen är i dag en pseudolibertariansk, socialliberal rörelse, som anser att staten finns till för att trygga individens basrättigheter, säkerhet och sociala trygghet, men inte ska lägga sig i människors livsval. Piraterna tar inte ställning i ekonomisk politik, och är således svåra att placera in på en traditionell höger-vänster-axel, och det gör också att deras bredare samhälleliga visioner är något tunna och spretiga. De förespråkar ändå en minskad byråkrati och därigenom en förminskad offentlig sektor, direkt demokrati och basinkomst. Timo Soikkanen vid Åbo Universitet har kallar det finländska piratpartiet för ett ”ultraliberalt, till och med anarkistiskt, parti” för vilket individen står i centrum och staten är av ringa betydelse. Petrus Pennanen skriver ändå inte under det.

– När jag var yngre var jag faktiskt ultraliberal och ansåg att staten inte alls ska ha något att göra i människors liv, men efter att jag bott på olika håll i världen, och sett hur andra system än det finländska fungerar, har jag reviderat min åsikt.

– När jag under en kortare tid bodde i Kalifornien bevittnade jag den fruktansvärda ojämlikhet som råder i det amerikanska samhället. I pråliga lyxvillor bor folk som tjänar 200 miljoner dollar i året, medan det finns ett överflöd av fattiga, sjuka och gamla som lever på gatan och letar efter mat i soptunnor.

Pennanen berättar om hur de rika självgott basunerade ut att de hjälpte samhällets fattiga genom att ordna soppkök varje söndag i parkerna.

– Men jag tänkte att ”vad ska de fattiga leva på resten av veckan?”

Det amerikanska systemet visade enligt Pennanen på baksidan av en libertariansk modell, där socialtjänster måste skötas genom välgörenhet, eftersom den offentliga sektorn inte upprätthåller ett fungerande välfärdssystem. I dag värnar han om det finländska välfärdssystemet, men som resten av sitt parti anser han att byråkratin och administrationen kunde minskas.

– Här är social- och hälsovårdsreformen ett exempel på ett steg i alldeles fel riktning. I och med den planerade reformen kommer det att skapas ytterligare ett skikt av administration, då vi borde gå åt andra hållet. Jag är ingen expert på sote-reformen, men jag har sett graferna över hur beslutsfattandet och administrationen ska fungera, och det är ju helt obegripligt.

I den klassiska dikotomin vill högern ha en så liten offentlig sektor som möjligt, eftersom den anser att marknaden är mer effektiv och resurssnål, medan vänstern vill ha en stor offentlig sektor, eftersom den anser att marknaden inte kan garantera fungerande och tillgängliga tjänster för alla.

Piratpartiet ställer sig utanför den klassiska höger-vänsterdikotomin, hur ser ni på den här frågan? Var på skalan ligger punkten där den offentliga sektorn är stark nog att upprätthålla fungerande tjänster för alla, men ändå slimmad nog för att inte vara för tungrodd och byråkratisk?

– Den offentliga sektorn, tja hmm. Jag vet inte om jag vill ta ställning till hur stor eller liten den ska vara. Resurserna borde riktas till stödtjänsterna och till det konkreta arbetet, och onödiga lager av administration borde skalas bort. Om den sedan kallas stor eller liten är sekundärt.

Stäng datorn, ut i vimlet

Som doktor i kärnfysik hoppas Pennanen kunna föra in mer vetenskapligt tänkande i beslutsfattandet. Bland annat irriterar han sig över att kärnkraftsmotståndare inte inser att de statistiskt förutspådda hälsoriskerna som kärnkraften för med sig är minimala jämfört med de faktiska hälso- och miljöproblem som fossila bränslen orsakar.

Han förbereder som bäst ett förslag om att i Helsingfors utveckla en typ av mini-kärnreaktor, som han menar att på ett säkert och miljövänligt sätt skulle kunna producera energi för olika stadsdelar. En liten ”kärnkraftspodd” kunde enligt honom producera elektricitet för kring 10 000 invånare.

– Det är gott och väl med förnybara energikällor, men här måste man igen se på perspektiven. Jag har ingenting emot att man bygger solpaneler på alla hus i Helsingfors, men de fungerar endast då solen lyser. Och det stora problemet med vind och sol är att det inte finns tillräckligt med lagringskapacitet för tiderna då det det inte blåser eller är soligt. All världens ”elonmuskar” får säga vad de vill, men om vi i dag gick över till att endast använda vind- och solkraft, skulle hela världens kombinerade lagringskapacitet räcka för att täcka vårt energibehov i tre minuter.

Pennanen propagerar för en levande stadskultur, där invånare umgås med varandra under god stämning. Tomma affärsutrymmen och fastigheter kunde tas i bruk för rusmedelsfria, icke-kommersiella evenemang, workshops, kurser, pop-up-caféer eller helt enkelt bara som urbana vardagsrum.

– Se på Helsingfors. Var umgås ungdomarna i dag? Vid järnvägsstationen och i Kampens köpcentrum. I Kampen finns inte ens några bänkar att sitta på. Alla utrymmen är kommersialiserade, och folk blir utkörda om de inte köper något.

Fysiska möten och samtal är också i övrigt något som Pennanen varmt förespråkar. Man kunde tro att en piratpartist skulle tala varmt för ytterligare digitalisering av samhället, men han uppmanar i stället folk att stänga datorer och smarttelefoner och träffa varandra ansikte mot ansikte.

Petrus Pennanen.

Direktdemokratisk paradox

Globalt driver piraterna en form av direktdemokrati, som skulle ge väljarna betydligt större makt att påverka beslut i parlament och fullmäktigen. För det första skulle partisystemet och den d’Hontska metoden slopas, och man skulle gå in för regelrätta personval. För det andra skulle alla politiker som väljs in till riksdagen eller fullmäktigen ha så stort inflytande som deras röstetal gett dem mandat för. I Helsingfors skulle då till exempel Jan Vapaavuoris röst i stadsfullmäktige vara värd kring 30 000 röster, medan Petrus Pennanens skulle vara värd kring 1 300 röster.

– Men väljarna skulle också, om de så ville, kunna ”lösgöra” sin röst från politikern de röstat på, om de inte höll med politikerns ståndpunkt, och själva använda den rösten som de ville.

Till exempel skulle då riksdagsbeslut tas med en blandning av riksdagsledamöternas röster och medborgarnas röster.

Men är det inte aningen paradoxalt att å ena sidan förespråka vetenskapsbaserad och bevisprövad politik, och å andra sidan ge oinsatta lekmän, det vill säga de vanliga medborgarna, makt att besluta om frågor som de inte är insatta i?

– Men på sätt och vis gör vi det redan nu, då vi röstar in politiker som inte är experter i de frågor som det besluts om.

Visst, men politiker har ändå ofta experter kring sig, och tar del av utredningar och utlåtanden i invecklade frågor som till exempel dina minikärnkraftsverk, som gemena väljare inte förstår sig på, och det kan ju potentiellt sluta i katastrof om vem som helst kan rösta i dylika frågor utan att alls vara insatt i dem.

– Jag tror inte att folk är så intresserade av att rösta om frågor som de inte förstår sig på, så att det här blir knappast ett problem i praktiken. Inte är det ju så att vårt problem skulle vara att folk är för intresserade av politik, utan tvärtom. Jag tror inte att folk orkar besvära sig att rösta om sådant de inte känner till.

Men den här modellen öppnar ju hursomhelst den teoretiska möjligheten för den här typen av katastrofresultat. Är det inte lite av en ”hålla tummarna och hoppas”-politik?

– Nå, där skiljer sig våra synsätt kanske, jag är optimist och litar på att folk inte kommer att missbruka systemet på det sättet, medan du kanske är lite mer …

Cynisk?

– Ja, vi ser lite olika på saken, helt enkelt.

Humanistisk optimism

På den här punkten dras Piratpartiet till samma typ av samhällsoptimism som övriga liberalistiska partier, trots att Pennanen i ett tidigare svar bedyrat vikten av icke-optimistiska och bindande regler för att samhället ska upprätthålla en fungerande välfärdsstat, och inte bara hoppas att den sköts med välgörenhet. Denna inkonsekvens är kanske inte överraskande, med tanke på att Pennanen avskriver sig alla ideologiska -ismer. Det finns enligt honom för många känsloargument och för många ideologiska dogmer i politiken.

– Folk står och skriker sig röda i ansiktet om något som Marx eller någon sade för över hundra år sedan. Och, visst, olika ideologier har historiskt varit berättigade, men samhället har förändrats sedan dess. Att i dag fatta beslut utgående från dogmer i hundra år gamla böcker är bara inte fungerande. I stället borde vi nyktert se på de vetenskapliga bevisen som finns till hands och försöka att fatta beslut genom att arbeta med varandra i stället för mot varandra.

Piratpartiet ger sig ut för att vara ett äkta alternativ i ett stagnerat och dogmatiserat politiskt klimat. Alternativ är vad många i dag efterlyser, då tron på både socialism och nyliberalism svajar, och den socialdemokratiska mellanvägen är mindre populär än någonsin. Pennanen tvekar en stund med att svara på frågan om hur han anser att en ny fördelningspolitik kunde se ut, men säger sedan att basinkomst skulle vara en vettig lösning, kombinerat med en progressiv beskattning i två steg. Piratpartiet har ingen egen modell för hur en basinkomst skulle se ut, utan anser att De grönas modell är en ”bra utgångspunkt för vidare diskussioner”.

Hur skulle ditt framtida utopisamhälle se ut?

– Min utopi är ett samhälle där vi skulle le mot varandra på gatorna, föra diskussioner med varandra i stadens utrymmen, se varandra i ögonen då vi möts och trivas och umgås på människans egna villkor.

Det råder föga tvivel om att världen skulle vara en lite bättre plats att leva i om alla tänkte som Petrus Pennanen. Stötestenen i hans politiska filosofi kan dock vara att det finns alldeles för få människor i världen som tänker som Petrus Pennanen.

Text & foto Janne Wass

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *